Mladjo var många gånger och handlade på ett svenskt charkuteri i Malmö. En dag bestämde han sig för att köpa “en halv gris” — ja, just det: EN HALV GRIS. Det var således ett tag sedan han åt en smaskigt grillad grisstek, så det var dags för en ny omgång.
Mladjo klev in i köttaffären och tittade sig omkring. Det var grisbitar överallt: huvud, öron, hals, lårben, knorr och fötter — men ingen halv gris!
Mladjo bad köttmästaren att ge honom “en halv gris”. Han kunde sålunda inte tänka sig att köpa i små bitar, för det skulle bli alldeles för dyrt. Men det fick han inte. Köttmästaren skakade och vred på huvudet, kliade sig i håret och förstod inte riktigt vad Mladjo ville ha.
– “Halv gris”, vad är det? frågade han honom. Här säljer vi inte halva grisar, utan kilovis, ett kilo, ett halvt kilo, fem kilo, hundra kilo, och så vidare. En halv gris finns inte här hos oss. Du får nog åka till en grisuppfödare, så kanske han kan stycka upp en halv gris åt dig — ha, ha, haa!
Mladjo viftade med händerna som en italienare. Han saknade orden och begreppen för att uttrycka sina arga känslor. Han ville säga så mycket om vad han tyckte och tänkte för stunden, men avstod. Det kanske var bäst så.
Han köpte lite grisbitdelar i disken, betalade och traskade fort hem.
Det blev inte riktigt så som Mladjo hade hoppats på, men ack vad den enkla grissteken smakade gott ändå!
Varje gång jag är på livsmedelsaffären Abdos Multifood AB i Malmö påminns jag om ett äkta pars gräl kring mineralvatten, komiskt bittra erfarenheter som jag tänkte delge mina läsare…
Där längre fram vid läskavdelningen stötte jag på ett bosniskt par, en äldre man och kvinna. Jag uppmärksammade dem under en längre stund. De stod i flera minuter och bråkade kring vilket mineralvatten de skulle köpa, antingen det renommerade serbiska Knjaz Miloš eller det inhemska bosniska Sarajevski Kiseljak.
Efter mannens ansiktsuttryck och uttryck att döma var han mer inne på att köpa det serbiska vattnet, för han hade positiva erfarenheter från tidigare köp, medan frugan var mer principiell i sitt avvisande.
– Sarajevski Kiseljak har lite mindre bubblande vatten jämfört med Knjaz Miloš. Jag tar då hellre Knjaz Miloš som är ett internationellt beprövat varumärke. Det innehåller således vatten från en känd mineralkälla, vilket gör att den innehåller ett antal olika viktiga mineraler. Det kan till exempel handla om kalcium, natrium, vätekarbonat, sulfat, kisel, bikarbonat, fluorid och magnesium. Mineralerna påverkar smaken avsevärt, argumenterade maken.
– Vad ska vi med Knjaz Miloš till? Jag tycker bättre om Sarajevski Kiseljak. Vad bryr jag mig om mineraler och bubbelsmak på mineralvatten. För mig är vatten detsamma. Varför ska jag överhuvudtaget spendera pengar på Knjaz Miloš, när vi har Sarajevski Kiseljak som ett mycket naturligare alternativ?
– Jag säger till dig, kvinna, att Sarajevski Kiseljak inte smakar avsevärt bättre. Etiketten säger mig inget alls. Det är en bluff. Knjaz Miloš har jag druckit sedan barnsben och jag vet att det är uppfriskande källvatten. Lyssna på mig!
– Nej! Hör du! Jag köper inte det vattnet, om det så vore det sista jag köpte. Sarajevski Kiseljak, eller inget alls!
– Du är så envis, kvinna. Men okej, låt gå då! Men du ska se att vattnet inte smakar något nämnvärt. Du kastar med andra ord bara bort pengarna i havet. Men det är ditt val.
Paret valde sålunda efter många men det bosniska mineralvattnet Sarajevski Kiseljak. Det var märkbart tunga steg kvinnans make tog till kassan bärandes på det än tyngre mineralvattenpaketet. Stegen var nog de tyngsta han tagit på länge. Frugan däremot var mycket nöjd med att hon ännu en gång fått rätt i sina principer.
Men frågan kvarstår: Vad finns i kvinnans behov av att ständigt behöva visa att hon har rätt i sina principer – utan flexibelt tänkande?
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Vi var tre syskon i familjen, tre bröder, och mor hade oftast inte tid för alla tre. Hon och far arbetade långa pass och skift på Sockerbolaget i Arlöv.När far kom hem efter klockan två på eftermiddagen, hade mor redan gått till jobbet. Och vice versa.Dagar och veckor in och ut, hela året om.
Som äldst var jag alltid den som kom i sista hand, bland annat med strykningen av skjortor och kläder. Därför gick jag ofta i gammaldags och lite utsvängda gabardinbyxor med fickor framtill på mellanstadiet i grundskolan. De utsvängda byxorna som matchade med mina strykta bomullsskjortor var alltid välstrukna – av sig själva så att säga, och belastningen tursamt nog mindre för mor där hemma.
Gabardinbyxorna är blott historia för många ungdomar idag, det vill säga de är kastade för länge sedan. Men det finns folk som fortfarande använder dem som vintage eller retro. Om man ser tillbaka gjorde de utsvängda byxorna ändå stor nytta där hemma under en period av mitt komplexa barndomsliv.
dracLjubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
EN NOVELLUPPSATS PÅ FRANSKA; Ljubomir T. Dević. S:t Petri Läroverk, Vt/Ht–1988/89.
J’ai choisi la “section classique” quand j’ai commencé au lycée à l’âge de seize ans. Pourquoi l’ai-je choisie? Cette “section classique” de trois ans donne une bonne base aux études universitaires approfondies et à la formation professionnelle.
La filière est surtout basée sur des langues. On a moins de cours de maths. Je n’ai jamais eu de dispositions pour les maths. Dieu m’a fait doué pour les langues… Il m’a donné une capacité linguistique. Dieu a voulu que je devienne un homme versé dans plusieurs langues. J’apprends le latin et le grec. Je m’y intéresse beaucoup. Le latin donne une bonne base aux études d’autres langues, mais aussi un aperçu de la vie de la société romaine.
Nous apprenons la prose greque, et nous recevons de connaissances de l’art grec, de la religion et de la philosophie. La philosophie donne un aperçu des sentiments scientifiques. Lorsque je me suis mis à étudier au lycée, je me sentais très gai. Ma capacité de travail était au maximum. J’adorais les études.
Malheureusement, aujourd’hui, je ne me sens plus gai, je me sens fatigué. J’en ai marre de l’école. Ma capacité de travail a diminué.
Pourquoi en ai-je assez de l’école? C’est à cause de l’été. Je veux sentir l’odeur fraîche de la vie et je veux être libre pour un instant. Je pense que ma capacité de travail va augmenter après cet été ensoleillé, donc le premier septembre, où je commencerai à l’Université, à Lund.
_________________________________
section classique= klassisk variant une bonne base= en bra grund un aperçu= en inblick
EN NOVELLUPPSATS PÅ FRANSKA; Ljubomir T. Dević. S:t Petri Läroverk, Vt/Ht–1988/89.
J’aime bien l’été. Beaucoup de choses se passent dans cette saison courte mais intense. Chaque été, au mois de juin – juillet, je vais en ex-Yougoslavie en voiture avec ma famille. Alors, nous sommes très heureux de revoir nos parents de nouveau qui nous ont attendus si longtemps.
Malheureusement, ma grand-mère, c’est-à-dire la mère de mon père Tomislav, Milka, est morte — elle qui était ma meilleure amie à Ivangrad (Berane d’aujourd’hui); mais cela ne rend pas, du tout, la saison plus désagréable. L’ex-Yougoslavie est pleine d’activités, vous savez. On peut faire de la voile dans la mer Adriatique avec des amis. Alors, le soleil brille avec ses rayons chauds sur la mer. On peut aussi se faire des amis au bord de la mer. Les gens vont à la montagne ou à la campagne. L’air y est si bon. Et pourquoi pas faire des excursions dans le forêt?
Où habite-t-on, alors? Nous habitons, moi et ma chère famille, dans une caravane près des maisons de nos parents à Kolašin et Berane. C’est une bonne idée d’avoir une “roulotte”. Elle est commode, en général. D’autres, par exemple, les Français et les Allemands, louent un pavillon ou vont à l’hôtel.
La France est aussi magnifique en été. Le Midi, c’est-à-dire les sud de la France, est une région touristique. Le soleil, la chaleur et la Méditerranée attirent de nombreux touristes, français et étrangers. Les plages sont belles… On se repose, on prend des bains de soleil et on s’amuse bien. La montagne, ce n’est pas seulement la neige et le ski. L’été en montagne est magnifique. Le bon air et la beauté de la nature attirent les touristes. On habite à l’hôtel ou on loue un chalet.
_____________________________
un pavillon= villa; enfamiljshus un chalet= alphydda, alpstuga, alphus, chalet
EN NOVELL PÅ FRANSKA; Ljubomir T. Dević. S:t Petri Läroverk, Vt/Ht–1987/88.
La scène se situe dans la petite ville de Berangrad au Monténégro serbe. Après avoir été absent de ma chère famille pendant trois mois, je retourne finalement à ma ville natale. Toute ma famille est rassemblée pour m’accueillir: Persida – la mère, Novica le père, Poleksija – la grand-mère, Strahinja et Ognjen – les cousins.
Persida: Te voilà arrivé, mon fils! (Elle m’embrasse.) Poleksija: Est-ce que le voyage s’est bien passé? Ljubomir (moi): Mais oui, j’ai visité tous les pays francophones en Afrique, le Mali, le Sénégal, le Niger… etcetera, etcetera… J’ai pu voir beaucoup d’oiseaux, de grands éléphants, des autruches et un grand nombre de papillons. Maintenant que j’ai eu un congé très agréable, je vais continuer avec mes études. Strahinja et Ognjen: Il est dommage que tu ne puisses pas les poursuivre. Papa a fait… Ljubomir (moi): Quoi? Novica: Voyons, vous deux! Vous savez bien que j’ai promis de lui annoncer la nouvelle moi-même! (Il se gratte la main.) Ljubomir (moi): De quoi parlez-vous? Vous me croyez fou, quitter le collège parce que vous le voulez! Persida: Nous avons besoin de toi ici, chez nous. Comment pourra-t-on gagner sa vie autrement? Ljubomir (moi): Quelle sera la réaction de mon professeur? Je suis l’un des plus forts élèves au collège. Je ne crois pas qu’il soit content d’entendre cela. Persida et Novica: Nous avons déjà parlé avec lui. Ljubomir (moi): Oh, vous êtes drôles, tous! Merde! Merde!!!
Зборимо истим језиком, истог смо рода, и исте нарави – па ипак нисмо браћа по матери. Зашто? Шта нас то даноноћно мучи, удаљава и одваја од мајке једине рођене? Шта смо то згријешили и скривили за живот да нас Бог доживотно казни на три, проклета, народа?
Генетичке анализе потврђују да су Србима најсроднији Хрвати и Румуни. Сва та три несрећна народа вуку поријекло од славних Дачана, који су на Балканском полуострву живјели још у античко доба.
“Генетика је доказала генетску сличност свих народа на овом подручју. Да је било супротно, односно да је на Балкану било масовног досељавања Словена, Бугара и Мађара, тада генетска сличност народа југоисточне Европе не би била могућа”, тврди српски публициста Јован Д. Марјановић, који је аутор књиге “Генетика старе и нове Европе – порекло народа југоисточне Европе” (Вемирц – Нови Сад, 2018.). У књизи износи нову теорију о поријеклу Срба.
Грб Србије.
Марјановић износи чињенице, темељем истраживања генетичких анализа, да су Србима најсроднији Хрвати и Румуни. За своју тврдњу Марјановић наводи заступљеност хаплогрупа и резултате савремених анализа гена. Те анализе показују да близу 70% Срба потиче од аутохтоних античких народа који су у камено доба живјели на Балкану, а преосталих 30% углавном је словенског поријекла.
Марјановић вели како се заборавља да је ”цело” подручје античке Дакије ‘пресељено’ јужно и западно од Дунава. Притом мисли и на ону која је у вријеме Римског царства била романизована и на ону нероманизовану.
Грб Хрватске.
“То је подручје од Барање до Добруџе. Зато готово двије трећине балканских народа имају гене који воде до старосједиоца нашег полуострва. У тој чињеници крије се објашњење велике генетске сличности између Срба, Хрвата и Румуна”, тврди Марјановић.
Грб Румуније.
Публициста види и у језику заједничком, осим у генетици везу наших блиских народа – који је по њему у основи дачански, односно дачанско-илирски, а надоградња језика потиче од словенских народа.
Е, па када је све то тако како г-дин Јован Д. Марјановић пише и научно образложава у својој књизи – зашто се онда не упаметимо једанпут за сва времена и пружимо руку своју за братско узајамно праштање?
Зборимо истим језиком, истог смо рода, и исте нарави – па ипак нисмо браћа по матери. Зашто? Шта нас то даноноћно мучи, удаљава и одваја од мајке једине рођене? Шта смо то згријешили и скривили за живот да нас Бог доживотно казни на три, проклета, народа?
drac Љубомир Т. Девић Косарић-Лијовић Вајмеш-Кастриота
У село Косарића бијаху племенити Цинцари од давнина. Дођоше из епирске Маћедоније, из Горне Реке и Прилепског краја. То су славни пријеци Ахилове лозе, велики јунаци и стратези, из племена Молошана, а не Цигани “чергаши”, како их назваше и завадише непросвјећени мјештани из сусједних села.
Довукоше се у пивски крај у лијепо уређеним и скупоцјеним кочијама, лијепо обучени и васпитани, са чопором коња, ждријебад, крава и говеди. За Турке ови коњушари и џамбаси бијаху права страва, јер нипочему не сагињаше главе.
Бијаху то веома способни и обдарени људи, учтиви и богати трговци из града Москопоља. Паре иђоше им низ руку. Сви им задивише, а богоми и завидоше. Међу њима бијаху угледнијих коњаника, војвода и војних првака. Од њих издвајаше се марљиви дјечак зријеле памети и зријелих година, који неријетко се сукобљаваше с усијаним сељанима.
Бијаше бистар, стручан и паметан у свему, мада често и пријеке нарави. Коврџаста црна и масна коса падаше му на крагну народне ношње. Његове очи бијаху увијек живахне и немирне, очи му као на сокола, два ока угљено-црна. Име му бијаше надахнуто Илија II Косарић-Лијовић.
Вољеше Цинцари да раде даноноћно, радо слушајући и пјевајући изворне мелодије. Пјеваше од ране зоре, час тужне, час радосне пјесме за свеопшти утјех и берићетну срећу. Цинцарска пјесма уз гусле слушаше се пажљиво и у пјесму се вазда унијеше јуначко срце Цинцара. Никада никоме права пјесма не досадише.
Наши вјечити душмани испљуваше србуље и земље српске, а смијаше се злобно и иронично до суза радосница. Не разумијеше прави дух и мудре ријечи пјесама, али, у недоумици, ипак осјећаше и напокон схватише цијелу суштину.
drac Љубомир Т. Девић Косарић-Лијовић Вајмеш-Кастриота
Ждријебад и дивљи коњи су били одгојени и трењирани за војничке сврхе. Њихов први власник био је војвода-змај Илија II Косарић-Лијовић, коњички џамбас чији је племенити отац настрадао у Морејском рату од турског зулума. Морејски рат (ита. La guerra di Morea) познат је и као Седми турско-млетачки рат. Овај сукоб одвијао се између 1684-1699. године.
На једној страни видјеле су се живице, стоке, краве и понешто говеди на поораном Косорићком пољу, а с друге стране видјела се потковица Кула Косорића и кућна врата нашега Илије Косарића. Село Косорићи, као и куће осталих Косарића, је било на узвишици поткрај чесме и крај пута према манастиру Подмалинскоме. Испод пута, доњим крајем жуборила је ријека Косорићка, преко које је био подигнут дрвени мостић још из давних времена.
Илија је причао својој прељуби Ангјелији, ћерки познатог кучког војводе Лабуда Дрекаловића, да су му биле и те како драге вјежбе с његовим коњима – а имао их је укупно 100. Заједно су вјежбали, трчали, без обзира на то да ли су путеви били каменити, стрмити, равни, блатњави или суви, ишли по стијеновитим пречицама, шумским долинама, стазама, зеленим ливадама, хладним ријекама, потоцима, горама и селима пивским, окретали се у круг, те на десно те на лијево. Журили су почесто пуним трком, на знак прста Илијиног, ријеч команде, звуци џефердара или повишеног уклетог мача. Вјешти Илија се добро сналазио као искусни јахач и чврсто сједио на седлама својих дивљих коња. Никога се није плашио нити бојао. Ишао је истим корацима попут својих славних прађедова, без много размишљања и филозофирања.
Илијини ати, и на њима бијесни коњаници, спремни у редовима су чекали на наређење за борбу. Коњи су били врло лијепи, као фијакерски коњи кочијаша по Влашкој, Сријему и Банату, црни као џађ и птице гавранице, а понеки од њих бијаху као галеби, бијели и тамносиве боје. Добро су их одгојили Илија и његови послушни коњушари. Мјештани Пиве, Рисна и Оногошта су их гледали љубоморно, а ни Турци у то вријеме немаху љепших коња. Њихов господар, свакако поносан и племенит човјек, необично их је заволио и од самог почетка поступао с њима с највећим поштовањем, пажњом и љубазношћу. Он није употребљавао бич, као многи други крвници, већ само их мазио по леђима. Бринуо се за њих исто толико колико и за себе. Трудио се максимално да им учини коњски живот удобнијим, упркос зими, влази, снијегу и осталим неприликама животним – јер знао је да ће му и те како користити за напорне и мучне послове, борбе и за далеке транспорте, преко Рагуше, Которског залива, Ливањског поља, Дувна, Жумберка и Романије.
Чули су се почесто звуци труба и копита по цијеломе Дробњаку. Илија је са својим коњаницима из земаља Восне и Херцеговине пролазио кроз многе окршаје с рђавим и окрутним Османлијама без рана и тежих повреда, али заузврат је остављао пустош – турске недужне коње прободене копљима српским, измрцварене џелате посјечених глава сабљама јунака, остављени мртви на бојним пољама Косарића, Доње и Горње Буковице и равнога Кчева. Мјештани су били уплашени од непријатељских пушака и крикова умирујућих душа, а нарочито чељади и чобани гледајући многе убијене, храбре људе са обе стране, попадалих са седла коњскијех.
Пало је много коња, а многи од њих без јахача су напуштали редове. Други су турски вазали, јањичари и коњаници протутњали оногошким крајем. Погинуло је исто тако много храбрих Косорића, међу њима осам војвода, директних потомака. Страшна је то била вијест за Европу и за цијело Балканско полуострво. Илија II Косарић-Лијовић бијаше девети, тј. посљедњи, дробњачки војвода — а према ријечима сеоских старјешина и даљњи рођак војводе Илије I Косарића.
Илији је то била сурова и љута свакодневница. Газио је дању и ноћу по земљама српским, натопљеним крвљу чета ратника и сокола; вазда је био под ватром и на челу борбене линије. Иако тешки дани, он је вршио своју дробњачку дужност с љубављу и приврженошћу према своме српскоме роду. Али једну ствар није могао поднијети – и то је нечовјечност и бездушност непријатеља – међу њима и наших изрода, продатих душа.
Без својих пријатеља и заштитника остаде наш Илија на крвавом огњишту. “Сапреше га Дробњац蔤 и кум његов, рекоше мјештани одлучног гласа. Мајка му стара снила да ћему отићи глава “као кула с неба”, ондак га спопаде страх у костима као никада прије. Илија заборави мајчине ријечи и не саслушаше њу, већ се припреми и опреми ата свога да пође код Мехмет-паше Селмановића на пријем и ручак под шатор код Пашине Воде.
Искусни Илија је улијевао људима наду, храброст и осјећај да не може бити убијен. Слијепо су му вјеровали, али не хтједе више сеоско коло породичне среће да се окреће. Ту наш несрећни и предохитриви Илија изгуби росу главу, а исту ноћ га љуба његова освјети јуначки, убивши и посјечивши џелата турског. Послије тога побјеже сирота мајка Ангјелија са близанцима, Страхињом и Огњеном, с најбржим коњем у кршни Шекулар код племенитог војводе Даше Шекуларца. Тамо се преудаде за њега. Понијеше она главе од обоје војсковођа као мучки трофеј и вјечиту успомену на мужа-супарника Илију и на Пашину Воду, ва љето господње 7213. (тј. 1705.).
drac Љубомир Т. Девић Косарић-Лијовић Вајмеш-Кастриота
____________________________________
¤ „(…) Сви хроничари манастира Пиве нису, међутим, увек били у тако срећној прилици да писмено овековече боље моменте ондашњег живота; неки су морали да праве записе о страдањима и недаћама: 1705. на рукописном Псалтиру: „Да се знаде каде погибе војвода Илија, сапреше га Дробњаци и посијече га Мустај-паша и узе му све имаће: 100 коња и говеди и 600 оваца, ва љето 7213″[408] (…)“ (Одломак из књиге: „О војводи Илији II Косарићу-Лијовићу и осталим Вајмешима“, Љубомир Т. Девић)
Фото: Маргарета Девић.
Љубомир Томиславов Девић Косарић-Лијовић Вајмеш-Кастриота, директни потомак војводе Вајмеше, тј. Бранила-Хамзе Кастриотића, и дробњачког војводе-змаја Илије II Косарића-Лијовића.
Jag sitter och väntar på min fru i bilen utanför Konsum i Malmö. Hon är inne och handlar mat till middagen och tar som vanligt god tid på sig. Det är inte första gången jag tidsfördriver tiden i min SAAB.
Klockan, den bara tickar och tickar och det börjar bli rätt sysslolöst och långtråkigt för mig. Jag tittar till vänster och till höger och betraktar alla gnidigt tråkiga människor som går in och ut från affären. Det är dock solsken ute och fint väder. Fåglarna kvittrar ljuvlig melodi. Åtminstone är där något som håller mig glatt till humöret. Men jag tänker också att jag skulle ha haft mina nyförvärvade solglasögon på mig nu, när det glänser så värst i ögonen, men icke-sa-Nicke. Det är alltid samma visa, för glasögonen ligger där hemma. Men man vänjer sig till slut. “Det man inte har i huvudet, har man i benen”, säger våra äldre.
Utanför entrédörren till Konsum sitter en tiggerska från Östeuropa, förmodligen från Rumänien, med en kaffekopp i handen och ber om pengar. Hon hälsar snällt på alla förbipasserande, och hon ler vänligt på samma gång. Men knappt någon har ork eller tid att säga hej tillbaka. Folk vrider sig i kroppen när de närmar sig kvinnan och hostar till litet hest som om alla de hade tuberkulos. De tittar deprimerat ner mot marken och försöker trolla sig bort från mötet med tiggerskan.
Det verkar inte vara någon som vill skänka en femma eller tia. Ju mer tiden går desto mer övertygad blir jag att denna kvinna inte kommer att kunna köpa ens en limpa bröd för pengarna hon samlat in för dagen. Jag börjar få empati för tiggare; tidigare tyckte jag att de flesta levde på andras bekostnad, men nu insåg jag med egna ögon att de verkligen behöver pengarna för att kunna köpa mat, medicin, kläder och en enkel biljett för hemresan.
Det kommer ut i all hast en välklädd äldre man ur butiken och går mot sin bil. Han tappar livsmedel från sin påse, peu à peu. Närmare precist är det potatisarna som faller ned till marken, litet i taget, en efter en. Vilken osis, men han märker inte detta själv. Mannen verkar helt oberörd, som om det regnar. Det viktigaste är att han handlat mat för drygt en tusenlapp, får sätta sig bekvämt bakåtlutande i sin svindyra bil och köra iväg hem till sin längtande och trängtande fruga.
Jag betraktar ungdomarna som precis slutat skolan och tagit en sväng in till affären för att köpa sig en bulle och en Cola. De uppehåller sig inte så länge där inne och kommer ut efter några minuter. De sätter sig på en närliggande bänk och tar fram sin fika. Det syns att de är törstiga och hungriga, för de sveper Colan på en sekund och bullarna glider ned i magsäcken som en ubåt på en tredjedels sekund. Tiggerskan tittar upp mot dem och hör hur de rapar rappt efter fikat. Mätta och glada stiger de sedan upp från bänken, stampar hårt på pantburkarna med fötterna, så att de blir helt mosade och värdelösa, och beger sig hemåt.
Till slut kommer min fru Margareta rusandes ut från Konsum med alla påsarna i händerna. Hon stannar till hos tiggerskan och ger henne en färsk bulle tillsammans med några bananer, som så många gånger förr. Efter att ha utbytt ett par ord med henne går hon till bakluckan på vår bil och ställer ner påsarna med våra inköp. Jag passar samtidigt på att gå ut ur bilen med plånboken till tiggerskan, öppnar sedan plånboken, tar fram några enkronor och lägger dem i hennes hand. I samma veva böjer jag mig fram mot henne, lägger handen på hennes axel och säger: Živa bila! – vilket på serbiska betyder: “Må Du vara frisk och välbehållen!”
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Jag var på Netto i Arlöv och skulle panta två flaskor och en burk.
När jag kom till pantmaskinen precis vid entréingången stod där två män och pantade ivrigt. Det hördes på långa vägar att de var från Balkan, dialektalt sett förmodligen från Bosnien. Den ene stod lite nervöst och höll i de svarta sopsäckarna med burkarna i. Den andre tvärs över befallde honom, likt en förman, vad han skulle göra: “Nemoj tako, nego ovako! Nemoj se ti žuriti, samo polako!” Med detta ville kompisen på ren svenska säga: Gör inte så, utan gör så här! (…) Ha inte bråttom, utan sakta bara!
Jag stod och betraktade de här två stackare, men yttrade inte ett enda ord – fast jag förstod och insåg allt. De såg tydligt att jag endast hade två-tre saker att panta, men brydde sig inte för den skull ett jäkla dugg. Det viktigaste för dem var att de skulle få ut sitt kvitto från pantmaskinen. Att någon stod och också ville panta var en av många dolda förbipasserande kaninskitar i deras ögon.
Sedan, när de äntligen blev klara, tog jag två steg till pantmaskinen och la i burken och flaskorna. Det hela tog blott en bråkdels sekund och så var jag färdig och gå till kassan för att utkassera mina pantpengar. Det ironiska här är att landsmännen, som hade så himla bråttom med att kvittera ut pengarna i kassan, gick vilse som i en labyrint bland alla livsmedelsgångar. Tills de hittade rätt ut igen hann jag före med att ställa mig framför dem i kassakön.
Frugan, som betraktade hela händelseförloppet från nära håll, visade gladeligen upp tummen. Men vetefan hur de snopna männen bakom mig tog det hela. Jag tror att de svalt kilovis med torra kinesiska nudlar, för inte ett ord på serbiska sipprade ut längre från deras munnar.
En stor tystnad rådde. Våra äldre skulle säga: “Den som springer efter pengar, springer inte med kärleken i sinnet!”
Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Goran Rahbi var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna i ett år under 1980-talet. Sedan sadlade han om och blev i stället medlem i Folkpartiet 1993. Han har arbetat som nämndeman i tingsrätten och länsrätten samt även varit ledamot i Husie stadsdelsfullmäktige. Han startade också Liberala invandrarföreningen i Malmö 2005. Det är sålunda många bedrifter och resultat värda att nämna som Rahbi gjort, men som tyvärr inte lämnat några större nämnvärda fotavtryck i det svenska samhället. Med den anledningen kom den här texten till.
Goran kom till min klass på grundläggande W-nivå, motsvarande åk 6 i grundskolan, under början av augusti månad 2016. Han briljerade och raljerade på alla sätt och vis och klasskamraterna avundades allt mer hans muntliga språkfärdighet. Hur kunde han prata så väl? var det många som frågade sig – inkluderat mig själv. Goran berättade att han bott 35 år i Sverige, om sina meriter och kompetenser han förvärvat här och alla bedrifter han gjort, inte minst för Folkpartiet. Men han kände samtidigt en frustration över att han inte tagits på största allvar i egenskap av politiker. Massmedierna har varit drivande i hetskampanjen att smutskasta honom och hans politiska arbete i Malmö.
Medan Rahbi berättar känslofyllt om sitt livs historia och den successivt växande frustrationen över svenskt samhällsliv och lokal politik, märker jag hos mina elever en stigande empati för den nyförvärvade klasskamraten men på samma gång en nedstämdhet och misstro till framtiden. När Goran inte kunde bygga sin borg i det nya landet efter 35 år, hur ska då de andra i klassen göra det efter att de spenderat många år och tid i skolans värld? löd tongångarna som ett eko i klassrummet.
Gorans plats är inte bland nyanlända flyktingar och anslutningsfall på komvux, utan en rättmätigare plats borde i stället vara i riksdagen eller i regionfullmäktige. Han har stampat på en och samma lövkvist i flera års tid, medan hans partikollegor ironiskt nog avancerat med stora steg och blivit politiskt och medialt erkända, både i pressen och på Wikipedias sidor. Om man söker på “Goran Rahbi” på nätet får man blott 134 sökträffar med nedslående faktainformation, medan en av hans kvinnliga svenska kollegor, som jag valt att kalla Q, av liknande rang hamnar på 866 träffar.
Lyckligtvis satt inte Rahbi så värst länge hos mig på W-nivå utan kunde efter ett par veckors arbete med skrivandet och grammatiken avancera uppåt med fullgott betyg. Men frågan kvarstår: Hur kommer det sig att en kompetent, erfaren och renommerad politiker med utländsk bakgrund skickas till komvux och på så låg nybörjarnivå, i stället för arbetsförmedlingen, efter 35 år i Sverige? *
Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
_____________________________________________
* Goran Rahbi har gett sitt fulla samtycke till att medverka i texten ovan!
Det hela utspelade sig på en religionslektion på Komvux i Malmö för tio år sedan. Jag står i tacksamhetsskuld och som ett 10-års jubileum tänkte jag förära detta med en text.
Jag var vikarie för en klass på grundläggande i religionskunskap. Religion ligger mig kärt om hjärtat, så därför passade lektionen mig nog väldigt bra, och den blev dessutom rätt intressant. Där lärde vi oss mer exakt vad livsåskådning är, vad meningen med livet symboliserar, vad respekt inför sig själv och andra människor innebär och att förlåtelse är synonymt med “att vända den andra kinden till”. Vi kom också in på begreppen “etik” och “moral” ur många olika aspekter. Det blev många livliga handuppräckningar och ett otal djupdykande frågor med dem.
Jag lärde eleverna att vi alla är bröder och systrar oavsett färg och religion, samt att Gud har många namn – närmare precist 99.
Efter den sista lektionen kom det en bosnisk-muslimsk kvinna fram till mig och överlämnade en synnerligen vacker koran i hård mörkröd skinnpärm med guldsnitt. Dagen innan hade hon dessutom i all respekt frågat mig om jag skulle vilja emotta en gåva som ett tecken på hennes uppskattning. Jag svarade att jag naturligtvis kunde tänka mig det.
Jag ville så gärna krama om henne och skaka hand, men hon tog ett steg tillbaka i religionens namn. Seder och regler är således till för att följas, och inte brytas, så hur mycket det än kändes konstigt för oss båda tog vi inte illa vid oss.
Vi är alla Guds barn, varhelst vi bor i världen. Med detta följer också både ansvar, skyldigheter och rättigheter. Vi måste lära oss att respektera varandra och varandras religiösa och traditionella vägval samt göra goda dagliga gärningar! Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Det finns ingenting som irriterar mer än när lea människor står i kassan och har bråttom hem.
Jag stod på Konsum i Malmö en helt vanlig fredag och skulle handla mat samt lämna in tipskupongerna. Det var sålunda en hel del keno- och lottolappar som skulle förnyas och andra ses igenom.
Den stackars äldre expediten i kassan blev minst sagt ställd och visste varken in eller ut hur hon skulle handla. Jag såg hur hon successivt blossade upp i ansiktet, likt en termometervisare som rörde sig mot stekande 30 grader i solen. Hon kände sig således obekväm i sin roll som servicemänniska, men även jag kände mig utpekad.
Helt plötsligt hade jag en lång drös av otåligt folk bakom mig. Det hördes tysta, smått spydiga kommentarer och tillgjorda fnissanden i bakgrunden. Men det pinsammaste av allt var att jag hade ätit mig proppfull med vitlök, så stanken av den i kombination med den stora köbildningen gjorde inte stämningen bättre.
Expediten tog på sig glasögonen och gick igenom tipskupongerna en efter en, om och om igen. Till sin undsättning kom hennes yngre kollega. Till slut fick jag dem tillbaka. En liten lättnadens suck pustade ut i bakgrunden.
Jag gick därefter längre fram i kassakön och började packa ner mina inköp.
Till min stora bestörtning märkte jag att det tydligen bara var jag som hade storhandlat i affären. Alla de som stod bakom mig köpte enstaka varor, som de likväl hade kunnat göra i ett kioskstånd.
En pensionär med rullator stoppade ner EN skvallertidning i sin tygväska, och en annan EN liter mjölk. En medelålders kvinna tryckte ner ETT paket cigarretter i sin jackficka och några ungdomar var sin lakritspinne i munnen och EN flaska läsk under armen. Till råga på allt var det flera utav dem som hade en nästintill outhärdlig svettodör.
Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Nu gjorde vi det igen, grabben och jag… Det var en helt vanlig, eller rättare sagt ovanlig, dag och söndag. Grabben och jag var ute och handlade på Coop-Forum i Malmö.
När vi kom in i butiken gick vi som vanligt först till bokavdelningen. Bland alla böcker och annat smått och gott hittade vi en liten magisk plastjordglob. Pojken min blev oerhört glad, för det var ju här vi stod för lite mer än ett år sedan och snurrade på en liknande jordglob.
Jag sa till min grabb att vi skulle prova igen, precis som förra gången, och se vart pappa önskade åka på semester. Jag snurrade jordgloben tre gånger med slutna ögon. Jag satte ner ett finger på måfå på den. Det land, eller stad, som fingret pekade på skulle jag åka till.
När jag öppnade ögonen såg jag till min stora förtjusning, att pekfingret låg precis där jag ville att den skulle ligga på kartan, det vill säga vid L O S A N G E L E S. Om det var en slump eller en ren tillfällighet kan man spekulera kring, men faktum är att vi för exakt 1 år och två månader sedan kom till samma slutdestination efter att vi hade stått här och snurrat på en jordglob.
Det märkliga är också sifferkombinationen. Då var det den 25 november 2011, nu var det istället den 27 januari 2013. Den första bloggtexten om den magiska jordgloben publicerades den 28 november 2011. Den här andra utkom den 28 januari 2013.
Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
“Närmare femtio gravlyktor är sönderslagna och på de två ljusbärarna i minneslunden har glaset krossats. Natten till torsdagen utsattes kyrkogården i Arlöv för en omfattande vandalisering.” (“Arlövs kyrkogård vandaliserad”, Sydsvenskan/ Omkretsen, 14 maj 2008)
Natten till torsdagen den 8/5-2008, det vill säga två dagar efter sankt Görans dag, kom min döde far i drömmarna och varskodde mig. Jag minns hur han vred på huvudet, suckade och var arg. Han satt på vakt på en stol utanför huset, innanför vår husgrind. Polisen gjorde en järnring och riktade sina vapen in mot byggnaden. I drömmarnas värld stod jag lite avskild bakom fönstrets persienner och beskådade alla poliserna utanför.
Det konstiga med den här drömmen är att den kom tillbaka i repris med kort intervall. Det var exakt samma dröm som uppenbarade sig två gånger för mig: bilden av min far sittandes på stolen utanför och poliserna omkring.
När jag vaknade nästa dag visste jag med ens att någonting inte stod rätt till med min bortgångne far. Han brukar inte uppenbara sig för mig utan anledning. Det finns alltid ett skäl till varför. Och det fanns det den här natten när han kom till mig.
Jag berättade drömmen för min fru, som även hon blev orolig. Jag sa att det nog var bäst att jag åkte in till kyrkogården för att ta reda på vad som försiggick. Någonting var i görningen, eller så hade det redan skett – det var inget snack om saken.
Jag åkte till Arlövs kyrkogård. Jag var orolig hela tiden, även när jag kom dit. Det var tunga steg jag tog. Men innan jag ens hann till gravplatsen stannade jag till vid grinden till kyrkogården. Där stod med stora bokstäver att kyrkogården hade skändats och utsatts för en omfattande vandalisering under natten. Mina drömmar hade sannerligen besannats. Jag rös i hela kroppen och var som förstenad under några sekunder.
Det låg glassplitter överallt i min omgivning. Och visst stämde det att många gravlyktor var sönderslagna, jag skulle vilja hävda uppemot sjuttio, även den som stod intill min fars grav. Till och med fotot på min avlidne far var nött och repat.
Men familjebanden och blodet är starkare än alla stormar på haven. Ingen orkanvind i världen kan få oss avskilda, mig och min far. Banden håller oss således förenade genom alla svårigheter både i livet och bortom livet – i himmelriket, den outforskade världen. Min döde far står upprätt i alla lägen, även efter en sådan omänsklig gravskändning. Det ska gudarna veta!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Jag minns så väl det vackert blommande körsbärsträdet med stor krona mitt i Arlöv. Alla liksom gladdes åt det, både små och stora barn – ja till och med föräldrarna och pensionärerna.
Man mötte ideligen glada människoleenden i husportarna och källargångarna. Alla blev som förbytta och fröjdefulla när de tittade ut genom de inglasade balkongerna och köksfönstrena och såg detta himmelskt färggranna och magiska träd. Det var en fantastisk syn och en ljuvlig doft av mogna röda körsbär. Och alla ville ju så klart dofta på körsbärsträdet, provsmaka bären och ta bilder på det som ett minne för livet. “All glädje är kortvarig!”, brukade våra förfäder säga. Så även historien med det här körsbärsträdet är kort.
Fastighetsägaren, som var en bitter och missunnsam man, fick nys om att barnen plockade körsbär i bostadsområdet. Det var strängt förbjudet att göra så.
Barnen brydde sig inte. De var ju barn och ville bara leka. De plockade än mer. Och en äldre kvinna som satt vid parkbänken och vaktade sina barnbarn provsmakade själv. Det syntes att hon stormtrivdes och njöt av varje tugga. Barnbarnen gjorde henne sällskap, en efter en, och med ens var hela familjen i gång med att plocka och äta körsbär.
Fastighetsägaren blev tomatröd i ansiktet. Och det var ett tecken på att han var förbannad. Efter ett par dagars frustration och irritation bestämde han sig för att göra någonting drastiskt åt saken. Han skulle sätta stopp för de trilska barn som gång på gång sprang och klämde på körsbären och smutsade ned allt i sin omgivning med körsbärssaft: parkbänken, stolarna intill, stigarna och gångarna.
Fastighetsägaren kom efter en stund med en manuell såg. Han lyfte fram den demonstrativt, så att alla såg, och sågade ned trädet i ett stadigt svep. Det en gång så sköna körsbärsträdet, som har sitt ursprung i exotiska Japan och Kina, fanns inte längre bland de levande.
Fastighetsägaren gjorde ett tvärt slut på trädets korta liv. Och med det försvann även glada miner.
Ack, arma träd. Må svart mylla vara Dig lätt!
Men sedan kom den japanska trädgården i bruk. Idésprutan till den var ingen annan än självaste fastighetsägaren och styrelsen. Trädgården skulle skapa en fridfull stämning och harmoni i området efter traditionellt japanskt boenderecept.
Men inte ens 1000 trädgårdar skulle räcka för att stilla sorgen efter det vackra körsbärsträdets bortgång. Dess själ kommer att leva kvar i barnens och de vuxnas hjärtan!
Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Den här ack så pinsamma situationen utspelade sig i skånska Arlöv någon gång i mitten på 1990-talet.
Det var en omfattande ombyggnad av lägenheterna på Vintergatan/Bokgatan. Det saknades uppsatta dörrar och skyltar. Och de många ingångar som fanns in till lägenheterna var övertäckta med stora plasthöljen för att skydda mot damm.
Jag skulle till Serbiska föreningens lokaler på andra våningen, men upptäckte inte att jag gick åt fel håll i byggnaden. Jag gick rakt in i ett duschrum. Prasslande vatten hördes från en duschkran.
Plötsligt ljöd ett skriande skrik och ett dån genom hela byggnaden:
– Aaaaaaaaaaaa!!!!
Den unga, spritt nakna kvinnan som stod i duschen skrek till av rädsla. Och även jag utbrast i skrik, till hennes höga toner.
Jag blev så rädd att jag nästan kissade på mig.
Kvinnan slutade skrika efter ett kort tag. Hon iakttog mig med stora runda ögon, men sa ingenting. Hon var knäpp tyst. Hon var som fasttejpad om munnen. Och mina ögon tittade på henne. Hon blev allt mer lugn och förstod nu att jag var lika rädd som hon och att jag hade gått vilse, det vill säga kommit in genom fel dörröppning.
Jag ursäktade mig tusen gånger om och förklarade att det inte var min mening att hoppa in i duschen med henne, utan att jag i stället var på väg till föreningen för att titta på nyheterna på satellit-tv.
Jag ursäktade mig en sista gång och lovade att jag skulle titta efter lite bättre nästa gång jag gick in dit.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Jag var på en mystisk resa i Los Angeles, El Monte, under juli månad 2011. Det var den vågligaste och spontanaste resan jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Jag offrade alla mina besparingar och hela familjen bara för att göra den här långa och oförutsägbara resan till ett dunkelt och outforskat område. Det var således inte ett lätt beslut för mig att ta, för jag visste inte hur värden skulle ställa sig till mitt besök. Naturligtvis hade jag informerat honom i god tid om mitt antågande, men det var inte ett helhjärtat bemötande jag fick i luren när jag ringde upp honom dagarna innan för att berätta att jag skulle åka till Kalifornien.
Jag hade många förhoppningar om att även möta min mors släktingar i Los Angeles. De bor bara ett kvarter ifrån i förorten Rosemead. Men de visade inte något som helst intresse. De varken ringde eller besökte mig under tiden jag var där, fastän jag hade meddelat dem skriftligen om min Amerikavisit.
-Du kommer väldigt olämpligt! Jag har dragit ut tänderna och det har blödit rikligt från dem i flera dagars tid. Jag tar en hel del medicin och känner mig groggy av dem. Det är verkligen opassande att du kommer just nu. Och sedan det här hemska varma vädret som är så outhärdligt. Jag måste ha fläkten igång hela tiden och det är inte alls billigt.
-Hur har Du egentligen tänkt Dig? Hur många dagar ska Du stanna?
-I 25 dagar.
-I 25 dagar!, utbrast Veljko. Jag förstår verkligen inte hur Du har tänkt Dig. Var ska Du sova? Här är smutsigt och jag har ingen som kan städa.
Jag erbjöd Veljko att hjälpa honom med att avsluta olika bokprojekt.
-Hur ska vi göra det, när vi inte har tillgång till en dator?
Men Veljko lyste upp som en glödlampa. Han verkade tycka om mitt förslag, så han fixade en dator redan nästa dag. Hans brorson George hade lånat ut den till oss för att vi skulle kunna skrida till verket.
Nu överöste Veljko mig med många av hans textmanus. Han ville så gärna ha ut ett album med alla hans 101 oljemålningar. Vid sidan om målningarna skulle det gå parallellt en text på engelska. Jag arbetade dag och natt för att uppfylla Veljkos dröm – att få ut albumet i tid.
Det var långa och intensiva dagar jag tillbringade framför datorn. Och den hemska fläkten fläktade på i hela rummet. Mina ben var uppsvullna, som cementerade. Men Veljko bjöd mig på serbiskt örtbrännvin, såkallat Pelinkovac. Det värmde i hela kroppen. Han bjöd mig också på äkta serbiskt kaffe från Montenegro. Det var en skön kontrast till den hemska fläkten.
Men Veljko nöjde sig inte med bara albumet. Han ville också få ut en diktsamling i tid. Jag arbetade nu parallellt både med albumet och diktsamlingen. Han var inte så nöjd med texterna som föregående lektorer arbetat med. Det poppade upp många stavfel och ibland helt felaktiga översättningar. Det märktes hur irriterad Veljko blev efterhand som tiden fortlöpte. Och bilderna som bild- och layoutansvarige hade ansvarat för var alldeles för mörka och bleka.
Veljko utbrast av frustration:
-Vilken oduglig armé jag har. Med alla de här “krigarna” kommer jag inte långt. Arma mig, människa! Gud, varför har Du förbannat mig så?
Dagarna gick på löpande band och helt plötsligt var det dags för mig att lämna El Monte, Los Angeles och Veljko. De två-tre sista dagarna var känslosamma och det syntes att Veljko var ledsen över att jag skulle lämna honom. Ingen annan tidigare hade ställt upp och servat honom som jag och ingen bättre lektor skulle han finna. Han ursäktade sig om han hade varit för sträng eller om han hade uttalat obekväma ord. Han har alltid varit sådan till sättet, och nu i hans åttionde år var det för sent att ändra på saker och ting. Jag förklarade att även min döde far hade varit lika kort till stubinen, men att jag med åren vant mig vid detta.
Jag fick en bok i present av Veljko. Eftersom jag sysslar med släktforskning ville han skänka mig boken om broderskapet Tomićs ursprung. Det är en gammal häftad bok, som för mig är guld värd. Ingen bättre gåva hade jag kunnat få av denne man. Men Veljkos tacksamhet hade inga gränser. Innan han gick och la sig kvällen innan hemresan sa han att jag kunde ta med böcker hem till Sverige. Och det var inga vilka böcker som helst – utan Veljkos egna romaner som han författat med största sensitivitet och intellektuell skärpa!
Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Broder Ignatius, alias Dragan Šćepanović, verksam som diakon i klosterkyrkan Morača i norra Montenegro, skickade i slutet av december månad 1996 en oförglömlig jul- och nyårshälsning till sina släktingar, läs: familjen Dević, som vid den tidpunkten bodde i sydskånska Arlöv.
Han valde ett vackert vykort med reproduktion av den helige profeten Elias i klosterkyrkan Morača. Men det konstiga här var att inte bara hälsningen på kortet utan även mottagarens adress var handskrivet uteslutande med kyrilliska bokstäver. Det förblir således ett olöst mysterium hur ett vykort, som nästintill liknar “hieroglyfer” sett ur en svensks ögon, kunde komma fram från ett fjärran Montenegro till runornas Skandinavien.
Familjen Dević förvarar idag vykortet på en framträdande plats i huset, och många gånger, när de kastar en blick på det, återupplivar de fina minnen av hemlandet. De pratar med glädje med sina gäster om sin stora tacksamhet för de svenska brevbärarna och deras stora påhittighet, när de en kall januaridag bidrog till att kortet äntligen hittade hem till familjens brevlåda.
Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Böcker har alltid fascinerat och haft någonting magiskt och förtrollande över sig – allt från deras begynnelse.
Man brukar säga att “boken är ens bästa vän”. Men inte bara det att böckerna är lojala mot sina läsare utan de även ger många råd och svar på livets alla gåtor och mysterier. Som med allting i livet har även böcker mindre bra sidor: de kan vilseleda och skapa oro, ångest, besvikelse, irritation och missämja bland läsarna och boklånarna.
En äldre man, vid namn Bora, från Niš i Serbien bodde på Dalaplan mitt i Malmö. Han var en passionerad bokälskare i rättans mening. Han samlade på alla gamla och nya boktitlar han kunde finna inom allt från agronomi, medicin, hälsa, förhistoria och parapsykologi till religion, mysticism och ockultism.
Bora var en principfast och trotsig man. Om man stämde en träff med honom fick man minsann hålla tiden. Kom man för sent öppnade han inte dörren eller så gick han ut på ett “ärende”. Om man mötte honom på väg ut ur lägenheten ville han aldrig gå tillbaka hem. “Det stred mot hans principer att gå tillbaka, när han väl hade gett sig iväg därifrån”, kunde han svara envist.
Bora hade således få vänner och de han hade delade samma intressen med honom – nämligen passionen för naturen och medicinalväxter, men framför allt kärleken till de magiska böckerna och deras förtrollande värld.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Heliga Petka Paraskeva (serb. Sveta Petka Paraskeva) uppenbarade sig för mig i en syn under morgonnatten dagarna före jag och min fru skulle bege oss till serbisk-ortodoxa kyrkan Kyrillos och Methodios i Malmö, den 27 oktober 2011 på den Heliga Petkas dag. Aldrig tidigare hade jag drömt något liknande. Inte bara det att jag upplevde drömmen som intensiv och verklig, drömmen också bar på ett krypterat budskap till mig och min familj. Därför vill jag föreviga denna text åt eftervärlden.
Drömmen var förlagd till vårt kök. Jag gick ner för trätrapporna och kom till tröskeln av köket. Där stannade jag till och till min stora förundran såg jag ett kraftigt ljussken över spisplattorna. Det var som en gyllene krans med ett hål i mitten. En stark domnande energi strålade över hela köket. Det var någonting magiskt över det hela. Först trodde jag, emellertid, att det var en stor brand på gång eller en förstadie till en explosion. Men det var det inte alls. Jag hade mina blickar hela tiden på spisplattorna. Plattorna var väldigt varma, och om jag minns rätt vred jag tillbaka den ena spisknappen för att säkerställa.
När jag därefter vände mina blickar från spisen såg jag en skepnad klädd i mörk dräkt till höger om mig. Jag såg inte dess ögon och ansikte, det var dunkelt, men färgen på dräkten uppmärksammade jag däremot. Den var starkt mörkbrun, en aning mot mörkröd nyans.
I samma ögonblick vaknade jag och där slutade min fantastiska dröm.
Men hur kom det sig att jag begav mig till kyrkan dagen efter tillsammans med min fru? Vi åkte dit för att visa vår aktning och vördnad för Heliga Petka. Hon visade sin gudomliga närvaro genom sitt uppenbarande i vårt hus.
Jag släktforskar på min fritid. Att sätta samman min fars snåriga släktträd är tidskrävande och ett dilemma, men efter uppemot 20 år av släktforskning har jag funnit en hel del intressanta pusselbitar och ledtrådar i letandet. Ett av dem är Heliga Petka. Bara dagar före den 27 oktober 2011 hittade jag intressanta uppgifter på nätet som förtäljer att mina förfäder vördade flera helgon jämsides med Sankt Göran, däribland Heliga Petka, beroende på vilka trakter och landsgränser de befunnit sig i (Transsylvanien, Moldavien, Epirus). Den 6 maj 1605 besegrades turkarna av drobnjakerna i Bukovica i dagens Montenegro. De närbesläktade familjerna Vulović, Đurđić, Kosorić, Cerović och Tomić gick således över till att fira sankt Göran som deras gemensamma skyddspatron och till minne av den 6 maj 1605.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Det var en helt vanlig, eller rättare sagt ovanlig, dag och fredag. Grabben och jag var ute och handlade i det gamla Wesells, nuvarande Coop-Forum, i Malmö.
När vi kom in i affären gick vi först till bokavdelningen. Bland alla Zlatan-böcker och ljudböcker hittade vi en liten magisk och exotisk jordglob. Pojken min blev oerhört glad för globen och önskade en likadan i julklapp. Det skulle han visst få, lovade jag honom. Men historien slutar inte här…
Jag sa, bara för att roa min son, att nu skulle vi se vart pappa önskade åka igen på semester. Jag snurrade jordgloben tre gånger med händerna för ögonen. Jag satte ner ett finger på måfå på den. Det land, eller den stad, som fingret pekade på skulle jag åka till igen.
När jag tog bort händerna från ögonen såg jag till min stora förtjusning att tummen låg precis under L o s A n g e l e s på kartan. Om det var en slump eller en ren tillfällighet kan man spekulera i, men faktum är att jag för exakt fyra månader sedan var på besök just i Los Angeles-området.
Det märkliga häri är även datumkombinationen 25. Jag kom tillbaka från resan den 25 juli, och fredagen den 25 november inträffade den här jordglobssituationen.
Jag var under hela juli månad i El Monte, Los Angeles, på en så kallad arbetsresa och hjälpte min gode vän konstnären och poeten Veljko P. Bojić med att avsluta två piedestalverk, ett album i exklusiva fotografier och text samt en diktsamling. Vi arbetade intensivt hela juli, ända fram till sena kvällar, bara för att bli klara, men mycket återstod ändå att göra.
Jag tolkar det som att Veljkos ande nu kallar på mig, att jag ska komma tillbaka och hjälpa honom med att avsluta hans livsprojekt. Det var emellertid en uppoffring att lämna hela min familj och ge mig iväg ut på en dyr, lång och oberäknelig resa tvärs över Atlanten till södra Kalifornien.
Men livet är märkligt ur olika aspekter. Ju äldre man blir desto mer övertygad blir man att livet har en mening och ett uppdrag som vi jordbor ska fullfölja. Ju förr vi blir varse om detta desto lättare blir det att leva med det.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
“Morgonstund ger guld i mund” brukar våra äldre säga – och det ligger faktiskt någonting sant i det.
I Arlöv bodde en mycket argsint man. Han var mestadels otrevlig och hälsade nästan aldrig på folk. De han hälsade på ibland var av samma skrot och järn som han. Han mumlade och grubblade på saker för sig själv. Ibland for orden ut som eldar ur hans mun. Osmakliga glåpord kunde höras på kilometers avstånd:
-Rota inte i containrarna för jävelen! Det är förbjudet att röra grejerna där inne. Jag ska ringa till polisen. Hör ni det? Jävla pack! Försvinn härifrån, och det illa kvickt!
Varje morgon var mannen ute på gården för att se sig om. Han kånkade alltid på någonting och många saker som han hittade där ute släpade han med sig hem. Han gick varje dag ner till källaren och slängde sopor. Men när han kom ut från soprummen hade han fler saker med sig än han tagit med sig. Det kändes som om han arbetade i källaren, för han var alltid där.
När barn och ungdomar kom cyklande eller väsnades i källaren kunde han ryta till. Då for stora eldar ur hans mun. Och osmakliga glåpord:
-Ut mer er härifrån! Jävla pack! Jag ska ringa till polisen om ni inte sticker härifrån. Hör ni det?
Det var inga barn, och gamla för den delen, som tyckte om den där mannen med sliskigt hår, fula runda glasögon och en illaluktande gulbrun rock som fladdrade med vinden. Han var så otrevlig och alltid arg som ett bi. Han förpestade grannområdet. Stämningen var som hämtad från en dålig skräckfilm. Miljön var inte på långa vägar grön och skön utan tvärtom trist och grå som en svart och vit bild.
Men en dag kovände det hela. Solen kom och vädret blev varmare. Fåglarna kvittrade och blommorna blommade så in i norden.
-Aj, för jävelen! Aj! Hjälp! Kan någon hjälpa mig? Snälla, hjälp mig!
Mannen låg, av alla ställen på jorden, i en av containrarna där ute på gården och kunde inte komma ut. Ett ben hade nästintill krossats av containerdörrarna. Det blödde överallt. Hans sliskiga hår var ännu sliskigare och hans halvsöndriga glasögon låg någonstans där inne i containern bland allt bråte.
Ambulansen kom för att hämta mannen. Alla barn och ungdomar samlades runt ambulansen. Och alla föräldrar och pensionärer för den delen. Alla var så nyfikna på vem som låg på sjukbädden. Jo, det var den där argsinte mannen i rock. Men, inga eldar for ur hans mun längre. Allting var knäpp tyst runtom honom.
Nästa dag kom den där, tystlåtne, mannen tillbaka från sjukhuset. Han kom med taxi. Den snälle och hjälpsamme taxiföraren hjälpte mannen ut ur bilen och satte honom i handikappstolen. Sedan rullade mannen hem – för gott!
Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Många människors dröm är att vinna stora pengar på lotteri eller tips och inte behöva arbeta resten av livet.
Jag brukar också ofta fantisera och drömma, precis som min bortgångne far Tomislav Lj. Dević gjorde, om att vinna riktigt stora pengar. Tyvärr har drömmarna aldrig besannats för oss – i alla fall inte hittills – men så har det inte alltid varit.
Min förfader Ilija II S. Kosarić-Lijović var av adlig börd och således ofantligt rik med dåtidens mått räknat. Högmodiga serbiska landsfränder och missunnsamma ottomanska skatteindrivare sneglade avundsjukt på honom och hans familj. Han var således en evig törn i ögat på alla bittra människor i omnejden. Enligt kyrkböckerna ägde han “100 hästar och nötkreatur samt 600 får”. Men han halshöggs 1705 av den ottomanske härföraren Mahmud-paša Selmanović och all egendom beslagtogs.
Allt från den dagen lever vår familj ett minimiliv. Livet är märkligt på många sätt. Men man ska inte ge sig utan stå på sig, göra goda gärningar, varje dag, samt drömma vidare – för sin familjs och sina barns skull. Men en vacker dag ska den gråa uppochnedvända tavlan komma till sitt rätta gyllene jag.
Om jag vann 150 miljoner kronor på lotteri, hade jag först och främst velat köpa någonting unikt för mig och min familj. Jag skulle ha ett stort funktionellt hus med sjötomt och skog där jag och min familj kunde trivas och må bra. Jag hade också velat hjälpa mina syskon och släktingar, så att även de och deras familjer fick det bra.
Självklart hade jag försökt hjälpa fattiga barn. I exempelvis Serbien och Montenegro finns det väldigt många barn som har det svårt och är fattiga och jag vet att pengar kan vara till stor hjälp för dem. Jag hade inte kunnat hjälpa alla, men varje person är viktig och att bara få kunna hjälpa någon hade gjort mig oerhört lycklig och lugn i själen.
Jag är en person som älskar att resa jorden runt och se världen från nära håll, men det är dyrt vilket gör att jag inte alltid kan ta mig till de platser som jag skulle vilja besöka. Jag hade under alla omständigheter velat passa på att åka och besöka släkt och vänner nere på Balkan. Avsaknad av tid och pengar, men också på grund av den utdragna pandemin, har gjort att vi inte kunnat göra det tidigare. Indien, Mongoliet, Japan och Tibet är exotiska länder som jag absolut skulle kunna tänka mig att resa till någon gång under min livstid, eftersom jag har hört så många positiva saker om dem.
Om jag hade vunnit så pass mycket pengar, hade jag nog inte velat spara dem på ett bankkonto utan i stället investera i olika projekt. Jag vet att livet är kort och jag hade nog velat njuta av det så mycket jag kan!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Jag föddes den 4 augusti 1970 i Västra Skrävlinge i Malmö. Vår familj bodde ett tag på Persborg och sedan flyttade vi till Sjöblads väg. När jag var sex och ett halvt år flyttade vi till kranskommunen Burlöv och byn Arlöv.
Som liten brukade jag ofta leka med mina svenska kamrater även om språket brast, fastän dessa inte alltid var snälla och ärliga mot mig. Det kändes som om jag var den ende “blatten” i klassen, för jag kunde ofta känna mig annorlunda, missförstådd och utanför. Men när jag tänker efter nu i efterhand fanns det faktiskt fler svenskar av utländsk härkomst i klassen och inte bara jag, men de var dock inte i så stor omfattning och utpräglat utländska.
Jag umgicks för det mesta med två vänner och klasskamrater – en svensk-afrikansk och en dansk-judisk – men också med en glad tjeck och en stackars landsman från Belgrad, som ofta blev mobbad på mellanstadiet.
Mina föräldrar pratade inte ett ord svenska hemma, vilket var ett stort problem och hämmade min språkutveckling i svenska. Jag fick klara mig själv med alla jobbiga läxor på egen hand. Fast viss hjälp med matteläxorna fick jag nog ändå, om jag tänker efter ordentligt.
Det tog mig femton år för att få ett flyt och perfekt uttal i svenska språket. Vägen dit har således inte på långa vägar varit lätt. Jag gick i två år hos en speciallärare i svenska på lågstadiet på Humlemadskolan. Jag gick också hos en duktig talpedagog på S:t Petri skola i Malmö – och det efter eget önskemål.
Idag talar och skriver jag sju språk: svenska, serbiska, ryska, franska, engelska, latin och grekiska, och har inga som helst sociokulturella problem med mina vänner. Jag förstår dem och de mig. Det är förvisso alltid svårt i början, men allting går att lära sig – språket, kulturen, traditionerna, sederna och bruken, om man så bara vill. Är man intresserad av det mesta i livet lär man sig fort. Är man inte intresserad lär man sig aldrig någonting!
Omgivningen har en stor påverkan på ens personliga utveckling. Att jag har blivit den jag är idag kan jag till stor del tacka mina insiktsfulla föräldrar för som var enträgna med att jag skulle gå och utbilda mig i skolan. Utbildning var nyckeln till framgång i det nya landet, utan den skulle det inte bli någonting utav oss barn. Men också att jag från barnsben skulle lära mig att reflektera över mitt lärande och alldagliga händelser blev allt tydligare.
Min mor Dana sa ofta att: “Mina barn, ni har språket med er men håller tyst och jag som trevar mig fram med sporadiska ord på svenska måste prata för alla. Jag hörsammade mor och från den dagen tog jag till orda. Jag insåg tidigt att jag föddes som vuxen och sågs som en vuxen redan från starten. Och det är bara vi som kan bygga vår framtid. Den blir som vi gör den till. Jag glömmer aldrig min mors kloka ord härvid: “Vi föds själva och dör själva!”
Min envishet och motsträvighet är min inre styrka och den har jag fått från båda föräldrarna. Mitt sunda förnuft och praktiska livskunskap har jag förvärvat från båda föräldrarna. Min insiktsfullhet likaså. På min fars [Tomislav] sida i rakt nedstigande led har det funnits många fromma präster och prästfruar, hertigar och dragoner, men också siare och spåmän, som bidragit till det sakrala och ockulta. Men när halshuggningseran av alla serbiska drobnjaker i början av 1700-talet tog vid förändrades tillvaron för många. Mina förfäder tog till vapen och alla de reste sina svärd “för det ärorika korset och den gyllene friheten” – något i stil med sankt Göran och draken.
Jag läser ofta barnsagor för mina älskade barn och motivet i dessa är just drakar av olika slag. Redan från barnsben vill jag lära dem från vilka stolta hertigar och dragoner vår familj härstammar, men också att respektera och visa aktning för andra kulturer, seder och bruk – alltefter Bibelns gudfruktiga ord: “Du ska älska din medmänniska som dig själv.” (Matteus 22:36-39) och “Som du vill att andra ska vara mot dig, så ska du vara mot dem.” (Matt. 7:12)
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
