Tiggerskan utanför Konsum

Jag sitter och väntar på min fru i bilen utanför Konsum i Malmö. Hon är inne och handlar mat till middagen och tar som vanligt god tid på sig. Det är inte första gången jag tidsfördriver tiden i min SAAB.

Klockan, den bara tickar och tickar och det börjar bli rätt sysslolöst och långtråkigt för mig. Jag tittar till vänster och till höger och betraktar alla gnidigt tråkiga människor som går in och ut från affären. Det är dock solsken ute och fint väder. Fåglarna kvittrar ljuvlig melodi. Åtminstone är där något som håller mig glatt till humöret.

Men jag tänker också att jag skulle ha haft mina nyförvärvade solglasögon på mig nu, när det glänser så värst i ögonen, men icke-sa-Nicke. Det är alltid samma visa, för glasögonen ligger där hemma. Men man vänjer sig till slut. “Det man inte har i huvudet, har man i benen”, säger våra äldre.

Utanför entrédörren till Konsum sitter en tiggerska från Östeuropa, förmodligen från Rumänien, med en kaffekopp i handen och ber om pengar. Hon hälsar snällt på alla förbipasserande, och hon ler vänligt på samma gång. Men knappt någon har ork eller tid att säga hej tillbaka. Folk vrider sig i kroppen när de närmar sig kvinnan och hostar till litet hest som om alla de hade tuberkulos. De tittar deprimerat ner mot marken och försöker trolla sig bort från mötet med tiggerskan.

Det verkar inte vara någon som vill skänka en femma eller tia. Ju mer tiden går desto mer övertygad blir jag att denna kvinna inte kommer att kunna köpa ens en limpa bröd för pengarna hon samlat in för dagen. Jag börjar få empati för tiggare; tidigare tyckte jag att de flesta levde på andras bekostnad, men nu insåg jag med egna ögon att de verkligen behöver pengarna för att kunna köpa mat, medicin, kläder och en enkel biljett för hemresan.

Det kommer ut i all hast en välklädd äldre man ur butiken och går mot sin bil. Han tappar livsmedel från sin påse, peu en peu. Närmare precist är det potatisarna som faller ned till marken, litet i taget, en efter en. Vilken osis, men han märker inte detta själv. Mannen verkar helt oberörd, som om det regnar. Det viktigaste är att han handlat mat för drygt en tusenlapp, får sätta sig bekvämt bakåtlutande i sin svindyra bil och köra iväg hem till sin längtande och trängtande fruga.

Jag betraktar ungdomarna som precis slutat skolan och tagit en sväng in till affären för att köpa sig en bulle och en Cola. De uppehåller sig inte så länge där inne och kommer ut efter några minuter. De sätter sig på en närliggande bänk och tar fram sin fika. Det syns att de är törstiga och hungriga, för de sveper Colan på en sekund och bullarna glider ned i magsäcken som en ubåt på en tredjedels sekund. Tiggerskan tittar upp mot dem och hör hur de rapar rappt efter fikat. Mätta och glada stiger de sedan upp från bänken, stampar hårt på pantburkarna med fötterna, så att de blir helt mosade och värdelösa, och beger sig hemåt.

Till slut kommer min fru rusandes ut från Konsum med alla påsarna i händerna. Hon stannar till hos tiggerskan och ger henne en färsk bulle tillsammans med några bananer, som så många gånger förr. Efter att ha utbytt ett par ord med henne går hon till bakluckan på vår bil och ställer ner påsarna med inköpen. Jag passar samtidigt på och går ut från bilen med plånboken till tiggerskan. Jag öppnar plånboken och tar fram några enkronor och lägger dem i hennes hand. I samma veva böjer jag mig fram mot henne, lägger handen på hennes axel och säger: Živa bila!, vilket på serbiska betyder: “Må Du vara frisk och välbehållen!”

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published.