Rota i containrar

“Morgonstund ger guld i mund” brukar våra äldre säga – och det ligger faktiskt någonting sant i det.

I Arlöv bodde en mycket argsint man. Han var mestadels otrevlig och hälsade nästan aldrig på folk. De han hälsade på ibland var av samma skrot och järn som han. Han mumlade och grubblade på saker för sig själv. Ibland for orden ut som eldar ur hans mun. Osmakliga glåpord kunde höras på kilometers avstånd:

-Rota inte i containrarna för jävelen! Det är förbjudet att röra grejerna där inne. Jag ska ringa till polisen. Hör ni det? Jävla pack! Försvinn härifrån, och det illa kvickt!

Varje morgon var mannen ute på gården för att se sig om. Han kånkade alltid på någonting och många saker som han hittade där ute släpade han med sig hem. Han gick varje dag ner till källaren och slängde sopor. Men när han kom ut från soprummen hade han fler saker med sig än han tagit med sig. Det kändes som om han arbetade i källaren, för han var alltid där.

När barn och ungdomar kom cyklande eller väsnades i källaren kunde han ryta till. Då for stora eldar ur hans mun. Och osmakliga glåpord:

-Ut mer er härifrån! Jävla pack! Jag ska ringa till polisen om ni inte sticker härifrån. Hör ni det?

Det var inga barn, och gamla för den delen, som tyckte om den där mannen med sliskigt hår, fula runda glasögon och en illaluktande gulbrun rock som fladdrade med vinden. Han var så otrevlig och alltid arg som ett bi. Han förpestade grannområdet. Stämningen var som hämtad från en dålig skräckfilm. Miljön var inte på långa vägar grön och skön utan tvärtom trist och grå som en svart och vit bild.

Men en dag kovände det hela. Solen kom och vädret blev varmare. Fåglarna kvittrade och blommorna blommade så in i norden.

-Aj, för jävelen! Aj! Hjälp! Kan någon hjälpa mig? Snälla, hjälp mig!

Mannen låg, av alla ställen på jorden, i en av containrarna där ute på gården och kunde inte komma ut. Ett ben hade nästintill krossats av containerdörrarna. Det blödde överallt. Hans sliskiga hår var ännu sliskigare och hans halvsöndriga glasögon låg någonstans där inne i containern bland allt bråte.

Ambulansen kom för att hämta mannen. Alla barn och ungdomar samlades runt ambulansen. Och alla föräldrar och pensionärer för den delen. Alla var så nyfikna på vem som låg på sjukbädden. Jo, det var den där argsinte mannen i rock. Men, inga eldar for ur hans mun längre. Allting var knäpp tyst runtom honom.

Nästa dag kom den där, tystlåtne, mannen tillbaka från sjukhuset. Han kom med taxi. Den snälle och hjälpsamme taxiföraren hjälpte mannen ut ur bilen och satte honom i handikappstolen. Sedan rullade mannen hem – för gott!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published.