Mladjo var många gånger och handlade på ett svenskt charkuteri i Malmö. En dag bestämde han sig för att köpa “en halv gris” — ja, just det: EN HALV GRIS. Det var således ett tag sedan han åt en smaskigt grillad grisstek, så det var dags för en ny omgång.
Mladjo klev in i köttaffären och tittade sig omkring. Det var grisbitar överallt: huvud, öron, hals, lårben, knorr och fötter — men ingen halv gris!
Mladjo bad köttmästaren att ge honom “en halv gris”. Han kunde sålunda inte tänka sig att köpa i små bitar, för det skulle bli alldeles för dyrt. Men det fick han inte. Köttmästaren skakade och vred på huvudet, kliade sig i håret och förstod inte riktigt vad Mladjo ville ha.
– “Halv gris”, vad är det? frågade han honom. Här säljer vi inte halva grisar, utan kilovis, ett kilo, ett halvt kilo, fem kilo, hundra kilo, och så vidare. En halv gris finns inte här hos oss. Du får nog åka till en grisuppfödare, så kanske han kan stycka upp en halv gris åt dig — ha, ha, haa!
Mladjo viftade med händerna som en italienare. Han saknade orden och begreppen för att uttrycka sina arga känslor. Han ville säga så mycket om vad han tyckte och tänkte för stunden, men avstod. Det kanske var bäst så.
Han köpte lite grisbitdelar i disken, betalade och traskade fort hem.
Det blev inte riktigt så som Mladjo hade hoppats på, men ack vad den enkla grissteken smakade gott ändå!
Ljubomir T. Dević Kosarić-Lijović Vajmeš