Author: ljubomir.t.devic@gmail.com

Mysteriet med gravhögarna på Granbacken i Arlöv

Granbacken med tre gravhögar ligger mellan Arlövs teater och Granbackens koloniområde samt utgör ett enastående utflyktsmål för många skolungdomar, vuxna och pensionärer.

Granbacken är känd för sin bokskog, sitt strövområde för stavgång, promenader, lek och spel, sina pittoreska kolonistugor, gemytliga sommarunderhållningar, så kallade Granbackekvällar, och Arlövs teater, men också som sista anhalt för de som firar Arbetarnas dag. Men det är ingen som frågar sig varför Granbacken är som en magisk magnet, som drar till sig lokalbefolkningen och vallfärdare från vida världen. Det är Skånes egen lilla Mecka! Men man brukar säga att allting har sin mening, så även Granbacken döljer någonting dunkelt för oss.

Allting hör ihop på något sätt och vi själva är en del av naturen. Den halvmonotona stämningen om dagarna övergår till gråmörka varjagiska moln om nätterna. Ljuden från svarta korpar och kråkor hörs överallt över gravhögarna i kombination med konstiga läten och busvisslingar. Granbackens högar hör till de dyrbaraste kulturattraktionerna som Skåne och Sverige har att erbjuda. Burlövs kommun är förpliktad att till varje pris värna om denna genuina kultur- och naturmiljö. Idag mår exempelvis ekar och bokar sämreän tidigare och den skånska skogen är hotad främst av kvävenedfall och markförsurning. Där är många lokalglobala frågor som cirkulerar. Därför är det än mer nödvändigt att man tar tag i desamma.

Det har länge gått i folkmun att Granbacken är en historisk plats, att det är en gammal gravplats. Det är därför förkastligt att man inte har satt upp en tavla, skylt eller ett plakat samt rest ett kulturminnesmärke, en runsten och/eller ett runkors, som vittnar om denna. De tre gravhögarna på Granbacken och området omkring är visserligen K-märkta och skyddade enligt fornminneslagen, men det har inte gjorts mer än så. Burlövs kommun har bred erfarenhet från långsiktigt hållbar natur-, hälso- och kulturmiljövård jämfört med många andra svenska kommuner, men här har man uppenbarligen brustit i förfarandena.

Tänk vilken turistattraktion Arlöv och Burlövs kommun hade kunnat bli för hela Östersjöområdet samt bredare om Granbacken med omnejd hade fått ett rättmätigt bemötande! Vi talar om Agenda 21, att en hållbar utveckling ska säkras, att naturens rikedomar ska användas på ett sådant sätt att vi kan lämna över en värld i balans till våra barn och barnbarn. Detta måste således även få omfatta våra döda förfäder.

Man kan fråga sig vems gravhögar det är, när dessa kom till, om det finns fler än tre och om det också står rester av en stavkyrka i närheten. Högarna kan vara lämningar av en stor vikingagravplats. Det är rätt ovanligt med sådana unika fynd i dessa trakter, men: ”Danska arkeologer tror sig ha hittat den hittills största själländska gravplatsen från vikingatiden, rapporterar Dansk Radio. I gravarna har man bland annat funnit en klädesnål av brons från Gotland. Under hösten har 75 gravar från sent 700-tal till tidigt 800-tal grävts ut i Taastrup. Gravplatsen kan dock vara tre eller fyra gånger så stor, säger arkeologen Lone Sparrevohn till DR. Tidigare har en gravplats nära Smörum räknats som den största vikingatida gravplatsen på Själland. Utgrävningen kommer att fortsätta under våren.” (”Stor vikingagrav funnen i Danmark”, SVT.se, Söndag 14 januari 2007)

Gravhögarna på Granbacken liksom Arlövs namn (jfr. Araslöv, Arildslöv, Jarlslöv, Reslöv, Eslöv) torde ha samband med eriler (erilar, heruler eller jarlar). I en teori, som bland annat är lanserad av Otto von Friesen, svensk lingvist och runolog, och Elias Wessén, svensk arkeolog och historiker, ska runskriften ha utvecklats av goterna och senare införts till Skandinavien av erilerna. Erilerna lär ha funnits i hela Europa långt innan Kristi födelse. Enligt tolkningar från Elias Wessén har eriler haft permanent vistelseort i Norden: på sydvästra kustremsan av Östersjön (Vorpommern, Hinterpommern), periodvis även på de danska öarna, där senare från 400-600 talet uppträder sorbiska vender (jfr. epitetet ”Svears, Götars och Vendes konung”). Enligt Wessén agerade erilar därifrån som vikingar och sjöfarare. De var fruktade krigare och användes som romerska legionärer.

Ljubomir T. Devic, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Foto: Bokhuset Devic © 2009. Bilderna får fritt användas, men ange källa!

Artikeln är publicerad i flera tidskrifter, bland övriga Burlövsbladet och Blaskan.

________________________________________________________

Mer om samma tema:

Gräl kring mineralvatten på Abdos

Varje gång jag är på livsmedelsaffären Abdos Multifood AB i Malmö påminns jag om ett äkta pars gräl kring mineralvatten, komiskt bittra erfarenheter som jag tänkte delge mina läsare

Där längre fram vid läskavdelningen stötte jag på ett bosniskt par, en äldre man och kvinna. Jag uppmärksammade dem under en längre stund. De stod i flera minuter och bråkade kring vilket mineralvatten de skulle köpa, antingen det renommerade serbiska Knjaz Miloš eller det inhemska bosniska Sarajevski Kiseljak.

Efter mannens ansiktsuttryck och uttryck att döma var han mer inne på att köpa det serbiska vattnet, för han hade positiva erfarenheter från tidigare köp, medans frugan var mer principiell i sitt avvisande.

Sarajevski Kiseljak har lite mindre bubblande vatten jämfört med Knjaz Miloš. Jag tar då hellre Knjaz Miloš som är ett internationellt beprövat varumärke. Det innehåller således vatten från en känd mineralkälla, vilket gör att den innehåller ett antal olika viktiga mineraler. Det kan till exempel handla om kalcium, natrium, vätekarbonat, sulfat, kisel, bikarbonat, fluorid och magnesium. Mineralerna påverkar smaken avsevärt, argumenterade maken.

– Vad ska vi med Knjaz Miloš till? Jag tycker bättre om Sarajevski Kiseljak. Vad bryr jag mig om mineraler och bubbelsmak på mineralvatten. För mig är vatten detsamma. Varför ska jag överhuvudtaget spendera pengar på Knjaz Miloš, när vi har Sarajevski Kiseljak som ett mycket naturligare alternativ?

– Jag säger till dig, kvinna, att Sarajevski Kiseljak inte smakar avsevärt bättre. Etiketten säger mig inget alls. Det är en bluff. Knjaz Miloš har jag druckit sedan barnsben och jag vet att det är uppfriskande källvatten. Lyssna på mig!

-Nej! Hör du! Jag köper inte det vattnet, om det så vore det sista jag köpte. Sarajevski Kiseljak, eller inget alls!

– Du är så envis, kvinna. Men okej, låt gå då! Men du ska se att vattnet inte smakar något nämnvärt. Du kastar med andra ord bara bort pengarna i havet. Men det är ditt val.

Paret valde sålunda efter många men det bosniska mineralvattnet Sarajevski Kiseljak. Det var märkbart tunga steg kvinnans make tog till kassan bärandes på det än tyngre mineralvattenpaketet. Stegen var nog de tyngsta han tagit på länge. Frugan däremot var mycket nöjd med att hon ännu en gång fått rätt i sina principer.

Men frågan kvarstår: Vad finns i kvinnans behov av att ständigt behöva visa att hon har rätt i sina principer – utan flexibelt tänkande?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Utsvängda gabardinbyxor

Vi var tre syskon i familjen och mor hade oftast inte tid för alla tre. Hon och far arbetade långa skift på Sockerbolaget i Arlöv.

Som äldst var jag alltid åsidosatt och den som kom i sista hand, bland annat med strykningen av kläder. Därför gick jag i gammaldags och lite utsvängda gabardinbyxor med fickor framtill på mellanstadiet i grundskolan. De utsvängda byxorna som matchade med mina strykta bomullsskjortor visade sig alltid vara välstrukna – av sig själva så att säga, och belastningen tursamt nog mindre för mor där hemma.

Gabardinbyxorna är historia idag, det vill säga de är kastade för länge sedan. Men om man ser tillbaka gjorde byxorna ändå stor nytta under en period av mitt komplexa barndomsliv.

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA