Vi utsätts för farlig strålning och lightprodukter dagligen. Vi måste fråga oss om cancern nu är på frammarsch i Sverige!?
Länder i utveckling börjar gå om Sverige vad gäller sjukvårdsstandarden. Mycket pengar har gått till spillo det här valåret. Det är många cancerpatienter som hade kunnat få bättre vård för dessa. Bilden är mörk för sjukhuspatienterna och det är fel att de hamnat där de är idag.
Det börjar allt mer visa sig att det begås åtskilliga Lex Maria och Lex Sarah-förfaranden runt om i Sverige. Vad sysslar våra läkare med? För någon behandling erbjuder de ju inte. Med tanke på vilka moderna metoder och läkemedel det finns att ta till idag, som kan förlänga livet för cancerpatienterna, är onkologernas tillmötesgående allt för amatörmässiga och hastverksaktiga. Eller är det månde pengabrist som fått cancerklinikerna att tappa glöden?
1/3 av cancerklinikerna i Sverige har mer än 10 veckors väntetid från upptäckt till behandling. Cancerpatienter kallas till onkologerna för ett otal kompletterande datortomografiundersökningar. Cytostatikabehandlingarna kommer i rätt sent skede. Flera patienter kedjeröker och är mycket nedgångna både psykiskt och fysiskt. Många drabbas av blodproppar efter intag av starka värktabletter, som är en onödig komplikation. Att man bara vågar låta dem gå utan hjälp och vägledning, vilka ofta har vaga kunskaper om sitt sjukdomstillstånd såsom hjärtsvikt och tumörsjukdomar!
De cancerdrabbade och deras anhöriga får dåligt gehör hos läkarna och borde få mer att säga till om. Ett exempel är leverprovtagningar som görs på löpande band och som kan sprida tumörer än mera.
Hur kan läkare påstå att vissa svulster är obotliga och dra sig för att erbjuda hjälp? De är inga gudar att förutsäga sjukdomsförlopp utan att ens ha provat med behandling! Många patienter tycks många gånger bara få terapisamtal och meningslösa datortomografiundersökningar. Ska man behöva gå hos parallella sjukhusinrättningar för att få kompletterande information om sin sjukdom?
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
”’Nu är det pay-back time!’. Så skriver en Malmöbo i ett mejl till gatukontoret. Det han menar är att det är dags för staden att resa en staty till fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovićs ära i Malmö. Hyllningen bör utföras i brons och gärna i Rosengård eller på Möllevångstorget, önskar mejlskrivaren.” (Sydsvenskan, Fredag 2 oktober 2009)
Det är inte ett kontroversiellt förslag. Det är klart att Zlatan ska stå som staty i vår stad. Man behöver inte missunna andras framgångar och lycka utan tvärtom glädjas och hylla. Man behöver inte heller ha ett längre perspektiv på att sätta upp statyer. Varför ska allting vara likriktat och varför ska alla fotbollsspelare i vårt land ha samma spelstil?
Alla kan inte vara likadana på plan. Det är inte husbyggen och bygglov vi diskuterar – utan fotboll. Zlatan kör sin självsäkra imponerande stil, och det spelsättet har gjort honom till en fotbollsklassiker i stil med Pelé och Maradona.
Det är utomordentligt trevligt att vi får en brytning i vardagstristessen med en Zlatan-staty i brons, eller varför inte i guld. Zlatans namn säger allt, med det menas helt enkelt: en guldklimp!
Vad som talar för att det blir en staty till Zlatan Ibrahimovićs ära i Malmö är att:
-Zlatan är en internationellt erkänd världsstjärna och en samhällsikon.
-Real Madrids målvakt Iker Casillas fick en staty i sin hemstad Navalacruz bara några år efter att ha startat sin kometkarriär som a-proffs i Real Madrid. Varför skulle inte Zlatan kunna få en staty, som är jämngammal med Casillas!?
-Byggkostnaden för Swedbank Stadion uppgick till 695 miljoner kr. Detta är väl ett sanslöst slöseri med pengar om något? Zlatans staty skulle bara kosta en bråkdel av den här summan!
-Det går inte att jämföra politiker och tjänstemän med idrottsmän. En politiker går i pension vid 65-års åldern med feta avgångsvederlag och fallskärmar för miljoner, en fotbollsspelare blir utsliten och kasserad redan vid 30-35.
Det är många som undrar varför Zlatan inte gjort lika bra ifrån sig i det svenska fotbollslandslaget. Men det är ju inte så konstigt! Han får inte lika stor lön, uppmärksamhet och uppskattning här som utomlands – såsom exempelvis i italienska Internazionale, Milan och spanska Barça.
I Barcelona har han spelarna Xavi och Messi bakom sig bland övriga duktiga spelare som håller absolut världsklass. Det finns idag emellertid ingen i det svenska landslaget som når upp till samma höjder. Men vem vet, det kanske kommer nya friska förändringsvindar om ett par decennier!?
Det svenska landslaget har således stagnerat, precis som flera andra svenska klubbar och företag såsom Volvo, Ericsson och Vattenfall. Ett nytänkande är en förutsättning för all hållbar utveckling, även om det skulle innebära utländskt inflytande. En isolationistisk politik skadar mer än vad den gör nytta.
Ta till exempel Spyker Cars och Saab Automobile som hade det mycket bättre bland holländska och ryska delägare, även om samarbetet gav stora miljonförluster. Moder Sverige lämnade sitt lilla barn bland vassen i sjön allt för att blidka andra. Saab glömmer aldrig detta svek!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
”Swedbank Stadion är en fotbollsstadion. En modern, bekväm, spektakulär arena för fantastiska fotbollsupplevelser. Men också mycket mer än så. En komplett konferensanläggning. Ett arkitektoniskt landmärke. En plats för möten mellan idrott, kultur och näringsliv. Och dessutom en historia om hur en till synes ouppnåelig dröm ändå blev verklighet, tack vare många människors envisa arbete.” (Källa: Swedbank Stadion)
Den nya arenan stod färdig för allsvensk fotboll 2009-04-13. Byggkostnad: 695 miljoner SEK. 2009-09-21 hedrades, som grädde på tårtan, några av Malmös största idrottsmän och idrottskvinnor genom tiderna. Då invigdes de första minnesplattorna på Idrottens Walk of Fame på Stadiontorget.
Men till vilken nytta och för vem är Malmös nya mötesplatser? Pengarna hade kunnat användas i stället till att upprusta skolan. Och var finns Zlatan Ibrahimović i bilden?
Zlatan är nästintill helgonförklarad i Holland, Italien, Spanien, Serbien bland övriga fotbollsnationer i Europa samt bredare. Han är en ikon, en hjälte som, i all anspråkslöshet, har uppfyllt mångas drömmar – däribland svenskarnas.
Zlatan med flera aktörer står bakom en ny fotbollsplan, som ska uppföras i stadsdelen Bergsjön i nordöstra Göteborg, liknande den som han för två år sedan tillsammans med ett känt sportmärke uppförde i stadsdelen Rosengård i Malmö. Men det är varken stadsdelarna eller kommunerna som står för kostnaderna utan externa aktörer. Zlatan själv la pengar på fotbollsplanen i Malmö! Han har således åstadkommit mycket för vårt Malmö och Sveriges anseende utåt. Nu är det ”pay-back time”! Det är dags att resa en staty till hans ära, förslagsvis i Rosengård eller på Möllevångstorget.
2009-09-07 blev Astrid Lindgrens sagofigurer Emil och Ida från Lönneberga statyer i Rosengård. Bostadsbolaget MKB anlitade ”konstnären Björn Carnemalm, tidigare engagerad i Rosengårdsprojektet Zlatans leende, för att utforma konstverket. Resultatet har blivit två barn i naturlig storlek och en 15 meter hög flaggstång, allt gjutet i brons.” (”Emil staty i Rosengård”, HD, 2009-09-07) Här hade en bronsskulptur av Zlatan Ibrahimović förgyllt tillvaron än mer!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
P.S. Mitt medborgarförslag, tillika idékoncept, om att resa en bronsskulptur av Zlatan i Malmö framlades till svenska medier och Gatukontoret i Malmö redan 2009-09-22!
Det finns gott om hopp för Kosovo och Metohija, skriver Ljubomir T. Dević, som dömer ut Bosnienmedlarna Carl Bildts och Richard Holbrookes pessimistiska bild av situationen på Balkan.
Den 10 december 2007 “gick tidsfristen ut” för Kosovo och Metohija och något hopp om en fredlig lösning “tycks inte finnas i sikte”. FN:s sändebud Martti Ahtisaaris förslag om dess framtid var partiskt och gick därmed inte igenom i FN. Det nedröstades inte för att Ryssland la in sitt veto, utan just för att det missgynnade den ena parten i konflikten. Kosovoalbanerna har dock meddelat att de ensidigt kommer att utropa självständighet, något som kommer att erkännas av USA och väst – men inte av Ryssland.
Före detta Bosnienmedlarna Carl Bildt och Richard Holbrooke ger en skev bild av situationen på Balkan. Bildt menar att: “Det hade varit bra om EU hade kunnat få med Ryssland på en resolution i FN om Kosovos framtid. Men det går inte. Alternativet för EU, att inte göra något, är värre.” (Corren.se, 10/12-2007). “Inte ens i Mellanöstern kan du hitta människor som hatar varandra lika mycket som dessa”, säger Holbrooke om Kosovo och Metohija (DN, 10/12-2007). Å vems vägnar talar dessa herrar? Vems marionetter är de? Bildt och Holbrooke är verkligen dumdristiga, om de menar allvar med sina uttalanden.
Kosovo och Metohija kan åter bli en hejdlös konflikthärd, men vi får inte tillåta att historien upprepar sig och att imbecilla politiker leder vår värld till förfall. Länder (läs USA och EU) bör inte gå utanför FN:s ramar med tanke på att sådana förhastade beslut ofta saknar förankring och legitimitet. Det är riskabelt att förbigå Ryssland, det kan försämra relationerna mellan öst och väst.
Det finns gott om hopp för Kosovo och Metohija. Serbiens politiker har framlagt en hel del positiva lösningar. Man har erbjudit kosovoalbanerna mycket mer än autonomi, men något mindre än självständighet. Vilket annat land i världen hade varit så tillmötesgående och generöst? På den serbiska sidan görs många uppoffringar och dagliga ansträngningar för att lösa konflikten, men inget av detta får man veta i media.
Ett lysande exempel på att det görs någonting konkret är arkitekten och författaren Vojislav Dević från Novi Sad, Serbien. Han har gjort flera genomarbetade projektritningar, bland annat till det framtida sakrala komplexet, “The temple of all-christian meeting and reconciliation St. John the baptist” (S:t Johannes döparens tempel för allkristliga möten och försoningar). Och nu det senaste ekumeniska projektet: Serbalbanopolis-Albanoserbpolis, eller helt enkelt Peacetown. Den potentiella platsen för uppbyggandet av “fredens stad” skulle ligga någonstans på gränsen mellan Albanien och Serbien. Somliga kan tycka att Dević är naiv som går ut med detta kontroversiella initiativ. Kanske är han det men han har en god vilja till försoning, vilket den andra sidan saknar. Hans projekt borde få större publicitet därför att:
a) Många albaner framhäver sitt nära släktskap med vasojevićstammarna i Montenegro. Det finns många slående likheter dem emellan, bland annat det ensträngade stråkinstrumentet “gusle” och vendettan. Vasojevićstammarna i sin tur (exempelvis Serbiens före detta president Slobodan Milošević tillhörde samma stam) är tillsammans med drobnjakerna (exempelvis före detta Republika Srpskas president Radovan Karadžić är drobnjak) renodlade serbiska stammar. Albaner förkastar den serbiska överhöghetspolitiken, men tycks böja sig för den montenegrinska. Lite märkligt förfarande med tanke på att Montenegro räknas som Serbiens Sparta (precis som relationen mellan Cypern och Grekland) samt att det mestadels upptas av serbiska folkstammar.
b) Den mexikanske historikern och arkeologen Roberto Salinas Price hävdar bestämt att albanerna “bär på ett slaviskt (serbiskt) ursprung”.
c) Både albaner och serber hävdar sitt illyriska ursprung. Båda anser dessutom att romaniserade valacker är i släktskap med dem. Det finns i sin tur en gammal legend hos de serbiska valackerna som förtäljer att de härstammar från två bröder, en var ljushyad och den andre mörk. Stommen i den serbiska nationen upptas således av de ljusa vasojevićstammarna och de mörka drobnjakerna.
Man ska bygga broar i stället för att rasera dem. Det är lätt att riva, men ack så svårt att bygga upp allt igen. Leve brödraländerna Albanien och Serbien-Montenegro i stort samförstånd!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
