Category: Kosovo och Metohija

ТЕМА: Kosovos helgedomar

“Att låta Prištinas myndigheter ‘värna’ serbiska kulturarvet skulle vara som att ge ett lamm till vargen bevarande”, var Serbiens president Tomislav Nikolićs huvudbudskap till utländska diplomater i Belgrad. (Kurir, 17. 10. 2015.)

Antändning och skändning av kyrkor i Prizren
Nikolić samlade den 16/10-2015 cirka 80 diplomater som förblev tysta om sju minuters dokumentär om pogromen den 17 mars 2004 i Kosovo, då i den södra serbiska provinsen förstördes några av de största serbiska helgedomarna.

Kortfilmen ‘Kosovo och Metohija’, som producerades i mars 2004 av Radio Television Serbien-RTS, inleds med scener från Podujevo i Kosovo där frenetiska albaner rycker bort korsen från Sankt Elias kyrkotak medan rasande folkmassor skanderar på bakgården. Kyrkan blev så småningom helantänd i branden.

Helige ärkeängeln Mikaels kloster i Prizren visades i samband med attackerna, varefter endast ruiner och flammor återstod, medan en del av filmen tillägnas Jungfrun från Ljevišas nedbrända tempel i samma stad. Brända och jämnade med marken är så även Sankt Georgs kongregationstempel i Prizren, Devič-klostret i Srbica (Skenderaj), Sankt Nikolaus kyrka i Priština. I pogromen den här dagen dödades 10 serber.

Monografi om Kosovo: diplomatiska representanter för Nato i Belgrad
Tala till utländska diplomater, Nikolić sade att Serbien är det enda landet i Europa där, förutom att gripa den del av territoriet, utvisa medborgare i ostraffade mord och så kallade organstölder, försöker nu gripa kulturarvet.

– Attacker mot serbiska arv sedan 1999, som vi är alla vittnen var attacker mot serbiska identitet och har en direkt inverkan på deras känsla av trygghet och acceptans i det lokala samhället – sade Serbiens president, och betonade att det var en process att ändra historiska fakta för att marginalisering och eliminering av serber och Serbien i historien om Kosovo.

Han sade utländska diplomater, upptagande av Kosovo Unesco skulle vara en plantskola för framtida konflikter, när det kan vara. President ambassad i Belgrad sade att det var ett problem för regionen, Europa och hela världen och att det nu är frågan om den rätta vägen för förbindelserna mellan Belgrad och Priština.

– Ett avtal som tas ut eller anpassas för att skapa en permanent missnöje av endera parten är egentligen inte en affär, utan en plantskola för framtida konflikter – sade Nikolić.

Alla ambassadörer och chefer för deras stater delas boken “Det kristna arvet i Kosovo och Metohija – en historisk och andlig hemland det serbiska folket”
Han sade att UNESCO påpekade nödvändigheten av att bevara det serbiska arvet i Kosovo, och drog en parallell med utvecklingen i Palmyra, där den islamiska staten förstörde många ovärderligt gamla byggnader.

Kina var det enda landet som tog till orda efter mötet och gav sitt fulla stöd till Serbien. Den kinesiske ambassadören i Belgrad, Li Mancang, ville bara vara ett tal av presidenten och hemska scener som visas i dokumentärfilmen riktade medierna. Han sade att han “instämmer med president Nikolićs presentation, som talade på ett rimligt sätt”.
– Det finns ingen möjlighet för Kosovo att bli medlem i Unesco. Belgrad och Priština problem bör lösas genom dialog – sade Manchang.

Biskop Teodosijes appel lyder än tydligare: “Vi söker en dialog i Bryssel – stoppa Kosovos inträde i Unesco!”

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Serbiska kyrkor och kloster vandaliseras inför världssamfundets blida ögon.

Källa: Документальный фильм Евгения Баранова о Косово и Метохии. Косово -- «Край. Обреченные на изгнание». 2007 год
Режиссер: Александр Замыслов.
Производство: «ОАО Первый канал»

Irfan Salihu, imam från Prizren, sade på en av sina föreläsningar att albanerna i Kosovo och Metohija letts dit av turkarna och således erhållit mark från dem.

Enligt Irfan Salihu var blott en procent av albanerna bosatta i Kosovo 1445. Turkarna ledde kosovoalbanerna dit och gav dem mark. (SRBIJA14: 39, 2015/03/04.)

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

TEMA: Prejudikatet Kosovo

Den brittiske journalistförfattaren och medarbetaren vid Carnegie Endowment for International Peace, Thomas de Waal, sade att: “I Kosovos fall överträddes principen om icke-erkännande av ett territorium utan samtycke av moderlandet.”, och tillade att: “Ett territoriums statusändring bör ske under alla dess invånares egna fria vilja.” (RTS, sreda 12. mart 2014.)

Kosovo är ett dåligt prejudikat, och om västvärlden hade ansträngt sig lite mer skulle man kunna visa att ett erkännande av ett territoriums oberoende innebär ett uppfyllande av internationella normer, och inte bara ordensutmärkelser till vänner, sade Thomas de Waal, medarbetare vid Carnegie Endowment for International Peace, till tidningen Wall Street Journal. (RTS, sreda 12. mart 2014.)

de Waal underströk i en kommentar som publicerades i den amerikanska tidskriften med anledning av den kommande folkomröstningen på Krim att: “I Kosovos fall överträddes principen om icke-erkännande av ett territorium utan samtycke av moderlandet”, samt tillade att: “Ett territoriums statusändring bör ske under alla dess invånares egna fria vilja.” (RTS, sreda 12. mart 2014.)

Som det anges i textkommentaren, borde det internationella samfundets svar på folkomröstningen i Krim den 16 mars vara: “Autonomi – naturligtvis. Självständighet – teoretiskt, ja. Lämpliga rättsliga mekanismer – absolut.”

EU:s svar på situationen på Krim, enligt de Waals mening, torde vara att: “Varje tvist om förslaget om ett territoriums statusändring kräver respekt för alla dess medborgares historiska strävanden – ryssar, ukrainare och tatarer i Krimfallet, engelsmän och skottländare eller, tidigare, Kanada och Québec.”

Om provinsen Québec hade avskiljts från Kanada skulle indianska infödda tänka att de har rätt till utträde ur densamma. Och om Krim skulle rösta om självständighet från Ukraina i folkomröstningen, hade krimtatarerna säkerligen beslutat om att bilda en autonom region – som senare hade anslutit sig till Ukraina, anser författaren.

“Hur är det med kosovoserberna? Fallet Kosovo lämnade i sann bemärkelse ett dåligt prejudikat. Självständighetsdeklarationen från Serbien 2008, där Internationella domstolen fastslog att det inte var ett brott mot internationell rätt, åsidosatte principen om att ett utbrytarterritoriums oberoende inte erkänns utan ex-moderlandets samtycke”, anförs det i kommentaren. (RTS, sreda 12. mart 2014.)

Kosovoalbanerna hade också goda argument; de hävdade att det var Serbien som tvingade dem till oberoende genom en militär intervention 1999, efter vilken flyttades myndighetsansvaret från Belgrad till UNMIK, i enlighet med resolution 1244 från FN:s säkerhetsråd, erinrar de Waal.

En del stater erkände Kosovos självständighet 2008, “men först efter att de hade upprättat internationella mekanismer som tvingade (Priština-) regeringen att respektera kosovoserbernas medborgerliga och äganderättsliga villkor”, anförs det i kommentaren.

“Processen representerade på många sätt en succé. Emellertid, om västländerna hade fördjupat sig lite mer kring att utforska alternativ för Kosovos suveränitet i partnerskap med Serbien, skulle de ha visat att ett erkännande innebär uppfyllande av internationella normer, och inte bara ordensutmärkelser till vänner”, säger Thomas de Waal.

Författaren till kommentaren i Wall Street Journal fastslår att: “Separatism i Europa borde inte vara omöjlig, bara väldigt svår att uppnå, och för alla i Krim skulle en bättre lösning vara en högre grad av autonomi.” (RTS, sreda 12. mart 2014.)

Men sedan å andra sidan kan man tycka att om erkännandet av Kosovo och Metohija var ett “brott” mot internationell rätt, borde EU-länderna och USA nu rimligen tänka om och makulera alla tidigare förhastade beslut samt erkänna Kosovo som en självständig del inom Serbiens gränser. Då skulle vi kanske också se en fredlig lösning på Krimkrisen – eller!?

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

____________________________________________________

Mer om samma tema:

• https://www.expressen.se/debatt/080219-sjalvstandigt-kosovo-ar-en-katastrof/

TEMA: Regionala konflikter

På många sätt är klosterriket Kosovo-Metohija för serberna vad kung Salomons Israel och Jerusalem är för judarna. Parallellerna mellan dessa två regionala konflikter är skrämmande snarlika.

I båda fallen hade en region med forntida kristen-judiska rötter invaderats av ottomanska styrkor under medeltiden. I båda fallen gick kristen-judiska styrkor till krig för att återerövra sina forna hemländer. I båda fallen motverkar FN, genom Nato-alliansen, de kristen-judiska strävandena efter ett eget land.

Nato, USA och EU har egenhändigt tagit på sig auktoritet och militär jurisdiktion att tvinga igenom sin vilja på de balkanska länderna – och då främst den suveräna nationen Serbien.

Nato och dess allierade expanderar således sitt militära inflytande på Balkanhalvön, trots många balkanstaters ogillande. Likaså gör Ryssland det i allt större skala, fast med Serbiens och flera andra balkanstaters indirekta stöd.

FN gjorde väldigt lite för att hindra Nato från att ensidigt angripa dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien (äv. Serbien-Montenegro). Den 24 mars 1999 angrep Nato Serbien och Kosovo-Metohija med bomb- och attackflygplan, utan FN:s mandat och i strid mot FN-stadgan och Nato-fördraget. Bombningarna, ledda av USA, kom att vara i hela 78 dagar. Nato utövade således sina militära operationer med FN:s tysta välsignelse!

“Kriget i Jugoslavien är ett tecken på en ny utveckling i internationella relationer, genom vilket det internationella samfundet använder våld för att införa internationella avtal.” (Palestinska myndighetens kabinettssekreterare Ahmed Abdel Rahman till reportrar 1999)

Ett annat tydligare tecken på att vi är på väg mot en ny världsordning är Natos allt mer aggressiva flygbombningskampanjer allt från Balkan, Afghanistan och Irak till Mellanöstern- och Nordafrikakonflikterna – allt efter Bibelns många profetior.

Medan Ariel Sharon var Israels utrikesminister (1998-99) uttryckte han stor oro för att väst skulle internationalisera och ingripa mot Israel och Jerusalem såsom det gjorde i Förbundsrepubliken Jugoslavien och Kosovo-Metohija.

Många EU-länder stödjer idén om en självständig palestinsk stat; USA och dess likasinnade önskar däremot förhala processen. Palestinierna å sin sida kräver att östra Jerusalem ska vara dess odelbara huvudstad samt att Israel retirerar till “1967 års gränser”.

Världssamfundet kräver således en internationalisering av Jerusalemfrågan, men i den slutliga uppgörelsen kommer varken Israel eller Palestina att ges makt över Jerusalem. Precis som krisen i Kosovo, där varken serber eller albaner i slutändan kommer att segra. Jerusalem kommer att bli indragen i ett internationellt krig, där FN och Nato kommer att bli den styrande stormakten.

Palestinska myndighetens kabinettssekreterare Ahmed Abdel Rahman sade 1999 att: “Vi måste göra klart att det som händer i Jugoslavien måste tjäna som en läxa till Israel att dra sig tillbaka från sin nuvarande politik innan något liknande händer med det som nu sker i Jugoslavien.” (…) “Vi kommer be det internationella samfundet att ingripa för att få slut på Israels ockupation av palestinsk mark och utvisa bosättarna från den.”

Vad kommer att hända om Israel står i vägen för den nya världsordningen, och för en PLO-stat med östra Jerusalem som huvudstad? Washington kommer förr eller senare att inta samma hårda hållning mot staten Israel som man tog mot Serbien och Kosovo-Metohija.

Kosovo var bara början. Nato har allt sedan dess etablerat en stor militär offensiv mot talibanerna i Afghanistan och Pakistan samt mot Muammar Khadaffis styrkor i Libyen. Natos vidare frammarsch är av oberäkneliga proportioner.

Vi ser skapandet av den länge profeterade konflikten mellan jordens nationer och Jesus Kristus själv. Bibeln beskriver tydligt det kommande slaget vid Harmagedon. (Uppenbarelseboken 19:19.) “Och jag såg vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade till strid mot honom som satt på hästen och mot hans armé.”

Jesus Kristus kommer, enligt bibeltolkarna, att återvända för att försvara Jerusalem, när denna enorma internationella militära aggression sker.

Joel 3:02 beskriver insamlingen av arméer: “Jag kommer också att samla alla hednafolk och föra dem ned till Josafats dal, [som går genom Jerusalem] och kommer att vädja till dem där för mitt folk och mitt arv Israel, som de har förskingrat dem bland hedningarna och utskiftat mitt land.”

Bombningarna av Serbien, Afghanistan, Irak och Libyen var tidiga stadier av det krig som snart vänder FN:s och Natos uppmärksamhet och blickar mot det heliga Jerusalem – innan den slutliga uppgörelsen vid Harmagedon.

Dessutom profeterade Hesekiel att Gud skulle sätta en krok i Rysslands käken och dra in stormakten i den här striden också.

Före kriget i Kosovo existerade Nato-alliansen endast för att försvara det gamla Östeuropa mot den så kallade “ryska aggressionen”. Men Nato har breddat på sin intressesfär till att även omfatta upprättandet av en ny världsordning – däribland en palestinsk stat.

Ryssland och Latinamerika har visat ett ovanligt starkt stöd för deklarationen om en palestinsk stat; Ryssland står därmed fast vid det forna Sovjetunionens erkännande av en palestinsk stat 1988.

I mars 2009 kom den konservative Benjamin Netanyahu tillbaka i Israels politik. Hans politik sätter emellertid dagliga käppar i hjulen i fredsprocessarbetet i Mellanöstern, vilket gjuter än mer olja på elden.

Allianser med och åtaganden till den palestinska myndigheten tycks vara den kroken i Rysslands käken (Hesekiel 38:4) som kommer att dra ner dem i slaget vid Harmagedon, ett sista krig före jordens absoluta undergång.

Ryska sändebudet Viktor Tjernomyrdin förhandlade med Nato för att få ett slut på Nato-Serbien konflikten. Ryssland kommer så även att gå in och förhandla i stundande frammanade Nato-Jerusalem krisen.

2008 flyttade Ryssland söderut in i ex-sovjetiska delstaten Georgien, och samlade sina trupper i dess provinser Sydossetien och Abchazien, allt för att inrätta en permanent militär närvaro där. En del bibelforskare menade vid den tidpunkten att Ryssland var igång med att iscensätta slaget vid Harmagedon.

G20- och IMF-mötena anordnas med jämna mellanrum, där det reses starka uppmaningar till en ny global valuta – enligt de insatta en föregångare till “djävulens tecken”. Ovannämnda händelser passar perfekt till de bibliska varningar som går tillbaka flera tusen år – eller är det bara illusioner och konspirationsteorier som västmedierna vill ha det till?

I vilket fall som helst kommer världens medierubriker under de kommande månaderna, speciellt de under 2012/ 2013, att bli mer bibliska och mytomspunna än något vi skådat tidigare. “Den som lever, får se!”

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

______________________________________________________

*Vid utarbetandet av den här artikeln har bl.a. följande källa använts:

Online-artikel, “Is Ezekiel’s War Armageddon?”

ANALYS —

Politiker talar idag gärna om demokrati, frihet och humanism, men det är inte så självklart för alla vad som menas med detta.

Vi insiktsfulla humanister, som lägger stor vikt vid människans värdighet och rättigheter, känner oss sårade när humanismen gång på gång kränks ute i världen.

Natos mord på FN och dess övergrepp på folkrätten är det ingen som lägger märke till. Vid sitt 50-årsfirande bombade Nato så kallade militära mål i Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ). Till exempel efter fem veckors intensiva bombningar hade man lyckats jämna 150 skolor med marken — det är vad Nato betecknar som militärt mål.

Väst (läs USA) kan inte acceptera att självständiga länder såsom Serbien, Irak, Iran, Libyen, Kuba, Venezuela med flera klarar sig bättre utan dess hjälpande hand. Man kan inte precis påstå att anslutning till före detta östpakten var påtvingad och dagens anslutning till västpakten är frivillig.

Sanktionerna mot FRJ gjorde att Slobodan Miloševićs motståndare tappade i opinionsundersökningarna och förlorade mycket riktigt valet mot Milošević. Att han blev kvar vid makten kunde alltså inte vara det egentliga skälet att föra krig mot FRJ. Om Milošević var en diktator varför ökade stödet för honom i takt med Nato-bombningarna, frågar sig naturligtvis den kritiskt tänkande humanisten? Dessutom var han demokratiskt vald. Samma paralleller kan dras om Irak och Saddam Hussein.

Det är lätt att vara idealist, när man inte själv behöver offra något. Om serbiska Kosovo och Metohija, där kosovoalbanerna utgör 90 procent av befolkningen, ska ha rätt till självstyre, måste också Bushadministrationen helt släppa delstaten Texas (där uppemot 50 procent är etniska mexikaner), England Nordirland och Skottland, Turkiet Kurdistan, Spanien Baskien, Frankrike Korsika, Kanada Québec, Danmark Grönland och Färöarna, bland övriga.

Balkankonflikten är en tragedi av enorma proportioner, men orsakerna till konflikterna, problemen och konsekvenserna är inte ensidiga. Grymheter utförda av olika individer och politiska grupper och utövandet av ”etnisk rensning” måste förkastas, stoppas och vändas om. Men världen måste göra en skillnad mellan de pågående symptomerna och konsekvenserna av Balkan-problemet och dess underliggande orsaker. Lilla Serbien har framställts i media som ett hot mot Europa. Under tiden på andra håll i världen pågår mer intensiva och våldsamma konflikter, som har pågått i flera år och med många fler dödsoffer, förstörelser och kränkningar av mänskliga rättigheter som fullständigt har ignorerats.

Som i fallet med sanktionerna mot Iran, tycks internationella reaktioner vara födda ur frustration och behovet att göra någonting. Det har sagts till serberna att de är ”mest skyldiga” till Balkan-konflikten, men de har fått 100 procent av straffet från väst. Straffet för straffets skull, för att USA och väst känner sig frustrerade, är ingen grund för en bra politik. Det kommer inte att leda till någon långvarig fred i regionen.

Folkrätten har drabbats av en allvarlig skada som kommer att ta lång tid att läka!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Det finns gott om hopp för Kosovo och Metohija, skriver Ljubomir T. Dević, som dömer ut Bosnienmedlarna Carl Bildts och Richard Holbrookes pessimistiska bild av situationen på Balkan.

Den 10 december 2007 “gick tidsfristen ut” för Kosovo och Metohija och något hopp om en fredlig lösning “tycks inte finnas i sikte”. FN:s sändebud Martti Ahtisaaris förslag om dess framtid var partiskt och gick därmed inte igenom i FN. Det nedröstades inte för att Ryssland la in sitt veto, utan just för att det missgynnade den ena parten i konflikten. Kosovoalbanerna har dock meddelat att de ensidigt kommer att utropa självständighet, något som kommer att erkännas av USA och väst – men inte av Ryssland.

Före detta Bosnienmedlarna Carl Bildt och Richard Holbrooke ger en skev bild av situationen på Balkan. Bildt menar att: “Det hade varit bra om EU hade kunnat få med Ryssland på en resolution i FN om Kosovos framtid. Men det går inte. Alternativet för EU, att inte göra något, är värre.” (Corren.se, 10/12-2007). “Inte ens i Mellanöstern kan du hitta människor som hatar varandra lika mycket som dessa”, säger Holbrooke om Kosovo och Metohija (DN, 10/12-2007).
Å vems vägnar talar dessa herrar? Vems marionetter är de? Bildt och Holbrooke är verkligen dumdristiga, om de menar allvar med sina uttalanden.

Kosovo och Metohija kan åter bli en hejdlös konflikthärd, men vi får inte tillåta att historien upprepar sig och att imbecilla politiker leder vår värld till förfall. Länder (läs USA och EU) bör inte gå utanför FN:s ramar med tanke på att sådana förhastade beslut ofta saknar förankring och legitimitet. Det är riskabelt att förbigå Ryssland, det kan försämra relationerna mellan öst och väst.

Det finns gott om hopp för Kosovo och Metohija. Serbiens politiker har framlagt en hel del positiva lösningar. Man har erbjudit kosovoalbanerna mycket mer än autonomi, men något mindre än självständighet. Vilket annat land i världen hade varit så tillmötesgående och generöst? På den serbiska sidan görs många uppoffringar och dagliga ansträngningar för att lösa konflikten, men inget av detta får man veta i media.

Ett lysande exempel på att det görs någonting konkret är arkitekten och författaren Vojislav Dević från Novi Sad, Serbien. Han har gjort flera genomarbetade projektritningar, bland annat till det framtida sakrala komplexet, “The temple of all-christian meeting and reconciliation St. John the baptist” (S:t Johannes döparens tempel för allkristliga möten och försoningar).
Och nu det senaste ekumeniska projektet: Serbalbanopolis-Albanoserbpolis, eller helt enkelt Peacetown. Den potentiella platsen för uppbyggandet av “fredens stad” skulle ligga någonstans på gränsen mellan Albanien och Serbien. Somliga kan tycka att Dević är naiv som går ut med detta kontroversiella initiativ. Kanske är han det men han har en god vilja till försoning, vilket den andra sidan saknar.
Hans projekt borde få större publicitet därför att:

a) Många albaner framhäver sitt nära släktskap med vasojevićstammarna i Montenegro. Det finns många slående likheter dem emellan, bland annat det ensträngade stråkinstrumentet “gusle” och vendettan. Vasojevićstammarna i sin tur (exempelvis Serbiens före detta president Slobodan Milošević tillhörde samma stam) är tillsammans med drobnjakerna (exempelvis före detta Republika Srpskas president Radovan Karadžić är drobnjak) renodlade serbiska stammar. Albaner förkastar den serbiska överhöghetspolitiken, men tycks böja sig för den montenegrinska. Lite märkligt förfarande med tanke på att Montenegro räknas som Serbiens Sparta (precis som relationen mellan Cypern och Grekland) samt att det mestadels upptas av serbiska folkstammar.

b) Den mexikanske historikern och arkeologen Roberto Salinas Price hävdar bestämt att albanerna “bär på ett slaviskt (serbiskt) ursprung”.

c) Både albaner och serber hävdar sitt illyriska ursprung. Båda anser dessutom att romaniserade valacker är i släktskap med dem. Det finns i sin tur en gammal legend hos de serbiska valackerna som förtäljer att de härstammar från två bröder, en var ljushyad och den andre mörk. Stommen i den serbiska nationen upptas således av de ljusa vasojevićstammarna och de mörka drobnjakerna.

Man ska bygga broar i stället för att rasera dem. Det är lätt att riva, men ack så svårt att bygga upp allt igen. Leve brödraländerna Albanien och Serbien-Montenegro i stort samförstånd!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

______________________________________________________________

Artikeln har tidigare även publicerats i:

• https://www.fria.nu/artikel/20770
• https://www.stockholmsfria.se/artikel/20770