Samförstånd om Kosovo och Metohija är möjligt

Det finns gott om hopp för Kosovo och Metohija, skriver Ljubomir T. Dević, som dömer ut Bosnienmedlarna Carl Bildts och Richard Holbrookes pessimistiska bild av situationen på Balkan.

Den 10 december 2007 “gick tidsfristen ut” för Kosovo och Metohija och något hopp om en fredlig lösning “tycks inte finnas i sikte”. FN:s sändebud Martti Ahtisaaris förslag om dess framtid var partiskt och gick därmed inte igenom i FN. Det nedröstades inte för att Ryssland la in sitt veto, utan just för att det missgynnade den ena parten i konflikten. Kosovoalbanerna har dock meddelat att de ensidigt kommer att utropa självständighet, något som kommer att erkännas av USA och väst – men inte av Ryssland.

Före detta Bosnienmedlarna Carl Bildt och Richard Holbrooke ger en skev bild av situationen på Balkan. Bildt menar att: “Det hade varit bra om EU hade kunnat få med Ryssland på en resolution i FN om Kosovos framtid. Men det går inte. Alternativet för EU, att inte göra något, är värre.” (Corren.se, 10/12-2007). “Inte ens i Mellanöstern kan du hitta människor som hatar varandra lika mycket som dessa”, säger Holbrooke om Kosovo och Metohija (DN, 10/12-2007).
Å vems vägnar talar dessa herrar? Vems marionetter är de? Bildt och Holbrooke är verkligen dumdristiga, om de menar allvar med sina uttalanden.

Kosovo och Metohija kan åter bli en hejdlös konflikthärd, men vi får inte tillåta att historien upprepar sig och att imbecilla politiker leder vår värld till förfall. Länder (läs USA och EU) bör inte gå utanför FN:s ramar med tanke på att sådana förhastade beslut ofta saknar förankring och legitimitet. Det är riskabelt att förbigå Ryssland, det kan försämra relationerna mellan öst och väst.

Det finns gott om hopp för Kosovo och Metohija. Serbiens politiker har framlagt en hel del positiva lösningar. Man har erbjudit kosovoalbanerna mycket mer än autonomi, men något mindre än självständighet. Vilket annat land i världen hade varit så tillmötesgående och generöst? På den serbiska sidan görs många uppoffringar och dagliga ansträngningar för att lösa konflikten, men inget av detta får man veta i media.

Ett lysande exempel på att det görs någonting konkret är arkitekten och författaren Vojislav Dević från Novi Sad, Serbien. Han har gjort flera genomarbetade projektritningar, bland annat till det framtida sakrala komplexet, “The temple of all-christian meeting and reconciliation St. John the baptist” (S:t Johannes döparens tempel för allkristliga möten och försoningar).
Och nu det senaste ekumeniska projektet: Serbalbanopolis-Albanoserbpolis, eller helt enkelt Peacetown. Den potentiella platsen för uppbyggandet av “fredens stad” skulle ligga någonstans på gränsen mellan Albanien och Serbien. Somliga kan tycka att Dević är naiv som går ut med detta kontroversiella initiativ. Kanske är han det men han har en god vilja till försoning, vilket den andra sidan saknar.
Hans projekt borde få större publicitet därför att:

a) Många albaner framhäver sitt nära släktskap med vasojevićstammarna i Montenegro. Det finns många slående likheter dem emellan, bland annat det ensträngade stråkinstrumentet “gusle” och vendettan. Vasojevićstammarna i sin tur (exempelvis Serbiens före detta president Slobodan Milošević tillhörde samma stam) är tillsammans med drobnjakerna (exempelvis före detta Republika Srpskas president Radovan Karadžić är drobnjak) renodlade serbiska stammar. Albaner förkastar den serbiska överhöghetspolitiken, men tycks böja sig för den montenegrinska. Lite märkligt förfarande med tanke på att Montenegro räknas som Serbiens Sparta (precis som relationen mellan Cypern och Grekland) samt att det mestadels upptas av serbiska folkstammar.

b) Den mexikanske historikern och arkeologen Roberto Salinas Price hävdar bestämt att albanerna “bär på ett slaviskt (serbiskt) ursprung”.

c) Både albaner och serber hävdar sitt illyriska ursprung. Båda anser dessutom att romaniserade valacker är i släktskap med dem. Det finns i sin tur en gammal legend hos de serbiska valackerna som förtäljer att de härstammar från två bröder, en var ljushyad och den andre mörk. Stommen i den serbiska nationen upptas således av de ljusa vasojevićstammarna och de mörka drobnjakerna.

Man ska bygga broar i stället för att rasera dem. Det är lätt att riva, men ack så svårt att bygga upp allt igen. Leve brödraländerna Albanien och Serbien-Montenegro i stort samförstånd!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

______________________________________________________________

Artikeln har tidigare även publicerats i:

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *