Category: Haagtribunalen

Ny era av konspirationsteorier!?

ANALYS —

I och med den forne serbisk-jugoslaviske presidenten Slobodan Miloševićs (1941-2006) bortgång kommer nu i antåg en ny era av spekulationer och konspirationsteorier, såsom efter den 9 oktober 1934, när det politiska mordet ägde rum på kung Alexander I Karađorđević (1888-1934) i franska Marseille.

Vem låg bakom Slobodan Miloševićs död? Var hans briljanta försvar i Haagtribunalen allt för känsligt och provocerande för stormakterna (läs: USA och EU)? Kan man dra paralleller från attentatet 1934 till dagens händelser? Frågorna är otaliga.

Det är ett faktum att Milošević nekades adekvat vård. Han anförtrodde sig åt högre makter, ty serberna och Serbien lämnade honom i sticket. Oberoende av kommande giftkonspirationsteorier måste väl ändå Haagtribunalen, och de korrumperade västmedierna med den, bära det yttersta ansvaret för hans tragiska öde!?

Det är oroväckande att det funnits och fortfarande än idag finns rester från forna diktatorsdynastier (Augusto Pinochet, Imelda Marcos, m.fl.) som besitter alla möjliga resurser, trots deras regimers begångna illdåd på tusentals landsmän. Vem beskyddar dem?

Slobodan Milošević å sin sida var en väl beläst och skolad Harvard-politiker, en av de allra bästa i modern tid. Som sådan stod han på god fot både med CIA och Rotschild-familjen, men kom snart att bli en törn i ögat på världspolitikerna. Miloševićs serbiska stolthet, envishet och kompromissovilja ledde till att Förbundsrepubliken Jugoslavien isolerades allt mer på 1990-talet med påföljande intensiva Natobombningar av landets infrastruktur – däribland broar, motorvägar, sjukhus, skolor och bostadskvarter.

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

“JE SUIS RADOVAN/ JAG ÄR RADOVAN”

“Och jag är Radovan!” – är illustrationens budskap som Facebook-användare lägger upp som sin profilbild.

Stödmeddelanden, såsom “Je suis Charlie Hebdo” och “Je suis Paris” efter terroristattackerna i Paris 2015 och 2016 i Bryssel: “Je suis Bruxellois”, översvämmar sociala medier och nätverk. Men nu har de fått en följegångare: “JE SUIS RADOVAN/ JAG ÄR RADOVAN”.

Trots den serbiska regeringens uteblivna kommentarer ger serberna runt om i världen sitt fulla stöd till Radovan Karadžić, ledare för bosnienserberna under Bosnienkriget och för den serbiska utbrytarregionen Republiken Srpska, på en rad olika sociala nätverk såsom Facebook, Skype, Twitter, Viber med flera ställen. Karadžićs dom till 40 års fängelse, för påstått folkmord i Srebrenica samt belägringen av Sarajevo, upplevde många människor som personlig och orättvis.

Även om Serbien i sig inte var mål för ISIS upplevde flera det som just ett sådant angrepp i samband med Haagtribunalens förkunnande av domen på 40 år. Hillary Clinton medgav själv att ISIS bildats av USA:s regering. (“Hillary Clinton Admits ISIS Was Created By U.S. Government”, YourNewsWire.com, June 6, 2016)

“Bill Clinton är skyldig till brotten i Srebrenica, inte Radovan Karadžić!”, hävdar å sin sida Biljana Plavšić, f.d. Republiken Srpskas ledare. Ändå får Karadžić 40 år medan hans respektive Ante Gotovina, Naser Orić, Ramusj Haradinaj och Hashim Thaçi går fria. Kroatiens f.d. president Franjo Tuđman och Bosnien-Hercegovinas politiske ledare Alija Izetbegović dog innan de ens hann bli rättsförföljda. Haagtribunalen är obeveklig mot serber, men å andra sidan väldigt förstående beveklig när det är andra i fråga. Var ligger rättvisan? Och finns den överhuvudtaget?

Kan besserwissrarna och förståsigpåarna Carl Bildt (M), Margot Wallström (S), Per Svensson (Bosnien-kännare och journalist på Sydsvenskans kulturredaktion), Balkankännaren Bo Pellnäs, Lisbeth Palme, Maria Leissner (Community of democracies med säte i Warszawa), representanter från Bilderberggruppen med flera renommerade personer och lobbyister i Sverige tala om för mig och andra hur de tänker när de ger sitt fulla stöd åt Haagtribunalens partiska arbete utan minsta lilla strimma av saklighet och uthålligt sökande efter lösningar på verkliga samhällsproblem! Denna uppmaning är av relevans med tanke på deras långa erfarenhet av så kallat internationellt fredsbevarande arbete och samhällspåverkan (dessvärre i fel riktning).

Haagtribunalen har de facto misslyckats med sitt huvuduppdrag – att skapa försoning mellan brödrafolken på Balkan. Miljarder dollar, euro, pund, yuan – eller vad det nu månde vara för valuta – har satsats på att skapa försoning, samlevnad och förståelse folken emellan. Men i själva verket har det blivit det motsatta, folken på Balkan har aldrig varit så långt ifrån varandra som de är nu.

Det är inte heller rätt att blott Serbien ska använda sin dyrbara tid och energi på att skapa uppriktig fred och försoning med sina grannar på Balkan, grannar som inte ens för en dag är intresserade av att upprätthålla någon dialog och hållbar fred. Vad ska man då med falska grannar till, när de ändå lyssnar med döva öron och konstant gör sig skyldiga till flagranta hatbrott, uppviglingar och upprustningsskrammel?

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Svenska media bojkottar FN:s möte om internationell straffrätt

TEMA: Svenska media

Förenta staterna, Kanada och Jordanien bojkottade ett möte om internationell straffrätt som anordnades den 10 april 2013 av den serbiske ordföranden för generalförsamlingen vid FN:s högkvarter, Vuk Jeremić. Anledningen till detta var att mötet inte representerade alla krigets offer i Bosnien samt kritiserade FN:s krigsförbrytartribunal för f.d. Jugoslavien. Men även svenska media lyste med sin frånvaro.

Jordaniens FN-ambassadör, prins Zeid al Hussein, och Liechtensteins FN-ambassadör, Christian Wenewaser, meddelade att de skulle stå värdar för en presskonferens för två offergrupper – Srebrenicas mödrar och Föreningen för vittnen och överlevande från folkmordet – medan generalförsamlingens ordförande samt Serbiens f.d. utrikesminister, Vuk Jeremić, höll i mötet.

Zeid, som var FN:s fredsbevarare i Bosnien samt även tjänade som den förste ordföranden för statspartsförsamlingen till ICC (Internationella brottmålsdomstolen) mellan 2002-2005, sade att han uppmuntrade andra medlemsländer i den 193-manna generalförsamlingen vid FN att bojkotta mötet.

Han uttryckte “indignation över hur ordföranden i generalförsamlingen utnyttjat sin ställning och detta viktiga tema, som är den roll som internationell straffrätt i försoning, för att vi misstänker att lansera en oförtjänt angrepp av serbiska radikala partiet mot Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien.”

Liechtensteins Wenewaser, som också fungerat som ordförande för statspartsförsamlingen vid Internationella brottmålsdomstolen, uttryckte oro för att Jeremić “utnyttjar generalförsamlingen att fullfölja sina egna politiska mål, något som helt klart inte är något han borde göra som ordförande för generalförsamlingen.”

FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, gav sitt stöd åt alla internationella domstolar i öppningstalet och uppmanade alla länder att “respektera domstolarna och inte ifrågasätta deras opartiskhet eller försöka underminera dem”.

Men att påstå att Vuk Jeremić skulle ha “missbrukat sin ställning” är ren okunskap och geschäft.

I ett långt tal strax efteråt protesterade Serbiens president, Tomislav Nikolić, mot “lynchmobbningen av Serbien” och anklagade domstolen för “selektiv rättvisa”. Serberna straffas med långa fängelsestraff (sammanlagt 1 150 straffår) samtidigt som bosniakers och kroaters illdåd förbises och förringas (55 år). Enligt Nikolić har tribunalen orsakat hos ett folk “en känsla av att vara kränkt” medan hos det andra “en känsla av triumf”. Detta selektiva förfarande bidrar inte till försoning i f.d. Jugoslavien utan tvärt om, enligt Nikolić. (“Nikolić: Tribunal nas nije pomirio”, RTS, Sreda 10. april 2013.)

Under debatten i FN kritiserade Nikolić skarpt domstolen i Haag och hävdade att domstolen inte bidragit till, utan snarare förhindrat en försoning i det forna Jugoslavien. Den grundläggande frågan är hur den internationella straffrätten kan bidra till att förena tidigare motståndare, säger Vuk Jeremić, ordförande i FN:s generalförsamling. (“Nikolić: Tribunal nas nije pomirio”, RTS, Sreda 10. april 2013.)

Den serbiske patriotledaren Vojislav Šešelj återberättade historien om kriget från ett serbiskt perspektiv vid det avslutande mötet vid krigsförbrytarrättegången i Haag, Nederländerna. Šešelj sade att serber hade utsatts för ett “folkmord” under kriget. Krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien slog fast att medan grymheter utfördes av alla parter förövades ett folkmord endast av bosniska serber, inklusive massakern på cirka 8 000 muslimska män och pojkar i Srebrenica, Bosnien, 1995. Šešelj berättade i domstolen att serbiska militära aktioner var berättigade för att försvara etniska serber i Kroatien.

Erin Pelton, taleskvinna för USA:s representation i FN, sade att USA inte skulle delta i ett “obalanserat, inflammatoriskt” möte som underlåtit att ge röst åt offren för övergrepp.

Bland de inbjudna som avböjt att delta är David Tolbert, ordförande för International Center for Transitional Justice, Kenneth Roth, chef för Human Rights Watch, Song Sang-Hyun, ordförande för Internationella brottmålsdomstolen och Tina Intelmann, ordförande i partsförsamlingen för Internationella brottmålsdomstolen.

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Selektiv rättvisa för Balkan

“The Serbs committed many of the war’s worst crimes, but were not at all alone, and it is not right, or useful, for them to carry the sole responsibility. Convicting only Serbs simply doesn’t make sense in terms of justice, in terms of reality, or in terms of politics.”

David Harland, executive director of the Center for Humanitarian Dialogue

________________________________________________________________

(Källa: “Selective Justice for the Balkans”, The New York Times/The Opinion Pages, December 7, 2012)

Haagtribunalens tillförlitlighet i botten

ANALYS —
Frikännandet av de kroatiska generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač är en moralisk och politisk dödsstöt för Haagtribunalens framtida existens. Att döma ut ett straff på 24 års fängelse i första vändan för att sedan i nästa makulera till ett fullt frikännande gör tribunalen sålunda otillförlitlig.

Generalerna Gotovina och Markač är dock inte de enda krigsförbrytare som går fria. De är i sällskap med bosnisk-muslimske Naser Orić, albanske Ramush Haradinaj och bosnisk-kroatiske Dražen Erdemović. Den sistnämnde, som likviderat över 1200 personer, fick endast 3,5 år och lever nu under falsk identitet.

“Processen mot Haradinaj genomfördes under skandalösa förhållanden, meddelar det ryska utrikesdepartementet och tillägger att det är “första gången i det internationella rättsväsendets historia som domstolsvittnen öppet utsätts för påtryckningar och hot, samt även ofta blir fysiskt eliminerade.”” (“Moskva: Skandalozno suđenje Haradinaju”, RTS, subota 01. decembar 2012.)

Haagdomstolen är skapad för en enda anledning – att rättsförfölja serber och utse dem till syndabockar, allt för att statuera ett exempel. Domstolen är således inrättad för att fungera som en propagandistisk apparat samt vara USA:s och västvärldens förlängda arm.

Det finns således ingen anledning längre att respektera Internationella domstolen som en rättsinstitution. En domstol som agerar så uppenbart partiskt och godtyckligt som domstolen i Haag, förtjänar inte sitt namn. Denna typ av skeva och godtyckliga domar gör att människor tappar förtroende för så kallade krigsförbrytartribunaler.

“Men ska trovärdigheten för krigsförbrytartribunaler upprätthållas så kan det inte vara så att västvärldens ledare på något sätt är immuna samtidigt som tuffare regler gäller för resten av världens ledargarnityr. Rättsäkerheten kräver att det är brottet som avgör vem som åtalas. Inte vem personen är.” (”Gäller lagen även för George W Bush?”, Wolfgang Hansson, Fredag 2 december 2011, Aftonbladet Blogg)

Allting måste ställas i rätt proportion. I alla krig finns minst två stridande parter, så även under Balkankriget på 1990-talet. Med all respekt för Srebrenicamassakerns offer, men vi måste på samma gång hålla minnet levande av Jasenovac med flera andra koncentrationsläger som lätt faller i allmänhetens glömska. Problemet med Jasenovac är dock mer komplicerat, djupare och bredare, vilket inte får vara ett svepskäl för att tiga till tystnad kring dess offer som räknas i hundratusental.

“SOME SIX HUNDRED THOUSAND PEOPLE WERE MURDERED AT JASENOVAC, mostly Serbs, Jews, Gypsies, and opponents of the ustaša regime. The number of Jewish victims was between twenty and twenty-five thousand, most of whom were murdered there up to August 1942, when deportation of the Croatian Jews to Auschwitz for extermination began.” (ENCYCLOPEDIA OF THE HOLOCAUST, Vol. 2, page 739, entry: “Jasenovac”)

Haagtribunalen har misslyckats fatalt på flera punkter, bland annat att skapa ett rättsligt balanserat och opartiskt forum samt bereda plats för en hållbar fred, försoning och förbrödring. Domstolsutslagen är farsaktiga, ensidiga och kontraproduktiva. Där är ett otal vittnesmål om vittnen som blivit slagna, trakasserade och hotade under arresten i Haag. Svenska media tiger här. Tack vare rysk och serbisk press, TV och radio blir man uppdaterad om läget, om än fragmentariskt.

Balkananalytiker, rapportörer och observatörer som inte följer mainstream stämplas som “proserbiska” och hånas av både Haagtribunalen och media, däribland författaren Diana Johnstones bok “Dårarnas korståg” (Fool´s Crusade, 2004), Carla del Pontes bok “Jakten: Jag och krigsförbrytarna” (The Hunt: Me and the War Criminals, 2008) och Europarådets specialsändebud Dick Martys rapport (2010) om påstådd handel med mänskliga organ.

Audiatur et altera pars! (=Må även andra sidan höras)

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Ryssland och Serbien tvivlar på Haagtribunalens välvilja

TEMA: Haagtribunalen

Objektiviteten och opartiskheten vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICTY) ifrågasätts efter frikännandet av kroatiska generaler, meddelade Rysslands utrikesdepartement.

ICTY:s dom om frikännande av de kroatiska generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač “sätter åter i fråga så kallade objektiviteten och opartiskheten hos Internationella domstolen för brott begångna i det forna Jugoslavien”, sades i uttalandet från det officiella Moskva. (“Moskva sumnja u Tribunal”, RTS, subota 17. novembar 2012.)

Ryssland beklagar med ett konstaterande att tribunalen “inte har lyckats bli det internationella rättsväsendets genuint opartiska instans med likabehandling av alla parter i konfliktens Jugoslavien”. (“Moskva sumnja u Tribunal”, RTS, subota 17. novembar 2012.)

“Från rapporter i media att döma, har domen orsakat förvåning även hos tidigare åklagaren Carla del Ponte, som på sin tid lämnade ett betydande “bidrag” till inrättandet av en ensidig antiserbisk politik i Internationella domstolen för brott begångna i det forna Jugoslavien.” (“Moskva sumnja u Tribunal”, RTS, subota 17. novembar 2012.)

“Att skepsis råder över beslutet bekräftar även det faktum att två utav fem domare vägrade stödja det”, enligt det ryska utrikesministeriet. (“Moskva sumnja u Tribunal”, RTS, subota 17. novembar 2012.)

I uttalandet sägs att Ryssland bekräftar sin starka ställning till förmån för Haagtribunalens upphörande, som anges genom resolution 1966 i FN:s säkerhetsråd från 2010.

Broderliga Ryssland med sankt Görans emblem i den ryska flaggan har alltid varit, både i goda och kärva tider, en sann vän av Serbien och det serbiska folket. Ryssland och Serbien behöver således inte EU. De behöver varandra på gott och ont – och det mer än någonsin.

Ett evinnerligt tack till moder Ryssland för allt nedlagt arbete för Serbien och serbiska länder, även om landet självt ofta blivit attackerat genom historien av samma personer och stater som härjat på Balkan.

Vad gäller Haagtribunalen är det inte bara de som ifrågasätter dess arbete. Lennart Palm, professor i historia vid Göteborgs Universitet, menar följande:

“Dessa domstolar har dock, som ICTY för f d Jugoslavien och den för Kampuchea, på goda grunder ifrågasatts. Den första bland annat för att den inte åtalar Nato för den krigsförbrytelse det innebar att utan FN:s godkännande anfalla Jugoslavien 1999, den andra för att den bara får behandla perioden efter 16/4 1975, det vill säga tiden efter USA:s illegala bombningar som enligt CIA krävde 600 000 kambodjaners liv. Det blir stormakterna i FN:s säkerhetsråd, vilka utan stöd i FN-stadgan tillsatte ICTY, som bestämmer vad som är folkmord. Deras egna brott lagförs aldrig.”

Har Haagtribunalen spelat på sin sista sträng, eller?

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

________________________________________________________________

Skriv till herr Theodore Meron, som är ordförande vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICTY), och våga säga Din mening!

Ingen är längre immun – för mediedrevet!

ANALYS —

Illuministerna och Bilderberggruppen håller världen i ett järngrepp. Det som inte passar in i deras världsbeskrivning attackeras och tystas. Mediedrevet är i full gång – på största allvar.

Mediedreven blossar upp som svampar på beställning kring olika obekväma författare, tankesmedjefolk, artister, skådespelare, religionsutövare, kungahus, politiker och makthavare. Den massmediala fokuseringen är oftast mycket aggressiv, skev, politisk och profiterande samt ger som resultat många skandaler och avhopp. I praktiken är ingen längre immun för mediedrevet, varken folk, nationer eller enskilda individer.

Men ingen ska dömas på förhand – framför allt inte av lekmän och medier. Blott en domstol eller ett erkännande kan fastställa vem som har gjort sig skyldig till lagbrott. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats, som är en grundstomme i ett demokratiskt rättssamhälle!

Den återstående efterlyste av den Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag är Goran Hadžić, ex-ledaren för Republika Srpska Krajina. Han samarbetade, före krigsutbrottet i Kroatien, med de kroatiska myndigheterna i strävan efter att finna en fredlig lösning, enligt den före detta kroatiske inrikesministern Josip Boljkovac, som blev utbytt i juli 1991. (”Boljkovac: Goran Hadžić bio je mirotvorac, surađivao je 1991.”, Vecernji.hr, 30.05.2011.)

”Han engagerade sig i att hitta en fredlig lösning, och i det senare fallet var han på den sida av det politiska blocket som inte önskade sig ett krig.”, sade Boljkovac, som tar upp det här även i sin bok Sanningen måste komma fram: ”Detta är sanningen och den måste vi alla konfronteras med. Jag går inte in på varför Goran Hadžić senare stödde sig på Miloševićs regim och på befallning begick illdåd. För detta måste han svara inför domstol, men det är således sant att han arbetade för fred 1991, och inte krig, och det i samarbete med de kroatiska myndigheterna”, framhävde Boljkovac.

Den före detta bosnienserbiske överbefälhavaren Ratko Mladić sitter i Haagtribunalens häkte. Han står anklagad för bland annat folkmord i Bosnien 1992-95, inklusive massakern på 8 000 muslimska män och pojkar i Srebrenica samt belägringen av Sarajevo.

Naturligtvis ska krigsförbrytare som Ratko Mladić, Radovan Karadžić, ledare för bosnienserberna och för den serbiska utbrytarregionen Republika Srpska under kriget i Bosnien, Goran Hadžić med flera andra likasinnade svara för sina illgärningar – allt i proportion till det de gjort sig skyldiga till.

Men intill byn Božanovići låg den nu övergivna bosniska byn Golubičani. Mladić har flera förtjänster för att ingen rörde muslimerna från Golubičani. Han är i mångas ögon en krigsförbrytare, men således i flera andras en folkhjälte – som i den här byn, där många har att tacka honom för att han räddade människor från döden. Före krigsutbrottet lär han ha kommit till Golubičani och hotat med att ”inga hårstrån fick fattas någon”.

Varje offer är en tragedi och mänsklig förlust oavsett kön, ursprung eller religion – och oavsett om det handlar om åtta eller åttatusen. Den insiktsfulle frågar sig naturligtvis varför Ratko Mladić inte greps före Srebrenicamassakern, om han utgjorde en fara för folken i regionen. Han kontrollerade inte heller paramilitära styrkor. Värre är det med Kroatiens och Serbiens före detta politiska ledare, Franjo Tuđman och Slobodan Milošević, som styckade upp Bosniens karta och igångsatte de blodiga brödrakrigen under 1990-talet.

I alla krig finns två sidor, så även på Balkan. Om Europas barn och barnbarn kommer att sova tryggare och om det blir som det var före kriget, att alla ska kunna leva sida vid sida i största respekt för varandra, får Haagtribunalen komma med en slutgiltig och rättvis dom.

När även Republika Srpskas president Milorad Dodik säger att “detta är ännu ett steg i förverkligande av Daytons fredsavtal“, borde vinden nu äntligen vända för serberna. Men det kommer att ställas fler utpressande krav på Serbien. Serbiens dåvarande president, Boris Tadić, grep de två huvudansvariga för Bosnienkriget och samtidigt inledde förhandlingar om ett självständigt Kosovo. “Det är knappast någon tvekan om vad han vill på sikt, men vägen dit kräver säkerligen en hel del av taktiska överväganden och politisk fingertoppskänsla. Det är ännu för tidigt att säga att vägen mot EU ligger öppen för Serbien.“ (UNT.se, “Gripandet en viktig signal“, Fredag 27 maj 2011)

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA