Haagtribunalens tillförlitlighet i botten

Frikännandet av de kroatiska generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač är en moralisk och politisk dödsstöt för Haagtribunalens framtida existens. Att döma ut ett straff på 24 års fängelse i första vändan för att sedan i nästa makulera till ett fullt frikännande gör tribunalen sålunda otillförlitlig.

Generalerna Gotovina och Markač är dock inte de enda krigsförbrytare som går fria. De är i sällskap med bosnisk-muslimske Naser Orić, albanske Ramush Haradinaj och bosnisk-kroatiske Dražen Erdemović. Den sistnämnde, som likviderat över 1200 personer, fick bara 3,5 år och lever nu under falsk identitet.

“Processen mot Haradinaj genomfördes under skandalösa förhållanden, meddelar det ryska utrikesdepartementet och tillägger att det är “första gången i det internationella rättsväsendets historia som domstolsvittnen öppet utsätts för påtryckningar och hot, samt även ofta blir fysiskt eliminerade.”” (“Moskva: Skandalozno suđenje Haradinaju”, RTS, subota 01. decembar 2012.)

Haagdomstolen är skapad för en enda anledning – att rättsförfölja serber och utse dem till syndabockar, allt för att statuera ett exempel. Domstolen är således inrättad för att fungera som en propagandistisk apparat samt vara USA:s och västvärldens förlängda arm.

Det finns således ingen anledning längre att respektera Internationella domstolen som en rättsinstitution. En domstol som agerar så uppenbart partiskt och godtyckligt som domstolen i Haag, förtjänar inte sitt namn. Denna typ av skeva och godtyckliga domar gör att människor tappar förtroende för så kallade krigsförbrytartribunaler.

“Men ska trovärdigheten för krigsförbrytartribunaler upprätthållas så kan det inte vara så att västvärldens ledare på något sätt är immuna samtidigt som tuffare regler gäller för resten av världens ledargarnityr. Rättsäkerheten kräver att det är brottet som avgör vem som åtalas. Inte vem personen är.” (”Gäller lagen även för George W Bush?”, Wolfgang Hansson, Fredag 2 december 2011, Aftonbladet Blogg)

Allting måste ställas i rätt proportion. I alla krig finns minst två stridande parter, så även under Balkankriget på 1990-talet. Med all respekt för Srebrenicamassakerns offer, men vi måste på samma gång hålla minnet levande av Jasenovac med flera andra koncentrationsläger som lätt faller i allmänhetens glömska. Problemet med Jasenovac är dock mer komplicerat, djupare och bredare, vilket inte får vara ett svepskäl för att tiga till tystnad kring dess offer som räknas i hundratusental.

“SOME SIX HUNDRED THOUSAND PEOPLE WERE MURDERED AT JASENOVAC, mostly Serbs, Jews, Gypsies, and opponents of the ustaša regime. The number of Jewish victims was between twenty and twenty-five thousand, most of whom were murdered there up to August 1942, when deportation of the Croatian Jews to Auschwitz for extermination began.” (ENCYCLOPEDIA OF THE HOLOCAUST, Vol. 2, page 739, entry: “Jasenovac”)

Haagtribunalen har misslyckats fatalt på flera punkter, bland annat att skapa ett rättsligt balanserat och opartiskt forum samt bereda plats för en hållbar fred, försoning och förbrödring. Domstolsutslagen är farsaktiga, ensidiga och kontraproduktiva. Där är ett otal vittnesmål om vittnen som blivit slagna, trakasserade och hotade under arresten i Haag. Svenska media tiger här. Tack vare rysk och serbisk press, TV och radio blir man uppdaterad om läget, om än fragmentariskt.

Balkananalytiker, rapportörer och observatörer som inte följer mainstream stämplas som “proserbiska” och hånas av både Haagtribunalen och media, däribland författaren Diana Johnstones bok “Dårarnas korståg” (Fool´s Crusade, 2004), Carla del Pontes bok “Jakten: Jag och krigsförbrytarna” (The Hunt: Me and the War Criminals, 2008) och Europarådets specialsändebud Dick Martys rapport (2010) om påstådd handel med mänskliga organ.

Audiatur et altera pars! (=Må även andra sidan höras)

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published.