Category: Petar II Petrović Njegoš

Sveket: biskop Petar Petrović Njegoš (1813-1851) sista önskan ännu ej uppfylld!

Njegoš mausoleum på Lovćen är en av de mest kända symbolerna för Montenegro och tusentals turister besöker årligen platsen. Här ligger resterna av en av Montenegros största andliga och världsliga härskare, samt en av de största och mest framstående serbiska poeterna och filosoferna. Men få människor känner till att denne biskops väg till denna heliga plats var lång, krokig och högst förödmjukande.

Mot slutet av sitt liv 1845, samma år som hans mästerverk Mikrokosmens stråle (Луча микрокозма) trycktes i Belgrad, beordrade biskop Petar II Petrović Njegoš att ett blygsamt kapell skulle uppföras på Lovćen vid Jezerosjön. Han ägnade kyrkan till sin farbror, S:t Petar av Cetinje, och till och med sedan uttryckte han sin önskan att bli begravd där utan mycket pompa och ståt.

Petar Petrović Njegoš dog den 31 oktober 1851, men hans arvslöfte kunde emellertid inte omedelbart uppfyllas. Vid den tidpunkten kunde således ingen ha förutspått att den sista önskan från den store biskopen skulle vara oerhört svår att uppfylla och att Golgota skulle äga rum först efter Njegoš död.

Även om Njegoš uttryckligen lämnade instruktioner om att begravas i Lovćen, fruktade de serbiska montenegrinerna att turkarna skulle ta sig till berget och vanhelga hans kvarlevor. Det är därför som Njegoš först begravdes i Cetinjeklostret, i stället för i hans kapell,  där heliga reliker bevaras av hans farbror Petar av Cetinje”, säger historikern Dobrica Jovičić.

Fyra år senare, 1855, uppskattades det att det inte längre fanns någon fara för turkarna, så Njegoš rester överfördes till Lovćen varigenom för första gången hans sista önskan blev uppfylld.

Milorad Medaković, Njegoš adjutant och vän, noterade orden att biskopen tvingade montenegrinerna att begrava honom i sin kyrka på Lovćen: “Detta är min sista önskan, som jag ber er att uppfylla, och om ni inte ger mig Guds tro att göra som jag önskar, kommer jag att lämna den före förbannelsen, och min sista timme kommer att vara det sorgligaste och min sorg lägger jag på era själar.”

Det verkade som biskopen äntligen hittat evig fred. Det visade sig att de värsta åren ännu inte hade kommit.

– Under första världskriget bombade Österrike-Ungern skoningslöst Lovćen och kapellet, förmodligen efter vetskapen om vikten som serber och montenegriner fäster vid denna plats. Efter slaget vid Mojkovac och ockupationen 1916 avskaffade Österrike-Ungern Njegoš grav och beordrade resterna att överföras till Cetinje igen – förklarar Jovičić och tilllägger att ockupanterna planerade att förstöra kapellet och upprätta ett monument där för att minnas den österrikiska erövringen av Lovćen.

Enligt vissa uppgifter utfördes utgrävningen av Njegoš ben på hemligt uppdrag under natten, och när gravarna grävdes av soldater förlorades många ben på grund av slarv. Berättelsen berättar att en österrikisk soldat, av serbisk härkomst, senare hittade tre benrester i den förstörda graven, bevarade dem under hela kriget och lämnade dem senare till Cetinje.

Nederlaget i kriget förhindrade Österrike-Ungern med avsikt att förvandla Lovćen till ett monument över deras stat. Montenegro befann sig i det nybildade staten av det jugoslaviska folket, och kung Alexander I Karađorđević beordrade återställandet av kapellet och, för andra gången, slutförandet av Njegoš arvslöfte.

– Allt som var kvar av det gamla kapellet byggdes in i ett nytt, och sedan var det en identisk kopia av den ursprungliga kyrkan. Den ceremoniella överföringen av Njegoš ben genomfördes 21 september 1925, och handlingen deltog av kung Alexander I Karađorđević, som personligen deltog i att föra kistan i det återställda kapellet – framhäver Jovičić med kommentaren att berättelsen verkar särskilt sympatisk idag med tanke på att montenegrinerna för det här ändamålet byggde en väg till Lovćen så att kung Alexander kunde färdas på den till kapellet.

Hur kom det sig att ett blygsamt kapell blev ett grandiost mausoleum? Inte ens ockupanterna under andra världskriget skänkte fred åt den salige biskopen. Lovćen bombades och kapellet skadades åter, men inte betydligt.

Den slutliga rivningen av Njegoš kyrka var emellertid inte ett verk av fiender eller utländska ockupanter. Dess förstörelse beordrades av de kommunistiska myndigheterna 1952 för att upprätta ett mausoleum på samma plats, tilltänkt av den kroatiske skulptören Ivan Meštrović.

– Kyrkan och ett stort antal intellektuella vid den tiden, som ansåg detta beslut skandalöst, stod upp mot rivningen, men ingenting hjälpte. Det finns en berättelse som en montenegrinsk politiker vid den tidpunkten berättade för mitropoliten Danilo Dajković, att kapellet “skulle rivas även om all världens domstolar skulle vara till dess fördel”. Det noterades också att när arbetare hade samlat sig för att riva kyrkan, var det en muslim från staden Bijelo Polje, Iso Muhmatović, som vägrade delta i avsakraliseringen av den kristna helgedomen och lämnade byggplatsen – säger Dobrica Jovičić.

Rivningen av kapellet började 1972 med löfte om att det skulle uppföras “någon annanstans”. Det finns fortfarande stenrester kvar vid foten av Lovćen, på platsen för Ivanova korita. Hans rester flyttades och lades 1974 i det nyöppnade mausoleet som fortfarande står kvar idag.

– Njegoš var en törn i ögat för kommunisterna, eftersom han erinrade oss om vårt folks serbiskhet och kultur. Det är därför det är inrymt i en ganska steril miljö i Meštrovićs mausoleum, som verkar skrämmande och avvisande och inte alls ser ut som ett monument, utan snarare som ett fult stenhus, som till och med den store Meša Selimović kallade “Faraos grav” – avslutar Jovičić.

Även om det från tid till annan har varit sporadiska diskussioner om återställningen av Njegoš kapell och den store biskopens eviga hus, har planerna fram till idag endast förblivit på nivå med individers berättelser och önskemål. Petar Petrović Njegoš arvslöfte till montenegrinerna uppfylldes sålunda aldrig.

Njegoš testamente och hans primordiala ord kan dock inte vem som helst förstå, minst av alla montenegrinska ateister. Men historien ska slutligen tillrättaställas. “Den som lever får se!” — Sanna mina ord!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

________________________________________________

Källa: PET GROBOVA ZA PETRA PETROVIĆA: NJEGOŠ JE NA SAMRTI OSTAVIO ZAVET KOJI DO DANAS NIJE ISPUNJENhttps://www.istorijskizabavnik.rs/blog/gde-je-sahranjen-njegos

“Två århundraden med Njegoš”


Den serbiska Akademien för vetenskap och konst (SANU) höll den 6 november 2013 en blygsamt högtidlig minnesakademi med titeln “Två århundraden med Njegoš” med anledning av 200-årsdagen av födelsen av poeten, filosofen, biskopen och härskaren Petar II Petrović Njegoš.

Öppningen hölls av SANU:s ordförande Nikola Hajdin och tal hölls av akademiledamöterna Matija Bećković, Svetozar Koljević och Miro Vuksanović i en fullsatt hall, där även Cetinjes ärkebiskop och den montenegrinsk-littorale metropoliten Amfilohije (Radović) deltog.

Hajdin välkomnade deltagarna med orden: “Vi markerar 200-årsdagen av födelsen av den store serbiske poeten måttligare än vad han förtjänar och vi är skyldiga att ge, på grund av de omständigheter som vi inte kan rå över (…) Alla som talar det serbiska språket är sålunda skyldiga Njegoš en gentjänst, oavsett hur han kallas på olika håll idag.”

Hajdin sade att “skulden till SANU är lika stor som hedern” med tanke på att Njegoš, tillsammans med Sterija, Sima Milutinović Sarajlija, Vuk Karadžić, Kopitar, Jovan Hadžić, Ljudevit Gaj, Safarik, Atanacković och Sava Tekelija, var en av dess första medlemmar vid en tidpunkt då det lanserades som ett sällskap för serbiska högtidliggöranden.

“Njegoš skrev i samtiden, men hans verk överlevde sin tid och kom till oss som ett levande och omätbart värde, där vår epok och eventuella framtida åldrar ska luska fram och lära”, sade SANU:s ordförande.

Bećković höll ett poetiskt inspirerande tal under rubriken “I tjänst för eremiten av Cetinje”, där SANU bugade inför Njegoš som “en jordhimmelsk pelare inte bara för Akademien, utan också för serbiska högtidliggöranden, det serbiska medvetandet och samvetet”. Han citerade ordförandena för den serbiska Kungliga Akademien, Jovan Cvijić, att “ingen annan i den serbiska litteraturen var så fullständig och representativ företrädare för vårt folks djupaste tankeförnimmelser och känslor som Njegoš” och Slobodan Jovanović att “i all vår litteratur finns det bara en gigant, och det är Njegoš.” “Kosovocykelns tragiske hjälte likställde sig iklädd rollen som Kosovos obeveklige riddare”, tillade Bećković.

Njegoš lanserade också den nygamla, svartröda guldbroderade huvudbonaden och den praktfullt påkostade dräkten med gulddekorationer, som knappt någon före honom hade burit. Senare blev denna dräkt således en nationaldräkt.

Njegoš skapade och beskrev med sköna ord och epitet “folket som inte längre varken vet vad det ska göra av sig självt eller vad som ska ske utan det”, han appellerade till “en ständig kamp” och diktade: “Låt ske vad som inte kan låta sig vara” och en sådan kamp existerar inte utan en orubblig tro och ett ingrott hopp, sade Bećković. Han erinrade om att begreppet ‘Mikrokosmens stråle’ (=serb. Луча микрокозма/ Luča mikrokozma) inte hade hörts förut allt sedan Njegoš kläckte det, “och att människan är en mikrokosmisk stråle, ett litet universum eller ett universum i miniatyr, skrevs för första gången ned egenhändigt på en grönskande dialekt i hans hemstad, de fattigas ände.”

I sitt anförande “Om Njegoš inspiration ‘Ett rättslöst land'” påminde akademiledamoten Koljević om ett antal konkreta fall som Njegoš stötte på som härskare under en svår och turbulent period i historien (på 1830- och 40-talen). “Många av dessa personliga erfarenheter från ‘rättslösa’ tider blev litterärt kreativa utmaningar för Njegoš i ‘Bergets ärokrans’ (serb. Горски вијенац/ Gorski vijenac) och framför allt i ‘Den falske tsaren Stefan den lille’ (serb. Лажни цар Шћепан Мали/ Lažni car Šćepan Mali)“, sade han.

Akademiledamoten Vuksanovićs tal handlar om “Njegoš två århundraden av plågor, i båda världarna”. Med en detaljerad biografi – från vaggan i Njeguši till mausoleet på Lovćen, antydde han om flera flytter av hans jordiska kvarlevor mellan Cetinje och Lovćen. Njegoš byggde ett litet kapell åt sig själv på toppen av Lovćenberget (Crkvina) före livets slutskede, men av olika skäl respekterades inte hans önskan och arvslöfte.

Enligt Vuksanović rev myndigheterna under 1900-talets andra halva en del av fjälltoppen, “släpade dit Meštrovićs mausoleum”, murade upp väggar på stenbelagd tröskplats, samt placerade där en massiv stenfigur av en trött och åldrad man, “allt som inte Njegoš stod för”.

“I blecksvarta ensamheten, exakt på dagen för två århundraden sedan då han kom bland sina egna, när hans montenegriner blev ännu större montenegriner än de som drygt 40 år sedan reste den “förbannade bygghögen” i stället för en kyrka utan kors, lider den visaste av alla serbiska poeter på samma sätt som när han brann för Lesendroön och Crkvinafjället”.

“Njegoš två århundraden av antipati i båda världarna är avrundade. Som om det vore nog, nu tycks en ny era av hånanden, förolämpningar och litterära begravningar ha inletts”, fastslog Vuksanović. *

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

* Källa: https://www.rtrs.tv/vijesti/vijest.php?id=99697

_______________________________________________________________________

Petar II Petrović Njegoš (1813-1851) var samtida med den finlandssvenske författaren, poeten och slavofilen Johan Ludvig Runeberg (1804-1877). I det dåvarande ryska storfurstendömet Finland nådde romantiken, med Johan Ludvig Runeberg i spetsen, sin höjdpunkt under 1830- och 40-talen.

NJEGOŠ — 200-års jubileumsbanners

________________________________________________________________

Här kan Ni ladda ned NJEGOŠ 200-års jubileumsbanners att lägga på Er hemsida. Högerklicka på bilden och ladda ned till datorn, och direktlänka till:
www.kosoric-lijovic.com/index3.html!
Det är sålunda en gåva från Kulturskaparklubben Bokhuset Dević för att ära minnet av den serbiske poeten, filosofen, biskopen och härskaren över Montenegro Petar II Petrović Njegoš (1813-1851). Mullen må vara honom lätt!