TEMA: 200-årsminnesdag
Den serbiska Akademien för vetenskap och konst (SANU) höll den 6 november 2013 en blygsamt högtidlig minnesakademi med titeln “Två århundraden med Njegoš” med anledning av 200-årsdagen av födelsen av poeten, filosofen, biskopen och härskaren Petar II Petrović Njegoš.
Öppningen hölls av SANU:s ordförande Nikola Hajdin och tal hölls av akademiledamöterna Matija Bećković, Svetozar Koljević och Miro Vuksanović i en fullsatt hall, där även Cetinjes ärkebiskop och den montenegrinsk-littorale metropoliten Amfilohije (Radović) deltog.
Hajdin välkomnade deltagarna med orden: “Vi markerar 200-årsdagen av födelsen av den store serbiske poeten måttligare än vad han förtjänar och vi är skyldiga att ge, på grund av de omständigheter som vi inte kan rå över (…) Alla som talar det serbiska språket är sålunda skyldiga Njegoš en gentjänst, oavsett hur han kallas på olika håll idag.”
Hajdin sade att “skulden till SANU är lika stor som hedern” med tanke på att Njegoš, tillsammans med Sterija, Sima Milutinović Sarajlija, Vuk Karadžić, Kopitar, Jovan Hadžić, Ljudevit Gaj, Safarik, Atanacković och Sava Tekelija, var en av dess första medlemmar vid en tidpunkt då det lanserades som ett sällskap för serbiska högtidliggöranden.
“Njegoš skrev i samtiden, men hans verk överlevde sin tid och kom till oss som ett levande och omätbart värde, där vår epok och eventuella framtida åldrar ska luska fram och lära”, sade SANU:s ordförande.
Bećković höll ett poetiskt inspirerande tal under rubriken “I tjänst för eremiten av Cetinje”, där SANU bugade inför Njegoš som “en jordhimmelsk pelare inte bara för Akademien, utan också för serbiska högtidliggöranden, det serbiska medvetandet och samvetet”. Han citerade ordförandena för den serbiska Kungliga Akademien, Jovan Cvijić, att “ingen annan i den serbiska litteraturen var så fullständig och representativ företrädare för vårt folks djupaste tankeförnimmelser och känslor som Njegoš” och Slobodan Jovanović att “i all vår litteratur finns det bara en gigant, och det är Njegoš.” “Kosovocykelns tragiske hjälte likställde sig iklädd rollen som Kosovos obeveklige riddare”, tillade Bećković.
Njegoš lanserade också den nygamla, svartröda guldbroderade huvudbonaden och den praktfullt påkostade dräkten med gulddekorationer, som knappt någon före honom hade burit. Senare blev denna dräkt således en nationaldräkt.
Njegoš skapade och beskrev med sköna ord och epitet “folket som inte längre varken vet vad det ska göra av sig självt eller vad som ska ske utan det”, han appellerade till “en ständig kamp” och diktade: “Låt ske vad som inte kan låta sig vara” och en sådan kamp existerar inte utan en orubblig tro och ett ingrott hopp, sade Bećković. Han erinrade om att begreppet ‘Mikrokosmens stråle’ (=serb. Луча микрокозма/ Luča mikrokozma) inte hade hörts förut allt sedan Njegoš kläckte det, “och att människan är en mikrokosmisk stråle, ett litet universum eller ett universum i miniatyr, skrevs för första gången ned egenhändigt på en grönskande dialekt i hans hemstad, de fattigas ände.”
I sitt anförande “Om Njegoš inspiration ‘Ett rättslöst land'” påminde akademiledamoten Koljević om ett antal konkreta fall som Njegoš stötte på som härskare under en svår och turbulent period i historien (på 1830- och 40-talen). “Många av dessa personliga erfarenheter från ‘rättslösa’ tider blev litterärt kreativa utmaningar för Njegoš i ‘Bergets ärokrans’ (serb. Горски вијенац/ Gorski vijenac) och framför allt i ‘Den falske tsaren Stefan den lille’ (serb. Лажни цар Шћепан Мали/ Lažni car Šćepan Mali)“, sade han.
Akademiledamoten Vuksanovićs tal handlar om “Njegoš två århundraden av plågor, i båda världarna”. Med en detaljerad biografi – från vaggan i Njeguši till mausoleet på Lovćen, antydde han om flera flytter av hans jordiska kvarlevor mellan Cetinje och Lovćen. Njegoš byggde ett litet kapell åt sig själv på toppen av Lovćenberget (Crkvina) före livets slutskede, men av olika skäl respekterades inte hans önskan och arvslöfte.
Enligt Vuksanović rev myndigheterna under 1900-talets andra halva en del av fjälltoppen, “släpade dit Meštrovićs mausoleum”, murade upp väggar på stenbelagd tröskplats, samt placerade där en massiv stenfigur av en trött och åldrad man, “allt som inte Njegoš stod för”.
“I blecksvarta ensamheten, exakt på dagen för två århundraden sedan då han kom bland sina egna, när hans montenegriner blev ännu större montenegriner än de som drygt 40 år sedan reste den “förbannade bygghögen” i stället för en kyrka utan kors, lider den visaste av alla serbiska poeter på samma sätt som när han brann för Lesendroön och Crkvinafjället”.
“Njegoš två århundraden av antipati i båda världarna är avrundade. Som om det vore nog, nu tycks en ny era av hånanden, förolämpningar och litterära begravningar ha inletts”, fastslog Vuksanović. *
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
* Källa: https://www.rtrs.tv/vijesti/vijest.php?id=99697
_______________________________________________________________________
Petar II Petrović Njegoš (1813-1851) var samtida med den finlandssvenske författaren, poeten och slavofilen Johan Ludvig Runeberg (1804-1877). I det dåvarande ryska storfurstendömet Finland nådde romantiken, med Johan Ludvig Runeberg i spetsen, sin höjdpunkt under 1830- och 40-talen.