TEMA: Njegoš testamente
Njegoš mausoleum på Lovćen är en av de mest kända symbolerna för Montenegro och tusentals turister besöker årligen platsen. Här ligger resterna av en av Montenegros största andliga och världsliga härskare, samt en av de största och mest framstående serbiska poeterna och filosoferna. Men få människor känner till att denne biskops väg till denna heliga plats var lång, krokig och högst förödmjukande.
Mot slutet av sitt liv 1845, samma år som hans mästerverk Mikrokosmens stråle (Луча микрокозма) trycktes i Belgrad, beordrade biskop Petar II Petrović Njegoš att ett blygsamt kapell skulle uppföras på Lovćen vid Jezerosjön. Han ägnade kyrkan till sin farbror, S:t Petar av Cetinje, och till och med sedan uttryckte han sin önskan att bli begravd där utan mycket pompa och ståt.
Petar Petrović Njegoš dog den 31 oktober 1851, men hans arvslöfte kunde emellertid inte omedelbart uppfyllas. Vid den tidpunkten kunde således ingen ha förutspått att den sista önskan från den store biskopen skulle vara oerhört svår att uppfylla och att Golgota skulle äga rum först efter Njegoš död.
Även om Njegoš uttryckligen lämnade instruktioner om att begravas i Lovćen, fruktade de serbiska montenegrinerna att turkarna skulle ta sig till berget och vanhelga hans kvarlevor. Det är därför som Njegoš först begravdes i Cetinjeklostret, i stället för i hans kapell, där heliga reliker bevaras av hans farbror Petar av Cetinje”, säger historikern Dobrica Jovičić.
Fyra år senare, 1855, uppskattades det att det inte längre fanns någon fara för turkarna, så Njegoš rester överfördes till Lovćen varigenom för första gången hans sista önskan blev uppfylld.
Milorad Medaković, Njegoš adjutant och vän, noterade orden att biskopen tvingade montenegrinerna att begrava honom i sin kyrka på Lovćen: “Detta är min sista önskan, som jag ber er att uppfylla, och om ni inte ger mig Guds tro att göra som jag önskar, kommer jag att lämna den före förbannelsen, och min sista timme kommer att vara det sorgligaste och min sorg lägger jag på era själar.”
Det verkade som biskopen äntligen hittat evig fred. Det visade sig att de värsta åren ännu inte hade kommit.
– Under första världskriget bombade Österrike-Ungern skoningslöst Lovćen och kapellet, förmodligen efter vetskapen om vikten som serber och montenegriner fäster vid denna plats. Efter slaget vid Mojkovac och ockupationen 1916 nedmonterade Österrike-Ungern Njegoš grav och beordrade att resterna skulle överföras till Cetinje igen – förklarar Jovičić, samt tillägger att ockupanterna planerade att förstöra kapellet och upprätta ett monument där för att minnas den österrikiska erövringen av Lovćen.
Enligt vissa uppgifter utfördes utgrävningen av Njegoš ben på hemligt uppdrag under natten, och när gravarna grävdes av soldater förlorades många ben på grund av slarv. Berättelsen berättar att en österrikisk soldat, av serbisk härkomst, senare hittade tre benrester i den förstörda graven, bevarade dem under hela kriget och lämnade dem senare till Cetinje.
Nederlaget i kriget förhindrade Österrike-Ungern att med avsikt förvandla Lovćen till ett monument över deras stat. Då Montenegro nu i stället befann sig i det jugoslaviska folkets nybildade stat, beordrade kung Alexander I Karađorđević ett återställande av kapellet och, för andra gången, slutförande av Njegoš arvslöfte.
– Allt som var kvar av det gamla kapellet byggdes in i ett nytt, och sedan var det en identisk kopia av den ursprungliga kyrkan. Den ceremoniella överföringen av Njegoš ben genomfördes 21 september 1925 och i processen deltog självaste kung Alexander I Karađorđević, som personligen deltog i att föra kistan till det återställda kapellet – framhäver Jovičić med kommentaren att berättelsen verkar särskilt sympatisk idag med tanke på att montenegrinerna för det här ändamålet byggde en väg till Lovćen så att kung Alexander kunde färdas på den till kapellet.
Hur kom det sig att ett blygsamt kapell blev ett grandiost mausoleum? Inte ens ockupanterna under andra världskriget skänkte fred åt den salige biskopen. Lovćen bombades och kapellet skadades åter, men inte betydligt.
Den slutliga rivningen av Njegoš kyrka var emellertid inte ett verk av fiender eller utländska ockupanter. Dess förstörelse beordrades av de kommunistiska myndigheterna 1952 för att upprätta ett mausoleum på samma plats, tilltänkt av den kroatiske skulptören Ivan Meštrović.
– Kyrkan och ett stort antal intellektuella vid den tiden, som ansåg detta beslut skandalöst, stod upp mot rivningen, men ingenting hjälpte. Det finns en berättelse som en montenegrinsk politiker vid den tidpunkten berättade för mitropoliten Danilo Dajković, att kapellet “skulle rivas även om all världens domstolar skulle vara till dess fördel”. Det noterades också att när arbetare hade samlat sig för att riva kyrkan, var det en muslim från staden Bijelo Polje, Iso Mahmutović, som vägrade delta i avsakraliseringen av den kristna helgedomen och lämnade byggplatsen – säger Dobrica Jovičić.
Rivningen av kapellet började 1972 med löfte om att det skulle uppföras “någon annanstans”. Det finns fortfarande stenrester kvar vid foten av Lovćen, på platsen för Ivanova korita. Hans rester flyttades 1974 och lades i det nyöppnade mausoleet, som än idag står kvar.
– Njegoš var en törn i ögat för kommunisterna, eftersom han erinrade oss om vårt folks serbiskhet och kultur. Det är därför det är inrymt i en ganska steril miljö i Meštrovićs mausoleum, som verkar skrämmande och avvisande och inte alls ser ut som ett monument, utan snarare som ett fult stenhus, som till och med den store Meša Selimović kallade “Faraos grav” – avslutar Jovičić.
Även om det från tid till annan har varit sporadiska diskussioner om återställningen av Njegoš kapell och den store biskopens eviga hus, har planerna fram till idag endast förblivit på nivå med individers berättelser och önskemål. Petar Petrović Njegoš arvslöfte till montenegrinerna uppfylldes sålunda aldrig.
Njegoš testamente och hans primordiala ord kan dock inte vem som helst förstå, minst av alla montenegrinska ateister. Men historien ska slutligen tillrättaställas. “Den som lever får se!” — Sanna mina ord!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
________________________________________________
Källa: PET GROBOVA ZA PETRA PETROVIĆA: NJEGOŠ JE NA SAMRTI OSTAVIO ZAVET KOJI DO DANAS NIJE ISPUNJEN; https://www.istorijskizabavnik.rs/blog/gde-je-sahranjen-njegos
