SKAUNGAS VIKINGAKRÖNIKA – Med inslag av fornnordisk mytologi
För drygt 1 000 år sedan, i en tid då det flitigt byggdes träkyrkor, så kallade stavkyrkor, över hela landet och en stor del av vikingabefolkningen hade låtit döpa sig efter den östkristna lärans dogmer, var halvt kristne Harald Blåtand kung av juterna och danerna, Juts och Dans land. Då var hövdingalänen Skaung, Smoljan, Bohus, Valand och Valakinge sammansatta delar av hans stora ädla rike – SKAUNGA. Kung Haralds son Sven Tveskägg var emellertid en törn i ögat både för familjen och riket på grund av meningsskiljaktigheter om religion och tro.
Längs med Skaungs handled och skaungska vidöppna landskap kom ofta tungt lastade seglande skepp som lagt ut till sjöss från Kiev Rus. Byborna kunde från den skaungska kusten ofta betrakta dessa drakliknande tappert träsnidade fartyg och brynjeklädda krigiska östvikingar i ringskjortor med yxor, sköldar, silverhjälm, spjut och höjda svärd i hand. De seglade med tungt lastade långa träskepp med drakliknande huvuden, allehanda byten, rövade skatter, dyrbarheter och gåvor i form av guld- och silvermynt i skinnpåsar, smycken såsom sötvattenspärlor, guldhalsband och ringar, säckar och kistor med svärd och yxor, bärnsten, dryckeshorn, guldskrin, silverfat och bälten, dyrbara kläder i sammet och fårskinn, bärnstensfärgade sidentyger, yllesärkar, exotisk mat i kistor, torkat kött (både svin-, får- och oxkött), torkad fisk, fläsk, kryddor, öltunnor och vin i överflöd och med dem himmelskt sköna sklaviska kvinnor. Bland dem fanns också skeppsfolk och ett otal roddarslavar från Frankland och Anglia, frankernas och anglernas riken. Ingen av dem hade varit västerut, för där gåvo örnen ingen föda.
Vikingarna sjöng stolt sklavisk-rasenska sånger till mjöd och honungsvin berättandes om vad de hade upplevt i främmande länder, om sina bravader och bittra fejder med anglerna, plundringståg och mångt om mycket riskfyllda färder till andra för dem nyupptäckta exotiska länder. De offrade blot till havsguden Poseidon, även kallad Serbon, och solgudinnan Serbonas ära för att få salig fart och vind i segel, men även till åskguden Tor för att inte dra till sig evig förbannelse över sig, få ihållande regn och vinna många strider i västlandet. “Den som griper till svärd och förgriper sig på oss och våra sklaviska broderfolk varstans de voro kommer att dö av vårt svärd!”, hördes stolta röster från vikingahövdingarna i Skaungas län.
Illugerna, även kallade lusitzer eller vender, var ursprungligen från Lausitz i Vendland som låg tvärs över Vendiska havet (även kallat Vendsjön). Dessa var en mäktig krigarätt nära besläktade med jarlaätten, mellan vilka fördes en ständig rivalitetsuppgörelse om den sklaviska tronen och kronan.
Jarlarna åkallade också andra gudar som rådde över sol, regn och måne såsom fruktbarhetsgudinnan Freja och vishetens enögde gud Odin för gudomlig seger i krig. Dessa beskyddade jarlasönerna var än och i vilken riktning de färdades. Jarlarna stod traditionsenligt vid sitt ord och ingöt därav stor respekt bland inhemska befolkningen. Och de var bland de ärofullaste, modigaste, praktfullaste och mäktigaste männen i riket. Som furstar ägde de storgårdar, frukt- och kryddväxtträdgårdar, livsfrämjande vinrankor, videbuskar och träd. Bäckar, vattenkällor, beteshagar och boskap fanns innanför stockmurarna och träbroarna. De ägde också svarta präktiga hingstar, arabiska fullblodshästar, nötkreatur, tunga guldkistor, trälar och tjänstefolk som de hade tagit med från byteshandel på färder längs med vattendragen i västerled.
Jarlasätet var den största gården och jarlarnas boning, där de allra mäktigaste jarlahövdingarna, stormännen och deras familjer höll till. Det låg några stenkast ifrån kungens högborg. Småbönder, fattigmansfolk och tiggare höll till nere vid torvstugorna längs med bördig åkermark, bygderna, strandhällarna. Längst ned vid vattendragen låg fiskehyddor och bodar, men även stora stenblock som erinrade om istidens historia.
Jarlaätten hade härskat i Skaunga i flera hundratals år. Jarlarna var en seg och livsduglig släkt som blev uppemot 100 år gamla, om de inte dog för kniv- och svärdshugg, därav deras stora mentala visdom. Som erfarna krigare och sjöfarare ägde jarlarna många skepp som hade Midgårdsormen och insydda tvehövdade örnar på skeppens segel. De kom oftast seglande österifrån och många gånger söderifrån. På vägen hem var de med om ett otal plundringar av fiendeskepp, byar och städer längs och uppför flodströmmarna, fjordarna och vikarna i väster. Sidensärk kom från byteshandel från länderna långt i öster och söder.
På sina resor mötte jarlarna avariska ryttare och andra nobla adelsfolk från öster, för vilka de fattade tycke. Jarlarna lärde sig utav dem bortglömd kunskap om solens och månens rörelser samt stjärntydning, hur de kunde styra efter ledstjärnan och andra stjärnor som visade dem vägen. Naturligtvis behövde också jarlarna återhämtning och vila från färderna på Vendiska havet och vidare. Deras skepp stod då i skyddade vikar med höga ekstocksmurar till skydd och med angränsande bysamhällen, såsom de på Bornholm och Ven. På nätterna sov jarlarna som stockar medan kraxande kråkors och korpars ljud hördes i omgivningen.
Jarlarna seglade tillsammans med nordmännen till Nova Škotskas öar och ännu längre till Eireland, där fredligt sinnat östsaxonskt brödrafolk bodde. Ofta förekom dock blodiga strider med illvilligt sluga angler och franker på de skaungska och vendiska haven, där många nordmän fick sätta till livet.
Vikingarna begravde sina döda med dyrbara skatter, matkistor, vapen och kläder i hednisk-ritualiska ceremonier och drack mjöd för att hedra dem. Så även gjorde de i Valhall, Baals och Odens hemvist — liksom i Arlovs boningar, på heliga Granbacken, där de reste 13 mäktiga gravhögar. Och långskeppen som jarlarna hade seglat ut med till sjöss skulle de få åka med också på hemfärden till Hades – Dödsriket, med dem även deras bästa och ståtligaste fjordhästar.
En intressant iakttagelse i mina studier om vikingarnas levnadshistoria är att västerländska, däribland svenska, historiografer har för vana att skriva i nedvärderande epitet om jarlarnas historia, medan jarlarna själva i sina skrönor och krönikor ofta raljerade med “folket i väster”.
Så, då är min tes: Om nu svenska historiker misstänkliggör, förringar och missunsammar jarlarnas bravagder och levnadshistoria, då kanske de rent av inte ska vara en del av den inhemska historieskrivningen! Så då måste vi sålunda fråga oss vems historia jarlarna tillhör. Om inte den inhemska svenska – vems då?
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
_______________________________________________________________
Texten ovan får inte användas i andra sammanhang utan tillåtelse från författaren!
