Category: Skånes historia och beskrifning

Skaungas vikingakrönika

SKAUNGAS VIKINGAKRÖNIKA – Med inslag av fornnordisk mytologi

För drygt 1 000 år sedan, i en tid då det flitigt byggdes träkyrkor, så kallade stavkyrkor, över hela landet och en stor del av vikingabefolkningen hade låtit döpa sig efter den östkristna lärans dogmer, var halvt kristne Harald Blåtand kung av juterna och danerna, Juts och Dans land. Då var hövdingalänen Skaung, Smoljan, Bohus, Valand och Valakinge sammansatta delar av hans stora ädla rike – SKAUNGA. Kung Haralds son Sven Tveskägg var emellertid en törn i ögat både för familjen och riket på grund av meningsskiljaktigheter om religion och tro.

Längs med Skaungs handled och skaungska vidöppna landskap kom ofta tungt lastade seglande skepp som lagt ut till sjöss från Kiev Rus. Byborna kunde från den skaungska kusten ofta betrakta dessa drakliknande tappert träsnidade fartyg och brynjeklädda krigiska östvikingar i ringskjortor med yxor, sköldar, silverhjälm, spjut och höjda svärd i hand. De seglade med tungt lastade långa träskepp med drakliknande huvuden, allehanda byten, rövade skatter, dyrbarheter och gåvor i form av guld- och silvermynt i skinnpåsar, smycken såsom sötvattenspärlor, guldhalsband och ringar, säckar och kistor med svärd och yxor, bärnsten, dryckeshorn, guldskrin, silverfat och bälten, dyrbara kläder i sammet och fårskinn, bärnstensfärgade sidentyger, yllesärkar, exotisk mat i kistor, torkat kött (både svin-, får- och oxkött), torkad fisk, fläsk, kryddor, öltunnor och vin i överflöd och med dem himmelskt sköna sklaviska kvinnor. Bland dem fanns också skeppsfolk och ett otal roddarslavar från Frankland och Anglia, frankernas och anglernas riken. Ingen av dem hade varit västerut, för där gåvo örnen ingen föda.

Vikingarna sjöng stolt sklavisk-rasenska sånger till mjöd och honungsvin berättandes om vad de hade upplevt i främmande länder, om sina bravader och bittra fejder med anglerna, plundringståg och mångt om mycket riskfyllda färder till andra för dem nyupptäckta exotiska länder. De offrade blot till havsguden Poseidon, även kallad Serbon, och solgudinnan Serbonas ära för att få salig fart och vind i segel, men även till åskguden Tor för att inte dra till sig evig förbannelse över sig, få ihållande regn och vinna många strider i västlandet. “Den som griper till svärd och förgriper sig på oss och våra sklaviska broderfolk varstans de voro kommer att dö av vårt svärd!”, hördes stolta röster från vikingahövdingarna i Skaungas län.

Illugerna, även kallade lusitzer eller vender, var ursprungligen från Lausitz i Vendland som låg tvärs över Vendiska havet (även kallat Vendsjön). De var en mäktig krigarätt nära besläktad med jarlaätten mellan vilka fördes en ständig rivalitetsuppgörelse om den sklaviska kronan.

Jarlarna åkallade också andra gudar som rådde över sol, regn och måne såsom fruktbarhetsgudinnan Freja och vishetens enögde gud Odin för gudomlig seger i krig. Dessa beskyddade jarlasönerna var än och i vilken riktning de färdades. Jarlarna stod traditionsenligt vid sitt ord och ingöt därav stor respekt bland inhemska befolkningen. Och de var bland de ärofullaste, modigaste, praktfullaste och mäktigaste männen i riket. Som furstar ägde de storgårdar, frukt- och kryddväxtträdgårdar, livsfrämjande vinrankor, videbuskar och träd. Bäckar, vattenkällor, beteshagar och boskap fanns innanför stockmurarna och träbroarna. De ägde också svarta präktiga hingstar, arabiska fullblodshästar, nötkreatur, tunga guldkistor, trälar och tjänstefolk som de hade tagit med från byteshandel på färder längs med vattendragen i västerled.

Jarlasätet var den största gården och jarlarnas boning, där de allra mäktigaste jarlahövdingarna, stormännen och deras familjer höll till. Det låg några stenkast ifrån kungens högborg. Småbönder, fattigmansfolk och tiggare höll till nere vid torvstugorna längs med bördig åkermark, bygderna, strandhällarna. Längst ned vid vattendragen låg fiskehyddor och bodar, men även stora stenblock som erinrade om istidens historia.

Jarlaätten hade härskat i Skaunga i flera hundratals år. Jarlarna var en seg och livsduglig släkt som blev uppemot 100 år gamla, om de inte dog för kniv- och svärdshugg, därav deras stora mentala visdom. Som erfarna krigare och sjöfarare ägde jarlarna många skepp som hade Midgårdsormen och insydda tvehövdade örnar på skeppens segel.  De kom oftast seglande österifrån och många gånger söderifrån. På vägen hem var de med om ett otal plundringar av fiendeskepp, byar och städer längs och uppför flodströmmarna, fjordarna och vikarna i väster. Sidensärk kom från byteshandel från länderna långt i öster och söder.

På sina resor mötte jarlarna avariska ryttare och andra nobla adelsfolk från öster, för vilka de fattade tycke. Jarlarna lärde sig utav dem bortglömd kunskap om solens och månens rörelser samt stjärntydning, hur de kunde styra efter ledstjärnan och andra stjärnor som visade dem vägen. Naturligtvis behövde också jarlarna återhämtning och vila från färderna på Vendiska havet och vidare. Deras skepp stod då i skyddade vikar med höga ekstocksmurar till skydd och med angränsande bysamhällen, såsom de på Bornholm och Ven. På nätterna sov jarlarna som stockar medan kraxande kråkors och korpars ljud hördes i omgivningen.

Jarlarna seglade tillsammans med nordmännen till Nova Škotskas öar och ännu längre till Eireland, där fredligt sinnat östsaxonskt brödrafolk bodde. Ofta förekom dock blodiga strider med illvilligt sluga angler och franker på de skaungska och vendiska haven, där många nordmän fick sätta till livet.

Vikingarna begravde sina döda med dyrbara skatter, matkistor, vapen och kläder i hednisk-ritualiska ceremonier och drack mjöd för att hedra dem. Så även gjorde de i Valhall, Baals och Odens hemvist — liksom i Arlovs boningar, på heliga Granbacken, där de reste 13 mäktiga gravhögar. Och långskeppen som jarlarna hade seglat ut med till sjöss skulle de få åka med också på hemfärden till Hades – Dödsriket, med dem även deras bästa och ståtligaste fjordhästar.

En intressant iakttagelse i mina studier om vikingarnas levnadshistoria är att västerländska, däribland svenska, historiografer har för vana att skriva i nedvärderande epitet om jarlarnas historia, medan jarlarna själva i sina skrönor och krönikor ofta raljerade med “folket i väster”.

Så, då är min tes: Om nu svenska historiker misstänkliggör, förringar och missunsammar jarlarnas bravagder och levnadshistoria, då kanske de rent av inte ska vara en del av den inhemska historieskrivningen! Så då måste vi sålunda fråga oss vems historia jarlarna tillhör. Om inte den inhemska svenska – vems då?

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

_______________________________________________________________

Texten ovan får inte användas i andra sammanhang utan tillåtelse från författaren!

Arlöv

Arlov är efternamn i Serbien som tillhör kategorin av efternamn som slutar på -ev, -ov. Enligt popularitet i Serbien är efternamnet placerat på plats: över 800 .. Några liknande efternamn: Barlov (…)

Vojvodina: 5 = 38%

Belgrad: 3 = 23%

Några mer vanliga namn med efternamnet Arlov:

Daniel Arlov, Martin Arlov, Neda Arlov, Lazar Arlov, Lidija Arlov, Andrej Arlov, Maja Arlov, Anja Arlov, Iva Arlov, Mina Arlov, Vladimir Arlov, Dario Arlov, Ksenija Arlov , Oliver Arlov, Bozidar Arlov, Andrea Arlov,

Källa: http://imenjak.com/prezimena/arlov/

________________________________

 

Arlov

Familjen Arlov, som har bott i Adelaide, Australien i sju år, har sitt ursprung i Kordun. De säger att de hörde att Arlov ursprungligen var från Ryssland och att i deras by av 36 hus var 24 Arlov, men att endast tre familjer var relaterade. Utomlands, utom i Australien finns det i Tyskland, och två släktingar, med familjer, bor i Kanada. Familjen Arlovs skyddshelgon är Sankt Nikolaus som firas den 19 december.

M. Radeka säger att i Karlovac biskopsrådet var det ortodoxa Arlova och Nikoddans ära.

I Kroatien, enligt folkräkningen mitten av förra århundradet (utan uppgifter om etnicitet och religion) Arlöv var i många städer och kommuner: Ada (Virovitica), Borovo Selo (Vukovar), Varazdin, Vojnic (Vojišnica) Vrgin flesta (och i byar Bović, Kozarac, Trstenica, Čemerenica), Gospic, Zagreb, Kutina (Brinjani), Osijek, Petrinja (Lower Mlinoga) och Sisak. Också i Pregrada – Ivanić Destinićki och Šimunci.

ARLOVIĆ registrerades i kommunerna Donji Miholjac (Kreta) och borgmästare (bosnier), en Arlič i Zagreb (inklusive avveckling Dubrava). Arlavi registreras i Beli Manastir (Popovac), Varazdin, Zagreb, Karlovac, skiljeväggar (Osredek). Arlani i Pakrac (Gornji Obrijež och Ploštine), Pregradi (Klanično).

Arl och Arlati i Zagreb (Vrapce) och Rovinj spelades in i Zagreb. Det finns Harlović – i Jastrebaraskom (Petričko Selo), på Korcula (Županje Selo och Zakamenje) och Rijeka.

Som ARLOV och liknande kallades en gång, kunde vi inte avgöra om detta är det sista namnet säkert bosatte sig i Bosnien, och det var ursprungligen ett smeknamn Arlije möjligt och Arles, och det av turkism, adjektiv arabiskt ursprung Harley, med betydelser blyga och från ordet obrazli – välutbildad, och värdig, giltig, ärlig, men också kraftfull.

http://www.vesti-online.com/Riznica/Vesti/68109/Arlov

________________________________

 

Surname Arlov in modern Croatia

Arlov families are Serbs and they are mostly from Glina area. In the past century, relatively most of Croatian residents bearing this family name were born in Glina area and in Zagreb. In Gornja Trstenica in Glina area every fourth inhabitant had the family name Arlov.

Prevalence

About 60 people with faimily name Arlov live in Croatia today, in 40 households. There were 170 of them in the middle of the past century, and their number decreased significantly.

They are located in 6 Croatian counties, in 7 cities and 7 other places, mostly in Gvozd in Glina area (20), Zagreb (15), Glina (10), Gornja Trstenica in Glina area (<10), and in Rijeka (<5).

Outside Croatia

Family name Arlov (including: Harlow , Arlow , Harlov , Haarlow and Haarlov ) is present in 67 countries worldwide. “Arlow ” is used by some 1000 people in South Africa , about 300 in the United States , and some 100 people in Austria. “Haarlov ” is used by few people in the United States. “Harlow ” is used by some 10000 people in the United States , about 1000 in Great Britain , and some 700 people in Canada.

Characteristic first names

Slađana Arlov, Tomislav Arlov, Boja Arlov,Božica Arlov, Rada Arlov, Duško Arlov, ZoranArlov, Snježana Arlov, Damir Arlov, Dušan Arlov,Đuro Arlov, Maca Arlov, Simo Arlov, AleksandraArlov, Milan Arlov, Branka Arlov, Dana Arlov,Tihomir Arlov, Nikola Arlov

https://actacroatica.com/en/surname/Arlov/

drac Ljubomir T. Dević Kosarić-Lijović Vajmeš-Kastriota

Skåneskildring

Skåne är ett landskap och också ett län i södra Sverige. Öster, söder och väster om Skåne finns vattendrag. Skånes kust är 500 km lång. Vattnet väster om Skåne är ett sund. Sundet heter Öresund.

På andra sidan sundet är vårt grannland Danmark. Tidigare var man tvungen att åka båt för att komma till Danmark, men nu finns det en kombinerad väg- och järnvägsbro mellan Malmö och Köpenhamn. Bron heter Öresundsbron. Vattnet öster och söder om Skåne heter Östersjön. Tidigare hette det Vendiska havet (Vendsjön; jfr. Ven). Norr om Skåne ligger brödralandskapen Halland, Småland och Blekinge.

Skåne är ett öppet landskap, där det inte finns så mycket skog och höga berg utan i stället många slätter. Det finns mycket jord- och åkerbruk. Den skånska säden är landets bästa och används framför allt till brödtillverkning. Eftersom det finns mycket jord- och åkerbruk i Skåne, finns det mycket livsmedelsindustri – t.ex. sockerbruk, mejerier, slakterier. Det finns också förpackningsindustri. Skåne är ett landskap som är vida känt för sin traditionellt goda mat.

I Skåne bor 1,34 miljoner invånare (30 sep. 2017; Wikipedia). Skånes största stad heter Malmö. Malmö bildades av den anrika polska adelsfamiljen Grypf (jfr. Gripsholms slott), har därav en grip på dess stadsvapen, och är Sveriges tredje största stad. Malmö är känt för sina vackra parker och sin tre kilometer långa badstrand. Malmö byggdes 1250-1275 och var då mest känd för sitt lantbruk och sillafiske. Under början av 1900-talet var Malmö emellertid en livlig industristad. Här fanns bland annat ett internationellt erkänt skeppsvarv, det så kallade Kockumsvarvet, vars 146 meter höga bockkran för gott nedmonterades 2002 och forslades bort till Sydkorea.

Skånes äldsta stad heter Lund. Där finns en stor domkyrka, som jätten Finn lär vaka över, och även Sveriges största universitet, som grundlades 1666 för att försvenska regionen.

Eftersom Skåne har mycket kust, finns det många hamnstäder såsom Ystad, Trelleborg, Simrishamn, Helsingborg, Landskrona och Malmö. Från några städer kan man förutom bropass åka också färja till andra länder. Från Helsingborg till Danmark (Helsingør), från Malmö och Trelleborg till Tyskland (Rostock, Sassnitz, Travemünde) och från Ystad och Trelleborg till Polen (Świnoujście), etc.

Skåne har tidigare tillhört Danmark. År 1658 blev Skåne svenskt. 10 år senare grundades Lunds universitet som ett led i att försvenska omgivningen och befolkningen.

Skånes äldsta namn är Skaung(a), som senare kom att bli Skaun – Skåne. (jfr. http://www.namesdir.net/f/skaung)

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Malmö vapenbrev, 1437. (Källa: wikimedia.org)

Är det månde dags också för Skåne?


Reaktion på artikeln: “Serbiens suveränitet måste ge vika” av Ove Bring, SVD/Brännpunkt, fredag 22 februari 2008.

Är det månde dags också för Skåne att samla sina krafter och följa Kosovo och Metohijas exempel? För kunde Kosovo lösriva sig från Moder Serbien, så kan väl också Storskåne (Skåne, Halland, Småland och Blekinge) göra samma sak med Moder Sverige?

Idag har vi åtminstone 24 regioner runt om i Europa som ivrigt väntar på att proklamera sina självständigheter, för att dra några exempel: Skottland, Nordirland, sorbiska länder i Tyskland, Korsika, Sardinien, Baskien, Katalonien, Toscana (Etrurien), den turkiska republiken på norra Cypern och Turkiets kurdiska områden. Flera av dem har mer rätt till självständighet än Kosovo och Metohijas autonoma område. Abkhasien och Sydossetien i Eurasien, till exempel, väntar likaså otåligt på den stora oberoendedagen från Georgien.

Venderna i södra Sverige och norra, nordöstra Tyskland har länge underkuvats, tvångsassimilerats och fråntagits alla mänskliga rättigheter. Det är dags att ändra på denna stora oförrätt och orättvisa, samla alla vendiska avkomlingar och likasinnade samt skapa ett vendiskt nationellt råd inom Storskånes ramar.

Det vendiska rådet skulle förslagsvis arbeta efter följande tre huvudpunkter:

i. Skånes Självständighetspartis Förbundsprogram: ”1. Självständigt Skåne 1 januari 2011 — Skånes Självständighetsparti (förkortat SSP) kommer efter grundliga studier i bl.a. Estland, Island och Tjeckien i början av 2008 lägga fram ett detaljerat förslag angående Skånes utropande till självständig stat. Den skånska självständigheten baseras på, att skåningarna har andra ståndpunkter än svenskarna. Skånsk folkomröstning om förslaget hålls hösten 2009. Efter folkomröstningen vidtar förhandlingar mellan regionstyrelsen och regeringen avslutade senast 1 augusti 2010. Valet i september 2010 blir till vad skåningarna kallar det skånska parlamentet men som 1/11–31/12 fortfarande fungerar som regionfullmäktige. Däri förklaras nyårskvällen 31 december 2010 Skåne självständigt från och med den 1 januari år 2011. Därefter blir Skåne en förebild för Sverige.”

ii. upprätthålla och intensifiera de kulturella och historiska banden med sorbisk-vendiska Lausitz, Polen, Ryssland, Balkan och bredare.

iii. arbeta för ett erkännande av vendernas rättmätiga krona, det vill säga minoritetsstatus både i Svea Rike och Skåne, samt bereda plats åt vendiska (sorbiska) språkets särposition i ett framtida Storskåneland.

Skål — На здоровье (Na zdorovie)!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Det teutonska och vendiska Skåne

ANALYS —

Kelterna efterlämnade många spår i Skandinavien. Vi tycks vilja sopa igen dessa. Varför är vi så okunniga om vår forna historia? I skolan fick vi lära oss om Gustav Vasa och om de mytomspunna ”svenska” vikingarna, men ingenting konkret kom ut av det. ”Nya” rön visar att det även funnits keltiska, slaviska vikingar.

Den historia jag förvärvat i svenska skolan stämmer inte med andra länders. Den historia man lär exempelvis i Polen, Ryssland, Serbien, Slovenien går inte parallellt med den skandinavisk-germanska. Varför ett sådant svenskt ointresse gentemot andra länders, i synnerhet öststatsländernas, historieskrivning? Vi borde i stället lära av varandra! Medan våra slaviska bröder i öst håller på att återfå sitt kristna medvetande återgår vi nordbor till hedendomen.

Vilka var då kimbrerna och teutonerna? Somliga historieforskare menar att de var kelter. Kelterna i sin tur torde ha starka släktband med venderna. Var låg Vendland? Vart har de svensk-skånska venderna (vandalerna) och den vendiska kulturen tagit vägen? Vi vet att venderna (även kallade sorber/lusizer och förfäder till serberna) stod i livlig beröring med de skandinaviska folken. Dels var de båda parterna av krigisk natur (ömsesidiga vikingatåg), dels hade de rika handelsförbindelser.

Vi har hydronymer och toponymer som vittnar om kelters och venders närvaro i södra Skandinavien: Vandel, Vendsyssel, Jutland, Limfjorden, Limhamn, Ven, Vranarp (jfr. serb. vrana=kråka), Vanstad, Anklam, Ingelstad. Anklam och Ingelstadt finns dessutom också i nordöstra Tyskland, vid Sassnitz och Elbefloden! För att inte tala om Östersjön, som tidigare hette ”Vendiska havet” (Vendsjön). Epitetet ”Vendes konung” ingick i den svenska kungatiteln sedan ca 1540 till 1973. Oscar II (1829-1907) var den siste svenske kung som kröntes. Varför upphörde kröning av svenska monarker i egenskap av ”Sveriges, Götes och Vendes” konungar?

Kimbrerna, teutonerna, vandalerna och venderna torde alla vara slaviska stammar. Bland annat Cimbrishamn (Simrishamn) och Krim har fått sina namn efter kimbrerna. Tysk/tydske/Deutsch/Dutch hör ihop med teutoner och ett otal namn som har van-/vand-/vend-/wend- i förleden förknippas med vender.

Prekmuriska språket var vandalernas språk – om detta vittnar latinsk-ungerska dokument fram till Berlinkongressen: “In the 16th, 18th and 19th century, it was believed, according to the Slovenes in the Prekmurje, Somogy and Vas, that they were descendants of the Vandals. In the Hungarian, Latin and other documents, the Prekmurian language (dialect of the Hungarian Slovenes and the Prekmurje) is termed Vandalic language.” (“Vandalic language”; http://en.wikipedia.org/wiki/Vandalic_language)

Vi har dispyter kring Skånes ursprung, huruvida det är skånskt, danskt eller svenskt. Inte ett ord nämns om teutonerna, som var urinvånare i södra Skandinavien och norra Tyskland.

Den slaviska kulturen och de slaviska språken måste ha en rättvis framtid i Norden. Vi får inte tillåta att våra efterkommande serveras samma förljugna historieskrivning som vi fått göra!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA