Category: Svensk sjukvård

Den haltande sjukvården

TEMA: Missförhållanden inom sjukvården

“Skånska sjukvården är inte i kris. Det är falsarier, hävdade regionrådet Michael Sandin (M) i budgetdebatten i Region Skåne.” (“Debatt om skånsk sjukvård”, Sydsvenskan, Tisdag 27 november 2012)

Visst är sjukvården i kris! Det har den varit länge, åtminstone från 2006 när jag började skriva om cancervårdens brister.

När jag som nära anhörig uttryckte frustration, skam och sorg över vården i svenska massmedier fick jag både ris och ros från olika håll. Ros kom från de som varit med om det. Mothugg kom från de oförstående som menade att allt var frid och fröjd, att skam skulle gå åt den som skrev om bristerna. Det vill säga mig och likasinnade.

Jag står fortfarande för det jag skrev då. Varje ord är noga vägt.

Året därpå, 2007, skrev jag följande:

“Det finns utrymme för mycket kritik av den svenska cancersjukvårdens bristande verksamhet. Det ska tiden förtälja, om inte idag så imorgon eller i övermorgon! Att påstå att: ”det inte finns stöd för kritik av vården” är fisförnämt från HSAN:s* (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) sida. Menar HSAN att den svenska sjukvården är idealisk, utan några som helst problem? För det är den ju inte alls. Det visar alla de LEX MARIA-brott som görs dagligen i Sverige och patienter som hinner avlida innan de får rätt behandling. Samma sak hände med min far: hans cancerbehandling uteblev! Varför?” (“Cancerfondsrapporten 2007 — “Orättvisor påverkar cancerpatienters chans att överleva””), Ljubomir T. Dević, Blaskan #5 2007)

*Socialstyrelsen har tagit över HSAN:s roll!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Cancerpatienter göds till döds!

TEMA: Missförhållanden inom cancervården

Forskarna har länge varit “på spåret av cancerns gåta”, men än idag har de inget botemedel. Jag minns stora nyhetsrubriker i svenska media och pressen för 5-10 år sedan som utlovade att det inom en snar framtid skulle komma kapslar som kunde förlänga våra liv med uppemot 200-300 år.

Men när man ser runt i sin omgivning kan man lätt konstatera att allt fler svenskar drabbas av olika typer av cancersjukdomar. Och majoriteten av dem får ingen behandling alls, utan lämnas för att dö på löpande band. Många svenska organisationer anordnar stödgalor till förmån för exempelvis Barncancerfonden. Men man kan undra vart alla cancerpengar går, var de utlovade superkapslarna för längre livslängd är och hur långt egentligen cancerforskningen har kommit.

Runt om i landet drabbas nära anhöriga, ens vänner och arbetskollegor av cancern. I stället för att gå till botten med sjukdomen utlovar man bromsmediciner och cellgifter till patienterna. Cellgiftsbehandlingarna uteblir hos många med tanke på att de är dyra, tidskrävande och komplicerade att genomföra i praktiken. Man måste med andra ord “snacka sig till” en vårdplats och allomfattande behandling. Stackars de människor som saknar ord och utbildning, för de tiger sig igenom hela sjukdomsstadiet troget in i döden!

Cancerpatienterna får således fel kost. Naturligtvis är det svårt att bota cancersjukdomar med uteslutande rätt kost, men om man kan förlänga livet med en dag, vecka eller månad är det ett mirakel i sig. Att få inta lämplig kost borde vara en självklar rättighet för alla patienter!

Har man cancer ska man undvika kolhydrater – det vill säga inget socker, bröd, pasta överhuvudtaget. Dessa elementära kostråd borde sjukvårdspersonalen ute på onkologerna känna till. Nej, matvanor är ingen privatsak, framför allt när det handlar om sjukvård. Det är en offentlig sak och en rättighet, när det handlar om liv. Om någon borde läkarna och sjukhuspersonalen kunna ge kostråd samt känna till vilka matvanor som är lämpliga för cancerpatienterna. Det är en skam att de får fortsätta och arbeta utan fortbildning och utbildning! “Bra matvanor är en av de viktigaste faktorerna för att må bra, både nu och i framtiden.” (Kostråd/ Livsmedelsverket)

“Sanningen är den att cancerforskningen gjort förvånansvärt små framsteg – det handlar mest om att vi blivit bättre på att hålla de cancersjuka vid liv med vidriga cellgifter och andra bromsmediciner och/ eller genom att operera bort angripna organ. Jag har sett allt för många nära vänner och anhöriga vandra denna smärtsamma Via Dolorosa med ständiga livskvalitetssänkande behandlingar för att hålla dem vid liv. Jag har ofta frågat mig om inte dagens cancervård mest förlänger plågan?” (”Cancerforskningen måste befrias från industriintressen”, Lars Bern, newsmill.se, 2012-08-16)

Missförhållanden i vården kan tyvärr fortgå hur länge som helst på grund av en inrotad tystnadskultur. Och de som skriver om ämnet blir ofta själva utsatta och utpekade. Så är, tyvärr, även fallet i svensk sjukvård av idag! “En artikel i Lancet Oncology tar upp de svårigheter som drabbar amerikanska läkare som anmäler missförhållanden i vården.” (“Visselblåsare utsatta i vården”, Dagens Medicin, 7 juli 2011)

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

“Den ohållbara utvecklingen inom sjukvården har nått smärtgränsen – för länge sedan!”

TEMA: Nedskärningar inom sjukvården

”En 33-årig man fick vänta i 20 timmar på Ystads lasarett på en hjärnröntgen som sedan avslöjade en cysta i hjärnan.

– Det är fruktansvärt och varken får eller ska hända, säger Christer Wahlfrid, chefläkare på Ystads lasarett.” (”Dog efter sen hjärnröntgen”, Sydsvenskan.se, Torsdag 10 november 2011)

Svenska medborgare som söker akut vård hos landets sjukhusinrättningar för olika svåra åkommor (såsom gallstens- och migränanfall, hjärtproblem, prostataförstoring, överfungerande sköldkörtel, cancer) blir ofta inte förstådda och bemötta på rätt sätt eller vägledda till vidare adekvat professionell hjälp. Många sjukhuspatienter blir därtill kartlagda och kallade allt för sent. Varför ska väntan till akutmottagningar och röntgenundersökningar ta ut på tiden? Och ska slumpen, eller språket, avgöra om man får remiss till en specialistläkare eller röntgen?

De näst intill utbrända läkarna, distriktssköterskorna och undersköterskorna, med utan minsta lilla gnista av arbetsglädje och vänlighet i tonen, gör många gånger halvmesyrer till arbete. Patienterna lämnas ofta i sticket och får åka hem utan konkreta svar eller provtagningar. De livsviktiga besluten om röntgenundersökning och magnetscanning (MRI) dröjer i all oändlighet. Sjukdomsbilden hinner således byta form tills man hamnat hos rätt läkare – det vill säga, man kan dö!

Sjukhusen anställer ordningsvakter och installerar dyr bevakningsutrustning. Detta bara visar än mer i praktiken hur utbrett missnöjet är bland patienter och vårdtagare. En anmälan till Socialstyrelsen (tidigare även till HSAN), men även i vissa fall enligt Lex Maria respektive Lex Sarah, kan göras. Men det är emellertid få som vågar sticka ut och anmäla; speciellt bland de unga och nybyggarna råder stor okunnighet om deras rätt till utnyttjande av anmälningsrättigheten.

Men den ohållbara utvecklingen inom sjukvården har nått smärtgränsen – för länge sedan. Redan 2006 skrev och påtalade jag exempelvis om hur illa cancerpatienterna behandlades i den svenska sjukvården och att den kan skilja sig från stad till stad, region till region, län till län. Det är inte mycket som har förändrats sedan dess. Det räcker inte med att säga att det är fruktansvärt och att saker och ting inte får hända för att dagen därpå lägga locket på. De sjukhusansvariga tiger om bristerna ute på sjukhusen. Att tiga är således ett brott!

”Det är rent obegripligt hur nedskärningar av vården kan få fortgå, år efter år, trots att Socialstyrelsen redovisar att landet har för få vårdplatser i förhållande till behoven. Överbeläggningar på de flesta sjukhus leder till större risk för patienterna och dessutom en ohållbar arbetsmiljö för personalen.” (”Sjukvården i fokus”, ST.nu, Torsdag 15 september 2011)

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Cancerpatienter dör i onödan!

TEMA: Brister i sjukvården

Det talas allt för lite i media kring bristerna i den svenska sjukvården och äldrevården. Samtidigt görs allt fler Lex Maria och Lex Sarah-anmälningar runt om i landet!

Våra cancerpatienter dör på löpande band för att de inte får rätt diagnos och behandling i tid. Det tas alldeles för många onödiga prover innan de läggs in på sjukhus. Det kan ta upp till sex månader för svenska landstingsläkare att fastställa levercancer, vilket man dock skulle kunna ta reda på långt tidigare genom privat ultraljudsundersökning i stället för konventionell datortomografi, som både är kostsammare och svårare att få bokning till.

Visst, det är invecklat att diagnostisera olika typer av tumörer. Men det är ändå skrattretande, att det ska ta så lång tid. Ska det till lekmän, om jag kan räknas till dem, för att reagera på detta sjukhusförfarande? Medan våra cancerläkare och läkarspecialister utarbetar sig, går många arbetslösa doktorer och gör ingenting. Varför denna stora ineffektivitet inom den svenska sjukvården?

Våra pensionärer som har varit med om att bygga upp Sverige förnedras till den grad att de inte längre har tillit och kraft att gå till läkare. Denna evinnerliga väntan för att komma till operationsbordet är onödig. Många patienter dör på våra sjukhus runt om i landet, medan våra Bror-Duktig-politiker svamlar och lovar allt mellan himmel och jord i valtider.

Snart hinner väl u-länderna ikapp oss även med sjukhustekniken!?

Nej, fram för mer tydlighet och konkreta sjukvårdsresonemang i media som berör hela den svenska befolkningen!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Har cancerklinikerna tappat glöden?

TEMA: Vanvård i stället för sjukvård

Vi utsätts för farlig strålning och lightprodukter dagligen. Vi måste fråga oss om cancern nu är på frammarsch i Sverige!?

Länder i utveckling börjar gå om Sverige vad gäller sjukvårdsstandarden. Mycket pengar har gått till spillo det här valåret. Det är många cancerpatienter som hade kunnat få bättre vård för dessa. Bilden är mörk för sjukhuspatienterna och det är fel att de hamnat där de är idag.

Det börjar allt mer visa sig att det begås åtskilliga Lex Maria och Lex Sarah-förfaranden runt om i Sverige. Vad sysslar våra läkare med? För någon behandling erbjuder de ju inte. Med tanke på vilka moderna metoder och läkemedel det finns att ta till idag, som kan förlänga livet för cancerpatienterna, är onkologernas tillmötesgående allt för amatörmässiga och hastverksaktiga. Eller är det månde pengabrist som fått cancerklinikerna att tappa glöden?

1/3 av cancerklinikerna i Sverige har mer än 10 veckors väntetid från upptäckt till behandling. Cancerpatienter kallas till onkologerna för ett otal kompletterande datortomografiundersökningar. Cytostatikabehandlingarna kommer i rätt sent skede. Flera patienter kedjeröker och är mycket nedgångna både psykiskt och fysiskt. Många drabbas av blodproppar efter intag av starka värktabletter, som är en onödig komplikation. Att man bara vågar låta dem gå utan hjälp och vägledning, vilka ofta har vaga kunskaper om sitt sjukdomstillstånd såsom hjärtsvikt och tumörsjukdomar!

De cancerdrabbade och deras anhöriga får dåligt gehör hos läkarna och borde få mer att säga till om. Ett exempel är leverprovtagningar som görs på löpande band och som kan sprida tumörer än mera.

Hur kan läkare påstå att vissa svulster är obotliga och dra sig för att erbjuda hjälp? De är inga gudar att förutsäga sjukdomsförlopp utan att ens ha provat med behandling! Många patienter tycks många gånger bara få terapisamtal och meningslösa datortomografiundersökningar. Ska man behöva gå hos parallella sjukhusinrättningar för att få kompletterande information om sin sjukdom?

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA