Professionella myndigheters vara eller inte vara

Professionella myndigheter tror många gånger att de är Guds allsmäktiga sändebud och att allt de beslutar om är hugget i sten. Allt för ofta har det i stället visat sig att deras hastverksbeslut grundat sig på bristfälligheter och rena felaktigheter.

Livsmedelsverket är en sådan statlig institution som går ut med en information till allmänheten den ena dagen för att dagen därpå dra in densamma. Detta är skrattretande att det får försiggå så här vareviga år – till skattebetalarnas stora förtret! Hur är det egentligen med kunskaperna och kompetenserana hos de anställda på Livsmedelsverket, som gärna vill se sig som samhällets enda och allena språkrör för svenskars matvanor.

Nu är det dessutom tal om att det ska inrättas ett statligt verk som ska granska och kontrollera svenskars sexvanor. Vem ger dem rätten att snoka i vår vardag? Vem granskar då politikers och de statliga tjänstemännens sexseder? Om någon, borde deras sextraditioner utrönas mer och fortlöpande, för de sitter och gnider sig på fler än två stolar samtidigt.

CSN ser sig som en professionell myndighet, men den ena handläggaren vet inte vad den andra gör och regelverken tolkas godtyckligt, enligt min erfarenhet som komvuxlärare. Posten har gjort ett otal ansiktslyftningar på skattebetalarnas bekostnad allt för att retuschera bort sin dåliga image, men i stället fått bestående ärr för livet. Landets skolor håller på att förfalla samtidigt som de brottas med undermåliga skolresultat och rekryteringen av behöriga lärare. Vem har satt kniven i strupen på den svenska skolan? Försvarshögskolans språkrör är också de besserwissrar som försöker ge sken av att de representerar en professionell myndighet. Men när det kommer till kritan och är dags för lumpen rensar de selektivt bland andra generationens invandrare vid värnpliktens början.

De så kallade professionella myndigheterna lyssnar således med döva öron vars ombud saknar någon som helst empati för och förankring till den inhemska befolkningens behov.

Attityden av avsaknad av förståelse visade sig med all tydlighet i SVT Opinion, Torsdag 22 september 2016, där Niklas Orrenius berättade om sin bok ”Skotten i Köpenhamn”, vars titel syftar på morden efter den kontroversielle Lars Vilks föreläsning på ett yttrandefrihetsseminarium i Danmark. Journalisten Elisabet Höglund kritiserade Vilks konstnärliga utsvävningar och tecknande som mångt om mycket gått över gränsen, som enligt henne ”leder till konfrontation och att människor dödas”, men framför allt att ”det är självförvållat”. Hon fick medhåll från Masoud Kamali, professor i socialt arbete vid Mittuniversitetet och vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet.

Jihadistvåldet och hotet från militanta islamister är överdrivet i svenska medier, hävdar Kamali; debatten borde i stället “handla om utanförskap och arbetslöshet”. Att Försvarshögskolan och Säpo pekar ut jihadismen som den största faran för Sverige köper inte Kamali. ”Yttrandefriheten kom till för att försvara de svaga, inte att slå på dem”, kontrar han och tillägger: ”Det Lars Vilks med flera har gjort är att förstärka antimuslimismen och gjort Sverige otryggare för oss. Vissa personer förstärker hatet, de är hatets väktare, det ger näring till terroristerna.”

Kamali är således en meriterad forskare inom diskriminerings- och mångfaldsfrågor samt känd för sin ytterst professionella integrationsutredning beställt av Regeringen om makt, integration och strukturell diskriminering. När Peder Hyllengren, terrorismforskare vid Försvarshögskolan, tilltalar ovan nämnde borde han tänka på att göra det med största lyhördhet och respekt och inte snäsa och fräsa av sig som om hans meddebattant vore en outbildad människa från gatan. Jag vet inte hur det är på Försvarshögskolan, men åtminstone på Komvux är det så att lärarkåren inte motarbetar varandra utan i stället söker samförstånd, de samarbetar i teamwork samt drar nytta av detta.

Ja, till och med Regeringens egna utredare Gunnar Alexandersson, forskare och ekonomie doktor från Handelshögskolan, söker samförstånd. Hur står det egentligen till med det svenska järnvägssystemet, och vad kan man göra åt problemen?

Från och med 2012 är järnvägstrafiken helt avreglerad, det vill säga att full konkurrens råder på spåren. Men frågan om utredningen inte borde ha gjorts innan detta sista steg tycker Gunnar Alexandersson är hypotetisk: “Den här utredningen ska ge kunskap om vad som har hänt och hur vi ska gå vidare. Resultatet kan också vara viktigt för andra länder, med tanke på förslaget till EU:s fjärde järnvägspaket, som åtminstone delvis innebär en modell liknande den vi har i Sverige.”

Utredarens förhoppning är trots allt att resultatet kan leda till ett järnvägspolitiskt samförstånd mellan politikerna: “Jag säger inte att det är lätt, eller kanske ens möjligt, men det är min ambition. Därför är det också viktigt för mig att vara öppen och ta in all information om hur det fungerar, eller inte fungerar, och att göra det från alla inblandade parter (…).” (”Utredare söker samförstånd”, Sekotidningen/ Reportage, Fredag 14 juni 2013)

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *