Flera svenska pedagoger, professorer, forskare och näringslivsrepresentanter lobbar för ett införande av ett gemensamt utbildningssystem av europeisk modell.
På exempelvis Lunds universitet hoppas man att såkallad kvalitetssäkring med inspiration från Europa ska bistå utvecklingsländer som Indien att utbilda kunskapsarbetare ”som matchar både den egna industrins och den globala marknadens behov”. Tillsammans med europeiska fränder önskar man således skapa en sorts ”indisk Bolognaprocess”. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr3/2010)
Bolognaprocessen, som är ett samarbete mellan 46 europeiska länder om högre utbildning, sätter studenternas lärande i fokus samt kopplar examinationen till tydliga lärandemål. Samarbetet främjar utbildningskvalitet, anställningsbarhet, rörlighet och Europas konkurrenskraft som utbildningsområde. Men en toppstyrd näringslivsanpassning samt en alltför stor samordnings- och kompatibilitetsprocess mellan världens högskolor och universitet skapar en snäv, monokulturell och immobil skolvärld!
Den indiske professorn Achuth Sankar S. Nair, föreståndare för bioinformatikcentret vid universitetet i Kerala, anser att det finns en risk att forma sig efter näringslivets krav. ”Om alla blir lika finns ju ingen anledning att röra på sig! Utveckling handlar inte bara om prylar och teknik. En film eller en dikt kan göra större skillnad för ett samhälle och sätta igång förändring”, säger han. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr3/2010)
”Anställningsbarhet i vid mening är ett viktigt mål också för Bolognaprocessen”, menar Jan-Olov Höög, som är professor i medicinsk kemi vid Karolinska Institutet. ”Utan kvalificerad arbetskraft kan vi inte behålla vår kunskapsindustri”, tillägger han. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr3/2010)
Samtidigt, ironiskt nog, går överkvalificerade högskoleutbildade och drar nitlotter varje gång de söker jobb. På landets högskole- och universitetsinrättningar innehar politiker och ämbetsmän flera mäktiga styrelseuppdrag samt erhåller doktorshattar på löpande band. Hemliga direktiv och nepotiska beslutsfattare från högre instanser sållar bort folk, det vill säga utnämner sina egna. Samma förfarande sker vid våra ambassader, konsulat och Regeringskansliet. Hur länge till ska den här orättvisan och skymfen mot svenska folket få fortbestå?
Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA