Category: Svenska skolan

Som f.d. biträdande skyddsombud för LR erhöll jag 0 (noll) timmar i tjänstefördelningen för erlagt fackligt arbete på Komvux i Malmö.

Det var rätt ofta som jag ombads att rycka in för olika ändamål, såsom det här med vikariat vid samverkan, yttre skyddsronder och möten kring riskanalys för skolans bibliotek. Att blott erbjudas vikarieanskaffning när man är ute på olika fackuppdrag räcker inte.

Det borde sålunda finnas ett mer samordnande och integrerande arbetssätt samt helhetsperspektiv på det fackliga arbetet. Men det är mångt om mycket ett otacksamt uppdrag och ingenting som görs med en klackspark precis.

Under de rådande premisserna tror jag inte att jag kommer kandidera fler gånger till fackliga uppdrag, vilket jag också påtalat för vår distriktsordförande i LR Malmö.

Jag undrar således om skolledningarna och Utbildningsförvaltningen i Malmö stad kommer att vara beredda att lyssna på mina ståndpunkter. Undrar också vad facket kommer att göra åt saken.

Vad tror du själv? Hur ser det fackliga arbetets framtid ut på skolorna?

Ljubomir T. Dević,
legitimerad lärare
franska/ engelska för grundskolans senare år
med utökad kompetens i ryska, svenska och svenska som andraspråk
samt f.d. biträdande skyddsombud LR
Malmö Stad, Komvux Malmö Södervärn

Jag har lite funderingar kring ämnet i fråga… Mina vikarier är hemskt trevliga och jag gillar dem, men tyvärr gör inte en del sitt arbete tillfredsställande.

Med tanke på att min kollega som jag delar gruppen med dessutom inte är behörig att sätta betyg faller ett stort betungande ansvar på mig.

Jag har sålunda indirekt fått rollen av klassansvarig och mentor. Vikarien rättar inte uppsatser, prov och diagnoser som jag ber hen snällt att göra, och inte heller lämnar hen några resultat- och omdömesunderlag eller bemödar sig ens att föra in närvaron i Dexter. Jag måste således föra in all närvaro själv i efterhand både när vikarier vickar för mig och/ eller för min kollega, vilket tar stort utrymme av min planeringstid.

Jag har delegerats timmar som ska avverkas i Studieverkstan som kompensation för när jag är ledig (när min fru jobbar natt). Men i praktiken är jag ändå inte ledig, för jag gör vikariens jobb hemma och det är inte rättvist att hen får betalt för ett arbete som hen inte utfört!

Vad skulle du ha gjort i samma situation?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Visionen med nolltolerans och arbetet mot mobbning i de svenska skolorna är viktigt att man upprätthåller i vardagen.

Vi har väldigt bra klimat i alla mina klasser och alla är vänliga mot varandra, som jag kan se och höra. Ingen elev har hittills kommit till mig och klagat på någon.

Men mobbning förekommer likväl bland yngre som äldre. Mobbning får inte förekomma någonstans och jag ser allvarligt på detta.

Saken är den att jag inte vet vad som händer utanför klassrummet på rasterna, för att jag då är med mina kollegor och fikar.

Jag påtalar emellertid alltid vikten av samarbete, att visa hänsyn och respekt gentemot varandra och sina medmänniskor.

Jag som lärare visar lika mycket respekt och uppmärksamhet mot alla mina elever – och de uppskattar detta oerhört.

Nolltolerans mot mobbning ska med andra ord gälla i skolan!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

OECD: Sverige har fantastiska lärare

PUBLICERAD 6 DECEMBER 2016

Resultatet i Pisa-undersökningen gläder OECD, som dock påpekar att svenska lärare måste värderas högre av samhället.

Inom kort!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

_____________________________________________________
Läs vidare om samma tema:
http://skolvarlden.se/artiklar/oecd-sverige-har-fantastiska-larare?cmpe=nyhetsbrev

För min egen del tycker jag att jag har fått ett mycket bättre samarbete med min arbetsledare det senaste året. Hen har faktiskt börjat lyssna på mig och hen anstränger sig för att göra sitt yttersta för att jag inte ska gå med huvudet i väggen.

Hen har exempelvis vid flera tillfällen frågat mig hur jag mår och hur det går med mina klasser. Om jag går och gror på något måste jag komma och säga det direkt, för hur ska hen annars veta vad jag tänker? Det har sålunda blivit mycket bättre i vårt sätt att vara gentemot varandra; det kan jag inte gå under bordet med.

Men sedan å andra sidan, så var det kanske lite för tidigt att svara på hens fråga om hur det går precis i starten av terminen (5/1). Det är väl klart att allting är frid och fröjd till en början; men sedan kommer allvaret.

Många av våra relationsproblem beror på missförstånd. Våra arbetsledare vill ingenting annat än väl, det är min innersta tro.

Vi har dock alldeles för mycket stress på skolan och det här med larmsystemet stressar något oerhört. Varför slås systemet på så tidigt? Är det tänkt att vi ska göra allt vårt arbete där hemma istället? Vad är då vitsen med att komma till en arbetsplats, om man ändå inte får uppehålla sig där?

Inloggningarna till elevdatorerna tar för mycket av lektionstiden. Det borde göras tidigare och smidigare redan i samband med inskrivningen. Även vid erhållna inloggningsuppgifter kan det krångla för en del. Vem hjälper eleverna vid datorovana eller teknikkrångel? Det kan väl inte vara lärarnas uppgift?

På grund av 10-veckorskursernas intensitet har flera elevrådsrepresentanter och ombud hoppat av. Detta påverkar elevrådsarbetet negativt. 10-veckorskurserna borde således utvärderas, för att de har skapat en sämre arbetsmiljö både för lärare och elever.

Eleverna ställer höga krav på lärarna och 10-veckorskurserna och hur man än vrider och försöker ställs man inför ett omöjligt uppdrag med uppemot 35 elever/ klass. Om man nu ska hålla i kurserna i fråga borde man kanske göra det själv, för att samarbete tar ibland för mycket av ens egen energi – som man istället hade kunnat lägga på eleverna!?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Det råder ett väldigt orättvist system på Komvux. Det finns inget som helst logiskt tänk, utan det mesta som görs sker på godtyckliga grunder och empatikänslor.

Man tar inte hänsyn till någonting överhuvudtaget. Det är samma lärare som jobbar om kvällarna och somrarna. Det är ingen skillnad alls från tidigare år – bara på papperet. Och det som är oroväckande är att det inte finns några behöriga vikarier att ta till bland de som ska in och jobba. Och då är problemet vem som ska sätta alla de betygen.

Begärde själv sju veckors sommarledighet som semesteranställd, och det för att jag hade en hel del pappadagar att ta ut. Men ledningen behövde folk som skulle jobba under augusti, så då fick jag ta bort en vecka för att det skulle passa.

Samma sak gällde Elevrådet. En kollega skulle ta över efter mig, så blev det bestämt, men sedan ändrades det och jag blev ombedd att ta tag i det igen. Utöver Elevrådsuppdraget hade jag 10 lektionspass om 90 minuter utlagda på schemat – och i praktiken tre klasser att administrera över (varav två som jag delade med en annan kollega).

Studieverkstan är ett annat orättvist uppdrag, där en och samma lärare ska sitta av tiden som har “timmar över” i sitt tjänstgöringsschema. Och hur många pass man blir tilldelad är bara Gud som vet. Det är rena rama budgivningens tongångar! Och vad är det för speciella avtal (på heltid!?) som vissa andra kollegor har som gör att de alltid kan dra sig undan hem efter 12?

Men är det självskrivet och hugget i sten att samma lärare ska göra samma betungande saker varje år? Det är inte så konstigt att en efter en går i väggen och långtidssjukskriver sig! En varningens klocka, eller?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Med jämna mellanrum (mars/ maj/ oktober) får Komvuxlärarna uppmaningar från sin skolledning om att lämna in en uppskattning på hur många F-elever de har i grupperna. Det gäller 10-veckorskurserna och kvällen.

Det är alltså en uppskattning ledningen är intresserad av att ta del av. De vill ha in en lista på de F-elever som har en möjlighet att klara E-betyg med ett par veckors stöd (och vill försöka). Gäller både grund och gymnasium. Detta gör de således för att kunna garantera innevarande elever plats på de nya kurserna som börjar i mars/ maj/ oktober. Antagningen görs innan betygen skrivs in i Dexter och lärarna behöver rapportera hur många platser som de har i kurserna innan antagningen. “Allt för att antagningen ska bli så bra och korrekt som möjligt.”

De elever som får ett F i betyg på kurser som exempelvis slutar i maj och som bedöms ha en möjlighet att klara kursen på max 4 veckor till ska läraren erbjuda “F-stöd”. Det innebär undervisning på eftermiddag enligt överenskommelse med ansvarig lärare. Individuellt upplägg beroende på elevens behov och förutsättningar. Det är bara läraren som kan anmäla till F-stöd och det är alltid i samförstånd med eleven.

Elevens namn, personnummer, kurs, mejladress och telefonnummer ska uppges, dessutom ett bedömningsunderlag där det framgår vad eleven har klarat och vad som återstår för att nå målen. Därefter organiserar skolan F-stödet i de olika ämnesgrupperna.

Men var tar man all den tiden ifrån för att täcka stöd till F-elever, m.fl. arbetsuppgifter? Finns det lärare som inte har undervisning till sommaren, förutom F-stöd? Där är många praktiska frågor som är viktiga att dryfta innan man ger sig in i kampanjer för att blidka Vägledningscentrum och CSN.

Det krävs således två lärare om det finns elever på både grund och gymnasienivåer. Några elever behöver säkert hjälp att förbättra den muntliga delen och det är orimligt att de kan klara det under bara två veckor. Och sedan har vi elever som behöver resa tillbaka till sina hemländer (t.ex. på grund av sjuka föräldrar eller Ramadan). Det betyder att de bara kan få hjälp i 2 veckor, inte 3.

Men vem är Vägledningscentrum och CSN som ska styra undervisningens upplägg på Komvux? Eleverna stressas till den grad att de tappar all självkänsla och fokus på lärandet genom att i stället lägga all sin vikt på att skrapa ihop ett förtida betyg. Lärarna i sin tur känner sig många gånger överkörda och, mer eller mindre, tvingade att sätta ‘snälle’-betyg – allt för att blidka ledningens och andras (högre instansers) förväntningar! Är detta rätta vägen att tillmötesgå våra elevers behov?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Allt oftare när jag kommer hem efter en lång och hektisk dag på skolan jämrar jag mig för nära och kära att ingenting fungerat på jobbet. Men vid närmare eftertanke har visst många saker fungerat jättebra.

Det som däremot inte fungerat tillfredsställande är abstrakta ting som ter sig som en farligt slukande energibomb. Att ställa tillbaka stolar och bänkar vid lektionsstart (för säkerheten och ordningens skull), justera och byta ut batterier till salsklockor (för aktualitetens skull), iordningställa och fylla på kopiatorer med papper innan själva kopieringsdags (för min och andra kollegors trevnad), springa och leta efter försvunna nycklar till laptopboxen samt släpa och brottas med stenålderstekniken varje gång man ska använda den (för elevers behov)… är och ska INTE vara en enpartshänvändelse och en daglig monorutin i mitt professionella arbete. Var finns det kollektiva arbetsmiljötänket idag?

Lärarna har sålunda ett kollektivt ansvar för sin arbetsmiljö. Med detta innebär att de måste bli bättre på att göra i ordning efter sig i klassrummet. Jag vet att alla vi brister där!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Rektorerna gör periodvisa klassrumsbesök för att se hur och hur mycket eleverna tränar de olika förmågorna, men flera utav dem saknar pedagogisk kompetens och erfarenhet för att överhuvudtaget kunna yttra sig i frågan.

Många rektorer är på kontinuerliga uppföljande ledningsmöten samt går på långvarig rektorsutbildning och rektorslyft, vilket i sig är bra för skolverksamheten, men deras märkbara frånvaro som pedagogiska ledare medför att inget förändringsarbete kan äga rum på flera års tid. Någon pedagogisk hjälp/ utveckling, vilket också ingår i rektors uppgift, är ytterst svårt att ge medarbetarna på grund av den rådande situationen. Inom sina projekt på rektorsutbildningen får de i uppdrag att göra klassrumsbesök, vars fokus många gånger läggs mer på själva inlämningsuppgifterna än eleverna.

Rektorerna träffar elever för att prata med dem om hur de uppfattar det som sker i klassrummet i förhållande till vad de behöver lära sig. Tanken är att de tillsammans med lärarna ska kunna använda resultaten för att diskutera hur undervisning kan utformas på bästa möjliga sätt – för att eleverna ska få möjlighet att utveckla de olika förmågorna så långt som möjligt.

Men mycket är således bara tomt prat och när man väl kommer till kritan och stundande samtal om tjänsteplaneringarna, som inte alltid är så lätta att förstå, löne- och medarbetarsamtal resulterar de oftast inte mer än i ett schablonmässigt beskedssamtal – att verksamheten saknar pengar och att man får skatta sig nöjd med en minimal löneutveckling. Komvuxlärarna var sålunda inte en prioriterad lärargrupp, varken i statliga lärarlönelyftet eller Malmö stads inriktning i 2016 års löneöversyn.

Det finns en stor oro kring lärarnas otillfredsställande arbetssituation och allt för många brister vad gäller skolans organisation, men de anställda har inte mycket att sätta emot. Det går inte längre att ha det så. Personalen måste samla sina synpunkter och erfarenheter så att lärarna har samlade, konkreta och tydliga händelser och upplevelser att ta på inför framtida möten med ledningen eller dess överordnade!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Mellan den 4 och den 11 december brukar det vara tid för utvärdering av de kurser som slutar i december.

Komvuxlärarna ska innan dess boka tid i datorstugan. Bokningslistan sätts upp på datorstugans dörr runt den 30 november.

Eleverna måste sålunda ha e-post adress och lösenord till MaApps med sig för att allt detta ska fungera praktiskt. Om de inte har dessa uppgifter ska de gå till datoransvarige i god tid före utvärderingstillfället så hjälper hen dem att ta fram dessa, vilket de oftast dröjer med att göra.

Men det är många klasser som ska göra utvärderingarna, så lärarna måste boka tid så snabbt som möjligt.

Ledningen ber lärarna samordna sig, men så enkelt är det inte. För att genomföra en seriöst hållbar kursutvärdering, och det för två-tre klasser i praktiken, behöver man som lärare både tid och förutsättningar avsatta för att på bästa möjliga sätta utföra detta. Ett snabbkok, bara för utvärderingens skull, är aldrig bra i dessa sammanhang.

Elevers utvärdering av undervisningen är mer än nödvändig och således ingenting som göres på en kvart. För att undervisningen i skolan ska bli ännu bättre är det viktigt att alla elever är med och utvärderar hur undervisningen fungerar.

​Den digitala enkäten används som ett verktyg för elevers utvärdering av undervisningen. Eleverna får svara på frågor om delaktighet, arbetssätt och arbetsformer samt undervisning som leder mot målen.

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Svenska lärare går dag in och ut och inandas undermålig luft, ofta beståendes av farligt damm- eller mögelkvalster, som kan framkalla allergier och andra typer av överkänslighet – och detta trots nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö. Som lärare är man många gånger maktlös och skjuten åt sidan och har mycket lite att säga till om den ‘organisatoriska’ arbetsmiljön – som redan på förhand är utdömd.

Den 31 mars 2016 började Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö att gälla. Man har bytt epitet, från ‘psykosocial’ till ‘organisatorisk’ arbetsmiljö, vilket i praktiken betyder att skolledningen har än mer press på sig att ta ansvar och säkerställa en god arbetsmiljö.

Trots detta går arbetsmiljötänket i samma gamla banor och vanor. Lärare och annan skolpersonal är ofta missnöjda med städningen. Ingen tar ansvar för pensionerade kollegors grejer eller långtidssjukskrivna lärares material, trots att man som lärare meddelat och påpekat att dessa grejer fanns (och finns) på arbetsrummen, vilket sålunda resulterar i att dessa “utrymmen” inte städas och skåp inte lyfts ut. Bollen skjuts i sin tur till vaktmästarna som ska ta hand om det, men det händer oftast inte per automatik.

Och även om man tömt sina skåp och hyllor på alla böcker och pärmar, städas och flyttas inte allt ut – vilket visar att det tydligen inte ens var tänkt att bli avtorkat invändigt. Konsekvensen blir att man, till råge på allt, blir förbannad på sig själv och andra samt hittar syndabockar bland städpersonalen med omnejd.

Om man nu tar ned allt på väggarna, gör man det för att man önskar få väggarna dammade, eller vad det nu är tänkt. Men de planscher och papper som inte tas ned sitter kvar, så antingen tar man ned för mycket eller så brister städningen även på detta område.

Och sedan den här bastukänslan på måndagsmorgnarna, har den samband med att ventilationen stängs av under veckosluten? Vår väggklocka i arbetsrummet är av någon konstig anledning avslagen med jämna mellanrum och visarna brukar då som oftast stå på 6. Kan det vara så att någon stänger av strömmen under fredagseftermiddagen vid 18.00-tiden?

När man frågar ledningen om ventilationen stängs av, svarar de att den ska vara igång hela tiden och alltså inte stängas av. Men här är det någonting som inte stämmer med luftkvaliteten på skolan.

Jag ska inte gå under bordet med att vi har fått det bättre organisatoriskt sett, men fortfarande tär den undermåliga arbetsmiljökvaliteten på de anställda. Lokal- och skyddsombuden har tidigare hotat med att gå till Arbetsmiljöverket om ledningen inte tar tag i problemet.

På grund av tidigare översvämningar fungerar inte ventilationen tillfredsställande. Kablarna är vattenskadade och det kommer att ta flera veckor, om inte månader, tills vi får en fungerande ventilation igen.

Men det viktiga är dock att man påtalar det till skolans skyddsombud och administrativa chefer, för de senare nämnda sköter kontakten med elfirmorna och städet samt håller även i tidsschemat för serviceaktiviteterna.

Rektorerna säger oftast ifrån, men man får nog räkna med att man själv som lärare får stå på sig och ta upp saker och ting som inte fungerar på skolan. Till syvende och sist är det vi som måste berätta vad det är som vi inte är nöjda med på skolan!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

__________________________________________________________
ATT GÖRA EN 66A-ANMÄLAN/ Skyddsombudets begäran om föreläggande eller förbud enligt 6 kap. 6 a § arbetsmiljölagen

Arbetsgivare och skyddsombud ska samverka för att skapa en god arbets­miljö. Detta gäller både för lokala och regionala skydds­ombud samt studerande­­­skyddsombud. Det innebär bland annat att om du som skydds­ombud upptäcker brister i arbets­miljön så kan du be arbetsgivaren åtgärda bristerna.

Om du inte vet vilken åtgärd som behövs för att lösa bristerna i arbetsmiljön eller är osäker på omfattningen av bristerna kan du ställa krav på att arbets­­givaren ska genomföra en under­sökning.

Om du inte får svar från arbetsgivaren eller tycker att svaret, helt eller delvis, inte är tillfredsställande ska du göra en anmälan till Arbetsmiljöverket.

KÄLLA: http://www.symf.se/arbetsmiljoe/att-goera-en-66a-anmaelan/

Utbildningsförvaltningen i Malmö stad har framtagit en handlingsplan för digitalisering. Fr.o.m. sommaren 2016 ska samtliga gymnasieskolor ha en egen handlingsplan för digitaliseringen utifrån förvaltningens handlingsplan. Härvid gjordes en enkät bland lärarna och medarbetarna som syftade till att kartlägga hur och i hur stor utsträckning IKT används på förvaltningens enheter. Svaren är viktiga i Förvaltningens vidare arbete vad gäller planeringen av fortbildningsinsatser.

Visst behöver man använda tekniken i skolan, upprätta handlingsplan och använda denna när situationen kräver så, men det bör ske på sätt som gör att lärandet effektiviseras. (Hattie, 2009) Det handlar sålunda om hur, och inte att, man använder IT i klassrummet och vilket förhållningssätt man har till den, lärandet och själva undervisningen.

Som erfaren lärare använder jag gärna dator, lärplatta eller andra digitala enheter i mitt dagliga arbete. Kommunikationskanaler som jag använder gentemot mina elever kan vara såsom: e-post, Google Drive/ Google+/ Google Sites, bloggar, YouTube bland övriga kanaler.

Men som alla andra medarbetare behöver även jag lära mig mer om exempelvis DigiExam och kalkylprogram (Excel, Google Kalkylblad, Numbers, o.s.v.). Som lärare måste man ha uppdaterade kunskaper i upphovsrätt och vad man ska tänka på vid publicering på nätet (PuL, Creative commons m.m.). Jag själv använder informationssökning på nätet med inriktning på källkritik, faktasökning till en fördjupning eller en konkret och specificerad uppgift i skolan.

Jag har således goda kunskaper i informationssökning och källkritik. Exempelvis använder jag olika typer av faktatexter, lathundar, mallar, matriser, tabeller och djupdykande artiklar som hjälper skolan att prata om källkritik. Jag låter mina elever publicera färdiga uppgifter mot en riktig åhörarpublik, d.v.s. till klass/ skola. Detta kan ske genom gränsöverskridande arbete och samarbete i form av charader, rollspel, dialoger och dramatiseringar av allehanda texter både i klassrum och aula.

Jag använder ofta sociala medier, bloggar, wikis eller dylikt som verktyg i lärsituationen. Sajter, videoklipp och bloggar är ett sätt att synliggöra elevernas lärande och skapa forum där deras texter läses, spelas in, diskuteras och utvecklas. Jag har använt/ använder mig av detta i undervisningen, både i svenskan där elever skrivit insändare och gett feedback på varandras texter, och i engelska där de haft resonerande och argumenterande diskussioner.

I min planering väljer jag digitala lärresurser och verktyg utifrån de förmågor som eleverna ska tränas i. Härvid använder jag IKT-lösningar, som t.ex. delade Drive-dokument och/ eller Digiexam, för att ge formativ feedback till mina elever samt låter dem ge formativ kamratrespons på varandras uppgifter med hjälp av IKT-redskap. I mån av tid och förutsättningar använder jag mig också av nya undervisningsmetoder som nu är möjliga med hjälp av IKT, t.ex. publicistiska arbetssätt, “Flipped classroom” och “STL” (Skriva till lärande).

Genom att dela Drive-dokument med elever kan jag ge dem återkoppling, men också att de själva kan sitta och rätta samt kommentera varandras texter under prestigelösa och tidlösa former – till en kopp kaffe eller te – i och utanför klassrummet. Som lärare måste man emellertid ha uppdaterade kunskaper i hur kompensatoriska IKT-verktyg kan användas för elever i behov av särskilt stöd (t.ex. Claro Read, Stava Rex, Spell Right, Trädet, Inläsningstjänst).

Vid exempelvis argumenterande diskussionsövningar, projekt- och temaarbeten arbetar jag tematiskt med nätetik tillsammans med elever, såväl i samband med t.ex. värdegrundsarbete som i det vardagliga pedagogiska arbetet. Jag räds inte för att ha stimulerande gränsöverskridande arbete och samarbete med kollegor, specialpedagoger, Elevrådet bland övriga aktörer på skolan.

Jag använder digitala ytor för samarbete kollegor emellan via Malmö apps, delar dokument, skapar lektionsmaterial, kommunicerar via forum, lärplattform, intranät eller dylikt. Tillsammans med eleverna använder jag en variation av digitala lärresurser i den vardagliga lärsituationen. Det kan t.ex. vara olika databaser, digitala läromedel, strömmande media, appar, Inläsningstjänst, Lexins språklexikon, SAFIR (blå/ grön), bland övriga resurser.

Vad gäller kollegialt lärande skulle nog de flesta lärarna gärna vilja fortbilda sig kontinuerligt t.ex. via externa nätverk, seminarier, studiebesök och kurser inom området IKT och lärande, men saknar tid för detta ändamål. Samma sak gäller för kontinuerlig fortbildning t.ex. via interna kanaler (IKT-pedagog/ förstelärare, Pedagogisk Inspiration) inom området IKT och lärande.

I mån av tid kan man oftast vända sig till en lärarkollega/ kollegor och få råd eller hjälp rörande IKT-frågor/ användning i undervisningen. Medarbetarnas digitala kompetens är med andra ord av vikt!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Jag hade mitterminskonferens med min arbetsledare 2016-01-26. Samtalet som handlade om min GrnEngX-grupp, Okt-start, 20v., var ”högt i tak”, konstruktivt och givande.

Det jag dock önskade framföra å det vänligaste, vilket jag faktiskt redan gjort till arbetsledaren, är att jag de facto skulle starta upp tre helt nya grupper fr.o.m. mitten av mars månad i år. Jag hade visserligen redan accepterat detta preliminära beslut men på samma gång tänkte jag att det också är en viktig arbetsmiljö- och jämställdhetsfråga, då det handlar om att bekanta sig med 30+30+30=90 nya elevansikten på extremt kort tid. Mina klassrum är sålunda oftast överfyllda med drygt 30 på mina listor.

På samma gång finns det matte- och samhällslärare som handhar fem-sex elever i övertomma klassrum liksom SVA-kollegor som administrerar över EN grupp/ termin. Förvisso har dessa lärare större behov av att individanpassa elever samt mer kompaktare scheman med fler undervisningspass och intensiva prov- och uppsatsrättningar därtill, men det har egentligen jag också med TRE grupper av skiftande karaktär och därutöver även samordning av Elevrådet. Den absoluta fördelen är att de handskas med samma fem-sex, eller 25-30, elever/ termin. Det är en avgörande skillnad måste jag säga.

Jag har exempelvis uttryckt önskemål om att framöver få fler pass i Studieverkstan, för det tar på krafterna att alltid vara den som ska inleda en rivstart med elever (såsom hantering av inledande testningar, prövningar, förtida betyg, gruppbyten, kursavbrott och utskrivning av elever, dubbel- och återregistreringar, schemakrockar, inloggning på det trådlösa nätverket och annat teknikstrul, blanketter och intyg/ dokument, pågående samtal med kurator/ specialpedagog/ studie- och yrkesvägledare kring frågor i anknytning till studier och elevhälsa, etc.).

Att undervisa, planera, dela grupper, sambedöma och sätta betyg är ju inte riktigt samma som att ”fylla ut scheman” och ”sitta av tiden”. Vad jag förstod ville också lärarfacken (LR, Lf) att de lärare som var motiverade till att jobba med Studieverkstaden skulle göra det – och inte bara för att de hade timmar över på sin tjänstgöring.

Vi ska inte heller behöva samordna ett vikariatsarbete som ska skötas av ledningen och administrationen. Dessutom får vikarien betalt för ett arbete som vi ska göra.

Nej, snälla Gud! Var finns Du? Denna orättvisa i tjänstefördelningen är ytterst beklämmande. Det måste finnas en rotation i systemet, så att lärare inte far illa. Tidigare hade vi arbetsrotation, men här verkar det handla mer om kapacitet och att snacka sig till bättre positioner i arbetstillvaron.

Det får således inte vara så att det alltid blir samma lärare som får betungande uppdrag på skolan. Om det är ett sorts premie- och belöningssystem, så tackar och bugar jag för detta – men då ska det också visa sig i lönekuvertet. Någon sorts rättvisa borde det ändå finnas här!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

I Skolverkets riktlinjer framgår att vuxenutbildningen ska möta varje elev utifrån hans eller hennes behov och förutsättningar. Detta inkluderar såväl förebyggande arbete som främjande av en god lärmiljö och individuella anpassningar och stöd.

På vår skola har vi ett resursteam som önskar bli mer tillgängliga för ämneslagen, så att vi gemensamt kan bidra till att eleverna kan tillgodogöra sig samt fullfölja sina studier på ett så optimalt sätt som möjligt.

Vi funderar dock över hur vi kan samarbeta kring dessa frågor. Ett sätt kan vara att SYV och kurator kommer till våra ämneslag för att prata om generella elevhälsofrågor, till exempel gemensamt förebyggande arbete och individuellt stöd för elever.

Ett samarbete över gränser är nödvändigt och därför vore det önskvärt att lärarna bjöd in SYV och kurator, men också skolledningen, till uppföljande ämneslagsmöten för vidare diskussion.

Frågor som är av vikt att dryfta är exempelvis: Vilka behov ser du hos flertalet elever och vad skulle resursteamet kunna bidra med här (t.ex. orienteringskurser kring olika frågor, föreläsare, information, annat)?

Flertalet elever behöver mer träning i delmomenten SKRIVA och PRATA. Skrivstödspassen på vår skola som erbjuda två gånger i veckan är uppskattat av eleverna. Kanske fler pass i skrivstöd? Studieverkstan lämpar sig inte så bra för de svagaste eleverna, för de behöver mer kontinuerlig stöttning, punktinsatser, form och struktur!

Resursteamet kan exempelvis bidra med:

– sitt ansvar för exempelvis utbildningen av datorprogrammen Alternativa lärverktyg, för de elever som behöver dessa. Inför dyslexiutredningar göra tester och tillsammans med specialpedagogerna ta fram underlag. Resursteamet hjälper också övriga pedagoger med att skriva pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram, men också att utröna vilka behov som finns i arbetslagen av information/ diskussion kring olika former av elevproblematik.

Sambedömningsträffar och diskussioner kring olika former av elevproblematik är tidskrävande. Därför är det nödvändigt att tid avsätts med kontinuerliga uppföljningar för ändamålet i fråga! Vilka behov finns av konsultation kring enskilda elever/ grupper av elever med liknande problematik?
W- och X-grupper är betungande, då de många gånger är fullsmockade med deltagare – och det på samma gång med elever med olika handikapp (t.ex. dyslexi, adhd, synfel m.m.).

Elevantalet i W är begränsat till cirka 26 elever, men oftast är de fler än så, vilket per automatik försvårar och stressar upp vårt arbete genom större arbetsbelastning i form av fler gruppändringsanmälningar, kontakter med undervisande kollegor, kuratorer, specialpedagoger samt övrig skolpersonal. Det skulle således vara till vår fördel om Vägledningscentrum gjorde sitt arbete och placerade SVA-eleverna rätt från början, men också att vi fick mer tid för konsultation kring enskilda elever – det vill säga tid som inte dras från vår egen undervisnings- eller planeringstid!

Lärare behöver framför allt ha förutsättningar och mer tid avsatt för att dryfta elevers tillgodogörande och fullföljande av deras studier på ett så optimalt sätt som möjligt!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Behovet av läromedel och kurslitteratur för studerande inom vuxenutbildningen, och då framför allt engelska grund/ gy, behöver kartläggas.

Syftet med inventeringen skulle vara att kartlägga målgruppens lärsituation och behov av olika läromedel för olika typer av elever för att uppnå de mål som finns fastställda i de av Skolverket angivna kursplaner. Att lära av varandra är en ypperlig väg att gå!

Från och med läsåret 2011/ 12 kom en ny betygsskala att införas. En betygsskala med sex betygssteg skulle användas när betyg sätts. Betygsstegen gavs beteckningarna A, B, C, D, E och F – där A-E stod för godkända resultat och F för ej godkänt resultat.

Kursplanerna och betygskriterierna har således förändrats både till innehåll och form. Formen tycks dock bli mindre viktig framöver och för att få ett E-betyg krävs inte så mycket av form. Det blir för kravlöst med andra ord!

Enligt Skolverket ska bedömning av elevers kunskaper ”inriktas mot de delar av kunskapskraven som rör det som undervisningen har behandlat. Det betyder att vissa delar av kunskapskraven inte tas med i bedömningen. Inför slutbetyget bedöms elevernas kunskaper mot hela kunskapskravet.” (Skolverket)

Men ska man alltid bedöma mot hela kunskapskravet? Kommer antalet icke godkända elever att öka lavinartat – eller kommer vad som krävs bli tydligare för inte minst eleverna och därmed ge ökad måluppfyllelse?

Lärare måste således arbeta mot en likvärdigare och rättvisare bedömning. Ett svårt uppdrag med många hinder på vägen, och därtill pedagogiska träffar, väntar. Därför vore det kanske inte så dumt om våra rektorer och skolledningar la upp det lite mer pedagogiskt genom att dela upp sina lärare i grupper allt efter undervisningsnivå, så att man kunde maximera sina möjligheter att få ut någonting konkret av varandra när man väl möttes!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

I läraruppdraget ingår förutom hantverket också att uppdatera sig och ta del av olika typer av forskningsrapporter och frågor relaterade till exempelvis hur man kan använda sång, litteratur och filmer i klassrummet med kollegialt lärande, liksom skolans värde- och kunskapsuppdrag, i åtanke.

Vad gäller filmer är det viktigt att man berättar för andra kollegor om sina erfarenheter med filmer man har använt i klassen. Searching for Sugar man, Mamma Mia, Billy Elliot med flera filmer är långfilmer som exempelvis nämns i vårt engelska ämneslag. Vi försöker förstå hur man ska använda filmer: vilka frågor man kan ställa till studenter, vilka övningar kan passa, och så vidare.

En kollega berättar att hon har använt falsk/ rätt frågor och att hon har haft problem med texter, eftersom många filmer på streaming bara har svensk text. Det är opassande för hörförståelse. Andra har visat korta filmer från British council eller YouTube. Alla verkar dock vara överens att det bästa skulle vara att hitta filmer som man kan länka till läroboken. Man kan visa filmen i början, diskutera innehållet och vokabulär och sedan läsa text och grammatik i boken. Allting skulle hänga ihop.

Sånger är alltid populärt att använda i klassen, men det är viktigt att fundera på på vilket sätt man ska använda dem i klassen. Alla har någon gång använt sånger i klass. Svårigheterna att arbeta med dessa är att det inte är så lätt att hitta lämpliga sånger som eleverna tycker om. Om eleverna själva väljer sånger, kan texten ibland vara för svårt / med slang och omöjligt att användas för passande grammatik. En lösning kunde vara att låta eleverna i gruppen välja en sång som de ska presentera i klassen.

Litteratur i klassen är nödvändigt, och än mer blir det med implementeringen av de nya kursplanerna under Ht-2016. Det finns olika erfarenheter och synpunkter om vilka lättlästa böcker är bäst att använda: ”The lady in white” används av en kollega med bra resultat: det innehåller bra språk, bra miljöbeskrivning, bildspråk m.m.. Eleverna tyckte om berättelsen och boken kan redovisas i grupper. Kollegan har också skrivit frågor/ realia för eleverna. Det verkar också okej att använda short stories, d.v.s. noveller, i klassen, eftersom de tar upp olika frågor/ situationer som kan vara av intresse till alla elever.

Praktiska frågor bör alltid vara med i samtalet; och då kan man dryfta vilka lättlästa böcker man kan beställa och vilka böcker man önskar använda i klassuppsättningen. Förslag som restes i vårt engelska arbetslag var titlar såsom: ”Land of my childhood” och” The second wife”.

Men för att allt ovan nämnda ska fungera på ett tillfredsställande sätt, är tekniken a och o. Detta är ett problem i sig, för vår skola har haft tidigare vissa problem med elevernas lån (såsom försvunna böcker, svårt att kolla återlämningar av böcker, m.m.). Från höstterminen 2016 ska vi också kunna använda så kallade Teknoteket på vår skola och då hoppas vi att det ska vara lättare att låna/ kolla böckerna.

Angående extramaterial för nya förlagor av olika kurslitteratur blev alla i vårt ämneslag överens att appar är bra. Appar kan användas i förhållande till texter, även om det är svårt att hitta bra diskuterande frågor på appar.

En annan sak som kan vara ett orosmoment är att vi lärare ofta fastnar om praktiska frågor: vilka böcker man ska beställa, hur många, rättigheter och så vidare, och spenderar sålunda lite tid med didaktiska frågor. Vi skulle i stället vilja sätta fokus på varför vi vill använda en sångtext, en bok eller en film och hur vi har arbetat/ tänker arbeta med det i klassrummet!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Lärarnas förtroende för skolledningen, bl.a. vad gäller den organisatoriska arbetsmiljön och den orättvisa fördelningen av tjänstgöringstimmar, är många gånger urholkat både ur arbetsmiljömässigt, psykosocialt och rättsmässigt perspektiv.

Något som jag lärde mig vid Lärarutbildningen på Malmö högskola är att man alltid bör utgå från sig själv och ta ansvar för de val man gör, både som lärare och elev. Därför lyfter jag fram egna konkreta exempel och drar paralleller till min egen vardagssituation hur jag dagligen som lärare hunsas runt i mitt yrkesutövande.

Förra terminen, precis som förrförra, arbetade jag mycket mer än vad jag skulle som heltidsanställd; vilket mina närmaste arbetskollegor kan intyga. Men jag har noterat skriftligen exakt hur mycket jag arbetat och kommit fram till samma slutsatser som andra, att det handlar om flera obetalda timmar i veckan och månaden.

Som kvalificerad lärare känner jag mig illa till mods att rivstarta varje termin med nybörjargrupper. Jag har absolut ingenting emot nybörjare, men vad det handlar om i realiteten är att när jag väl har fått struktur på de här komplexa och pedagogiskt krävande grupperna och gemytlig stämning och miljö är det någon annan lärare som ”snor” dem från mig. Jag hoppas åtminstone att de är behöriga och legitimerade, för elevernas och Jan Björklunds skull.

Det är varken rättvist eller pedagogiskt försvarbart, eftersom eleverna blir lidande och får ingen kontinuitet i lärandet. Min erfarenhet är att både elever och lärare varje termin invänder mot fördelningarna och delningarna av grupperna. Jag hänvisar eleverna till ledningen, men flera av dem känner inte att det är lönt. Många av dem hoppar således av och byter skola eller grupp (i mån av plats). Samma sak gäller i princip för lärarna, som en efter en drar sig till andra utbildningsanordningar och skolor. Allt detta hade vi kunnat undvika genom att behålla våra grupper. Vi är följaktligen där för elevernas skull och inte för oss själva!

Det har systematiskt och strukturellt satts i system att förbise de erfarna lärarnas behov av att synas. Men med tanke på att jag också är legitimerad lärare, och flera med mig, och i och med det har större kollektivt ansvar kan jag inte tillåta att bli åsidosatt i mitt yrkesutövande vid varje terminsstart.

Skolledningen tycks allt mer tillmötesgå de oerfarna och formellt obehöriga, men när jag var i samma sits fick jag inget större gehör för detta. Jag fick klara mig på egen hand. Nu när vi har omvänd ordning, arbetar ledningen med ljus och lykta för att hjälpa just dessa att rota sig i systemet.

Jag har i mina lärarönskemål tydligt framlagt mina ståndpunkter både vad gäller att få behålla mina klasser, att få arbeta med utvecklingsarbete och pedagogiska frågor samt att jag inte längre kan tänka mig att jobba kvällar. Ingenting av det här har ledningen tagit till sig. Med tanke på att jag är småbarnsförälder borde min säregna situation få empati vid tjänstefördelningarna.

Tidigare hade jag undervisningsfria fredagar på schemat; nu har även de försvunnit. Utvecklingsdagar och annat förläggs allt oftare på just fredagarna, liksom med medarbetarsamtalen som alltid förläggs utanför min reglerade arbetstid. Jag har fått oproportionerligt för många undervisningstimmar jämfört med andra kollegor; mina timmar bara fylls på smygandes i efterhand och till råge på allt prackas jag på allehanda olika uppdrag som det här med Elevrådet, extra stöd vid ordinarie lektionstids slut och i form av extra skrivkurser och stödpass i Studieverkstan.

Ledningen vill att deras lärare ska arbeta maximalt samtidigt som de ska komma med pedagogiska initiativ och lärarönskemål, men dessa tar man inte hänsyn till alls. Vad är då vitsen med att ha önskemål, om de ändå inte tas på allvar? Och sedan borde alla tjänstefördelningar samverkas först innan de gick ut till lärarna, för då hade man också kunnat påverka saker och ting mycket smidigare på ett tidigare stadium.

Ledningen leder och fördelar. Visst, men fördela arbetsuppgifterna med rättvisa och finkänsla så att lärare inte går med huvudet i väggen en efter en! Det nya samverkansavtalet som Malmö stad skrivit under lägger också större fokus på arbetsmiljö och hälsa och sänder en signal att varje anställd och medarbetare är en viktig kloss i utformningen av den långsiktigt hållbara skolan.

Men många saker har blivit bättre på vår skola, sedan jag satte mig ned för att skriva den här texten. Bland annat har mina arbetsledare blivit mer lyhörda, liksom jag själv, och mer förstående för sina anställdas behov och förutsättningar. En konsult är inkopplad för att hjälpa skolledningen på vår skola komma tillrätta med organisationen. Detta har visat sig vara ovärderligt under processen, exempelvis har våra apt- (arbetsförlagda) möten och äms- (ämneslags) träffar blivit mer strukturerade – och det till en hembakad kaka med vaniljsås och en varm kopp kaffe till. Skål!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Den nya gemensamma förordningen för vuxenutbildning trädde i kraft den 1 juli 2012. Den ersatte förordningarna för komvux, särvux respektive sfi. Komvux har de facto blivit en skolinrättning utan långa och återhämtande sommarlov. Det är fyra semesterveckor som gäller, precis som på övriga arbetsmarknaden.

Den nya förordningens §25 säger att ”utbildningen ska bedrivas kontinuerligt under året”. Övergången till semestertjänster motiveras av att utbildningen på Komvux numera ska bedrivas kontinuerligt under året. Exakt vad det betyder finns dock inte preciserat i den nya förordningen för vuxenutbildning.

Enligt läroplanen ska flexibilitet alltid eftersträvas när det gäller utbildningen och det kan handla om plats för utbildningens genomförande, tid, studietakt, studieform och sätt att lära. Men samma flexibilitet borde råda för lärarna, när de nu tvingas jobba jour dygnet runt utan återhämtning.

Lärare prackas på med allt fler arbetsuppgifter och påtvingande möten på löpande band. Varför denna toppstyrning från ledningen? Och varför denna misstro gentemot sina arbetstagare? I stället för att bevaka och kontrollera sina arbetstagare vore det bättre om arbetsledare omfördelade arbetsbördan för sina lärare, så de inte bränner ut sig.

Så som det är nu åker en del kollegor snålskjuts på andra lärares bekostnad. Behöriga kollegor får sätta betyg både på sina egna elever och andras, vilket inte visar sig i lönekuvertet. Det kan ju inte heller vara rätt att det ska skilja sig flera tusenlappar i lönen för samma utförda arbete. Var ligger rättviseaspekten och jämlikheten?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Det flerstämmigt blomstriga klassrummet är a och o för all kunskapsinhämtning och skolutvecklingsarbete. Lärarens roll är facetterad, då den både är teoretisk-praktiskt guidande, ledande och lärande. Läraren är således bara en av många pedagogiska brickor i kunskapslärandets molnstege.

Min professionella lärarroll ska ses som ett mellanting av auktoritär och ”laissez-faire” (låt-gå) ledares egenskaper, men efter 27 års arbete vågar jag bestämt hävda att man bör ha med alla ledaregenskaperna och beståndsdelarna i åtanke och inte låsa sig vid enstaka didaktisk-metodiska moment – allt för att uppnå ett gynnsammare lärandeklimat och en frodigare skolutveckling.

Det finns sålunda långt ifrån bara en applicerbar lösning på skolproblematiken. Interagerande faktorer, som i stor grad påverkar skolresultatet positivt i klassrummet, är själva klassrummets utformning, det didaktiska mötets art och mål, samspelsvillighet i lärandeprocessen, samtalsinteraktion och till slut, men inte minst, lärarens entusiasm, kreativitet och engagemang.

Pedagogen Olga Dysthe skiljer sig från den kognitiva synen på inlärning och talar i stället om det flerstämmiga klassrummet, där hon skriver att ett klassrum innefattar fler röster än bara lärarens och elevernas och att dessa interagerar (samarbetar) för ett bättre lärande. (Dysthe, Olga. Det flerstämmiga klassrummet, 1996)

Pedagogen Tom Tiller diskuterar vikten av mötet mellan eleven och läraren. “När mötet mellan elevens livssituation och skolkunskaperna organiseras på ett meningsfullt sätt – när skolämnena möter vardagen – det är då inlärning äger rum. Det didaktiska mötet är också grunden för en reflekterande lärarpraxis och för vidareutvecklingen av en lärande skola.” (Tiller, Tom. Det didaktiska mötet : ett möte mellan elevens livserfarenhet och skolans kunskaper, 1999)

Psykologen/ pedagogen Lev Vygotskij kom med idén om att barns utveckling sker i samspel med deras omgivning. Både barn och vuxna lär sig genom upplevelser, erfarenheter, fantasi och kreativitet. (Strandberg, Leif. Vygotskij i praktiken – Bland plugghästar och fusklappar(2006) och Vygotskij, Lev. Fantasi och kreativitet i barndomen, 1995)

Författaren Liv Gjems är av åsikten: “Att i den pedagogiska praktiken lägga vikt vid samtal handlar inte om att ta tid från andra aktiviteter där barn engagerar sig och deltar. Samtalen finns där redan.” Barn och vuxna samtalar sig sålunda till kunskap. (Gjems, Liv. Barn samtalar sig till kunskap, 2011)

Emeritus professor Dylan William lägger vikt vid lärarnas professionalism och hantverksarbete: “När lärarna gör sitt jobb bättre lever deras elever längre, är friskare och bidrar mer till samhället. Lärare misslyckas hela tiden. En lärare som inte misslyckas är en lärare som inte försöker eller har extremt låga förväntningar.” Dylan menar härvid att det är svårt att bedöma vilka lärare som är duktigare eftersom undervisningen äger rum i samtiden, men lärandet över tid. (William, Dylan. The formative evaluation of teaching performance – www.dylanwiliam.org ([översättning: Lj. Devic] och Att följa lärande, Studentlitteratur 2013)

Många pedagoger lyfter dialogen mellan lärare och elever och kollegor emellan som en viktig faktor i all kunskapsutveckling. Utan dialog, samarbete, samspel, lyhördhet, lekfullhet, mångfald och högt i taket hämmas både lärares och elevers kreativitet och spontanitet i och utanför klassrummet.

Lärare ska sålunda inte behöva låsa sig vid enstaka pedagogers teorier utan i stället tillvarata de bästa guldkornen från allas tänk. Läraryrket är ett ytterst flexibelt hantverksarbete, där lärarna måste få kunna vara sig själva, välja sin egen idealiska väg, nisch och ism (ljubism etc.) – och inte som nu prackas på uppifrån med gurulitteratur mest hemmahörande på utedass.

Som lärare använder man alla sina fem sinnen, ofta även ett sjätte, i hantverksarbetet. Det är en kombination av undervisningsmodeller och framför allt beprövad erfarenhet som gör lärandet till det det formas till. Trots allt är det lärarna och ledarna som besitter erfarenheterna och kunskaperna – och som med hjälp av dessa kan vägleda, entusiasmera, motivera, engagera, stötta, leda och lära eleverna i ett interkulturellt, blomstrigt mångfaldigt klassrum.

Att avsluta med ett pedagogiskt knytkalas efter terminens gång, såsom ”English tea party”, är ett ypperligt sätt att befästa och förankra kunskaperna på. Genom jordnära och mellanmänskliga samtal, diskussioner, samkväm och mycket lekande uppnås således största stimuli för kunskapsinlärandet, allt efter Vygotskijs teorier – mästarnas mästare!

Ljubomir T. Dević
legitimerad lärare
franska/ engelska för grundskolans senare år,
med utökad kompetens i ryska, svenska och svenska som andraspråk
Malmö Stad, Komvux Malmö Södervärn

Alla andra yrkeskategorier i det svenska samhället tycks ha fått det rejält bättre ställt på olika utvecklingsplan, sett ur olika perspektiv, jämfört med de hunsade lärarna som fråntagits alla sina medborgerliga och mänskliga rättigheter och skyldigheter.

Lärarna har allt från att ha varit samhällets respektabla språkrör och talesmän havererat likt marscherande soldater i Serbonian bog och Titanic i modern tid. I allt större omfattning har de fått tyngre tyglar, i stället för friare, mindre, i stället för större, befogenheter, makt, pondus och självsäkerhet. Detta har i sin tur resulterat i att de övriga samhällskategorierna således kunnat bredda ut sig på deras bekostnad på alla utvecklingsplan – sett ur alla aspekter, både psykosocialt och kulturekonomiskt.

Inom kort!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Det flerstämmigt blomstriga klassrummet är a och o för all kunskapsinhämtning och skolutvecklingsarbete. Lärarens roll är facetterad, då den både är teoretisk-praktiskt guidande, ledande och lärande. Läraren är således bara en av många pedagogiska brickor i kunskapslärandets molnstege.

Min professionella lärarroll ska ses som ett mellanting av auktoritär och ”laissez-faire” (låt-gå) ledares egenskaper, men efter 26 års arbete vågar jag bestämt hävda att man bör ha med alla ledaregenskaperna och beståndsdelarna i åtanke och inte låsa sig vid enstaka didaktisk-metodiska moment – allt för att uppnå ett gynnsammare lärande och en frodigare skolutveckling.

Det finns sålunda långt ifrån bara en applicerbar lösning på skolproblematiken. Interagerande faktorer, som i stor grad påverkar skolresultatet positivt i klassrummet, är själva klassrummets utformning, det didaktiska mötets art och mål, samspelsvillighet i lärandeprocessen, samtalsinteraktion och till slut, men inte minst, lärarens entusiasm, kreativitet och engagemang.

Pedagogen Olga Dysthe skiljer sig från den kognitiva synen på inlärning och talar i stället om det flerstämmiga klassrummet, där hon skriver att ett klassrum innefattar fler röster än bara lärarens och elevernas och att dessa interagerar (samarbetar) för ett bättre lärande. (Dysthe, Olga. Det flerstämmiga klassrummet, 1996)

Pedagogen Tom Tiller diskuterar vikten av mötet mellan eleven och läraren. “När mötet mellan elevens livssituation och skolkunskaperna organiseras på ett meningsfullt sätt – när skolämnena möter vardagen – det är då inlärning äger rum. Det didaktiska mötet är också grunden för en reflekterande lärarpraxis och för vidareutvecklingen av en lärande skola.” (Tiller, Tom. Det didaktiska mötet : ett möte mellan elevens livserfarenhet och skolans kunskaper, 1999)

Psykologen/ pedagogen Lev Vygotskij kom med idén om att barns utveckling sker i samspel med deras omgivning. Både barn och vuxna lär sig genom upplevelser, erfarenheter, fantasi och kreativitet. (Strandberg, Leif. Vygotskij i praktiken – Bland plugghästar och fusklappar (2006) och Vygotskij, Lev. Fantasi och kreativitet i barndomen, 1995)

Författaren Liv Gjems är av åsikten: “Att i den pedagogiska praktiken lägga vikt vid samtal handlar inte om att ta tid från andra aktiviteter där barn engagerar sig och deltar. Samtalen finns där redan.” Barn och vuxna samtalar sig sålunda till kunskap. (Gjems, Liv. Barn samtalar sig till kunskap, 2011)

Emeritus professor Dylan William lägger vikt vid lärarnas professionalism och hantverksarbete: “När lärarna gör sitt jobb bättre lever deras elever längre, är friskare och bidrar mer till samhället. Lärare misslyckas hela tiden. En lärare som inte misslyckas är en lärare som inte försöker eller har extremt låga förväntningar.” Dylan menar härvid att det är svårt att bedöma vilka lärare som är duktigare eftersom undervisningen äger rum i samtiden, men lärandet över tid. (William, Dylan. The formative evaluation of teaching performance – www.dylanwiliam.org ([översättning: Lj. Dević] och Att följa lärande, Studentlitteratur 2013)

Många pedagoger lyfter dialogen mellan lärare och elever och kollegor emellan som en viktig faktor i all kunskapsutveckling. Utan dialog, samarbete, samspel, lyhördhet, lekfullhet, mångfald och högt i taket hämmas både lärares och elevers kreativitet och spontanitet i och utanför klassrummet.

Lärare ska sålunda inte behöva låsa sig vid enstaka pedagogers teorier utan i stället tillvarata de bästa guldkornen från allas tänk. Läraryrket är ett ytterst flexibelt hantverksarbete, där lärarna måste få kunna vara sig själva, välja sin egen idealiska väg, nisch och ism (ljubism etc.) – och inte som nu prackas på uppifrån med gurulitteratur mest hemmahörande på utedass.

Som lärare använder man alla sina fem sinnen, ofta även ett sjätte, i hantverksarbetet. Det är en kombination av undervisningsmodeller och framför allt beprövad erfarenhet som gör lärandet till det det formas till. Trots allt är det lärarna och ledarna som besitter erfarenheterna och kunskaperna och som med hjälp av dessa kan vägleda, entusiasmera, motivera, engagera, stötta, leda och lära eleverna i ett interkulturellt, blomstrigt mångfaldigt klassrum.

Att avsluta med ett pedagogiskt knytkalas efter terminens gång, såsom ”English tea party”, är ett ypperligt sätt att befästa och förankra kunskaperna på. Genom jordnära och mellanmänskliga samtal, diskussioner, samkväm och mycket lekande uppnås således största stimuli för kunskapsinlärandet, allt efter Vygotskijs teorier – mästarnas mästare!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Välutbildade lärare flyr Malmö stad som råttor. Lärare degraderas och misskrediteras i sitt dagliga arbete. Det är knappt någon som vågar opponera sig för att inte riskera sina jobb. Men hur länge till ska den här mobbningen och lärarflykten få försiggå? Snart har vi inga utbildade folk kvar i Malmö.

Lärarfackförbunden är medansvariga till skolans haveri med tanke på att de går hand i hand med skolledningarna. Det är att gilla läget eller att dra sig tillbaka till idet. Men hur länge till ska lärare acceptera dessa överhetsfasoner?

Många lärare är inte familjära med lagar och avtal, vilket de borde vara i större utsträckning. Egentligen borde alla gå på en skyddsombudskurs för att säkra sina ställningar.

Som lärare måste man således se över sina intressen hela tiden för att inte bli överkörd. Det är lätt hänt att lärare far illa i dagens skola och inte får stöd eller uppbackning när det väl behövs. Man kan likna med en person som går på gatan och blir nersparkad; folk går förbi och glor och skrider inte till handling. Samma förfarande har vi på skolorna, där lärarna allt mer ser över sina revirområden. Allt annat är sekundärt i sammanhanget. Lärarna har blivit känslokalla och toppstyrda individer, såsom omänskliga robotar. Är det en sådan skola Malmö stad vill upprätthålla?

Jag tycker att det är dags att Malmös lärare går ur dvala och sätter hårt mot hårt. Det är slut med hunsandet hit och dit! Lärare är inga hundar och vill inte längre vara det moderna samhällets ok.

De här såkallade förstelärartjänsterna som införts på skolorna sår split mellan lärarna. Det är överhöghetens politik att först söndra för att sedan härska – och då framför allt över de intellektuella, som ses som samhällets fasor.

Lönerevisionen för 2014 har inte gått till på rätt sätt på flera skolor i Malmö stad. Skolledarna har uteblivit på klassrumsbesöken och flera lärare har inte fått ett legitimt lönesamtal. Ett lönesamtal efter lönesättning är inte okej; det ska göras före så man kan påverka lönen i god tid.

Lärare efter lärare ger upp och tappar gnistan och det börjar bli näst intill omöjligt att hitta ersättare. Hur tänker egentligen vår ledning och våra lönesättande chefer? Är Er politik att prioritera bort de lärare som är bäst lämpade och som önskar stanna kvar och arbeta som lärare ända till slutet? Gå ifrån den orättvisa och diskriminerande individuella lönesättningen och återinför ett statligt lönesystem – för allas trevnad!

Lärarna är inga socialtagare utan tvärt om surt förvärvande arbetare och därför ska de ha skäliga löner. Allt under 30 000 kr är diskriminerande lågt. Det ska med andra ord löna sig att ha en lång erfarenhet och gedigen utbildning. Men detta är inte lönegrundande, enligt arbetsgivaren.

Skolledare och högre upp måste sålunda bli synade, precis som lärarna. De som varken ser eller värnar om sina anställda har ingenting på skolorna att göra. Skål!

Ljubomir T. Dević
legitimerad lärare
franska/ engelska för grundskolans senare år,
med utökad kompetens i ryska, svenska och svenska som andraspråk

Flera svenska pedagoger, professorer, forskare och näringslivsrepresentanter lobbar för ett införande av ett gemensamt utbildningssystem av europeisk modell.

På exempelvis Lunds universitet hoppas man att såkallad kvalitetssäkring med inspiration från Europa ska bistå utvecklingsländer som Indien att utbilda kunskapsarbetare ”som matchar både den egna industrins och den globala marknadens behov”. Tillsammans med europeiska fränder önskar man således skapa en sorts ”indisk Bolognaprocess”. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr3/2010)

Bolognaprocessen, som är ett samarbete mellan 46 europeiska länder om högre utbildning, sätter studenternas lärande i fokus samt kopplar examinationen till tydliga lärandemål. Samarbetet främjar utbildningskvalitet, anställningsbarhet, rörlighet och Europas konkurrenskraft som utbildningsområde. Men en toppstyrd näringslivsanpassning samt en alltför stor samordnings- och kompatibilitetsprocess mellan världens högskolor och universitet skapar en snäv, monokulturell och immobil skolvärld!

Den indiske professorn Achuth Sankar S. Nair, föreståndare för bioinformatikcentret vid universitetet i Kerala, anser att det finns en risk att forma sig efter näringslivets krav. ”Om alla blir lika finns ju ingen anledning att röra på sig! Utveckling handlar inte bara om prylar och teknik. En film eller en dikt kan göra större skillnad för ett samhälle och sätta igång förändring”, säger han. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr3/2010)

”Anställningsbarhet i vid mening är ett viktigt mål också för Bolognaprocessen”, menar Jan-Olov Höög, som är professor i medicinsk kemi vid Karolinska Institutet. ”Utan kvalificerad arbetskraft kan vi inte behålla vår kunskapsindustri”, tillägger han. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr3/2010)

Samtidigt, ironiskt nog, går överkvalificerade högskoleutbildade och drar nitlotter varje gång de söker jobb. På landets högskole- och universitetsinrättningar innehar politiker och ämbetsmän flera mäktiga styrelseuppdrag samt erhåller doktorshattar på löpande band. Hemliga direktiv och nepotiska beslutsfattare från högre instanser sållar bort folk, det vill säga utnämner sina egna. Samma förfarande sker vid våra ambassader, konsulat och Regeringskansliet. Hur länge till ska den här orättvisan och skymfen mot svenska folket få fortbestå?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

I slutet av juni 2007 antog regeringen direktiv för en utredning som ska föreslå en reformerad lärarutbildning. Den förra universitetskanslern Sigbrit Franke fick uppdraget att leda utredningen.

Det höjs allt fler röster inom den akademiska världen för att betygen ska kompletteras med någon form av lämplighetstest vid antagningen till lärarutbildningen, att det ska frigöras tid för ämnesfördjupning samt skapas utrymme för fler lärarexamina. ”Det är väsentligt att blicka utanför Sveriges gränser för att se hur man har löst problem.”, säger Franke. Hon nämner härvid Finland, Storbritannien och USA som intressanta länder att studera. (”Sigbrit Franke utreder ny lärarutbildning”, Riksdag & Departement, Utbildning, Måndag 20 augusti 2007)

Det är föga okänt att den svenska skolan brottas med kvalitetsbrister och stundom kaos. Alla sparkrav och nedskärningar har resulterat i landets skolors stundande kollaps. Den lärarledda tiden minskar alltmer samtidigt som kraven ökar på studenternas delaktighet och ansvar. Större grupper, minskad undervisning och kortare handledningstid medför sänkt kvalitet och status. När man drar ned på undervisningstimmarna drar man även ned på kursinnehållet, vilket i praktiken innebär att man sänker kraven och målen. Men det är fel att skylla skolkaoset på lärarna, och speciellt på de obehöriga. Kritiken bör istället riktas till politikerna och lärarförbunden.

Ett införande av såkallade lämplighetstester och lärarlegitimation skulle förbrylla och gäcka skolvärlden än mera. Ett lämplighetsprov vid antagningen till lärarutbildningen skulle, enligt Sigbrit Franke, ”kunna visa motivation för yrket, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift och pedagogisk förmåga.” (”Lärarna allt mindre begåvade”, SVD, Fredag 28 november 2008) Men i själva verket hade det varit allt för snävt, fyrkantigt och monokulturellt att genomföra.

Nyblivna lärare är inte färdigskolade för livet. Lärandet är således en livslång process! ”Forskarnas huvudbudskap blev därmed att sambanden mellan lärarnas grundförmågor och deras resultat som yrkesmänniskor inte så lätt låter sig ringas in. Det finns inget enkelt sätt att välja ut de studenter som är bäst lämpade för läraryrket.” (”Lärarna allt mindre begåvade”, SVD, Fredag 28 november 2008)

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Många av Malmös lärare går runt och är missnöjda, en kraft som hade kunnat läggas på något konstruktivt i stället. De känner allt mer att de är åsidosatta, undervärderade och överexploaterade i sina yrkesutövanden. Förtroendet för beslutsfattare, skolledning och huvudman är undergrävt av tidigare misslyckanden, både ur arbetsmiljömässigt, psykosocialt och rättsmässigt perspektiv.

Något som jag lärde mig vid Lärarutbildningen på Malmö högskola är att man alltid bör utgå från sig själv och ta ansvar för de val man gör, både som lärare och elev. Så därför lyfter jag fram här egna konkreta exempel från min situation hur jag som lärare dagligen hunsas runt i mitt yrkesutövande.

Jag arbetar mycket mer än vad jag ska som heltidsanställd. Det känns snarare som 200%, eftersom jag noterar hur mycket jag arbetar och kommer fram till samma slutsatser att det handlar om flera obetalda timmar i veckan/ månaden.

Det har systematiskt och strukturellt satts i system att förbise lärarnas behov av att synas. Men med tanke på att jag nu också är legitimerad lärare, och flera med mig, och i och med det har större kollektivt ansvar kan jag inte tillåta att bli åsidosatt i mitt yrkesutövande.

Det råder alarmerande brist på formellt behöriga lärare ute på skolorna, eftersom flera utav de ordinarie lärarna gått ned i tjänst eller dragit sig undan till arbetsvänligare och attraktivare skolmiljöer. Skolledningen letar febrilt efter skolpersonal, men det är svårt att få ersättande personal och än mindre med tillräcklig yrkeskompetens.

Ledningen tycks allt mer tillmötesgå de formellt obehöriga bara för att klara av åtagandet, men när jag var i samma sits fick jag inget större gehör för min obehörighet. Jag fick klara mig på egen hand. Nu när vi har omvänd ordning, arbetar ledningen med ljus och lykta för att hjälpa just dessa att rota sig i systemet.

Jag har tidigare i mina lärarönskemål tydligt framlagt mina ståndpunkter både vad gäller att få arbeta med utvecklingsarbete och pedagogiska frågor. Ingenting av det här har ledningen tagit till sig.

Tidigare hade jag undervisningsfria dagar på schemat; nu har även de försvunnit. Utvecklingsdagar och annat förläggs allt oftare på fredagarna, då många av lärarna har ledigt.

Ledningen vill att deras lärare ska komma med lärarönskemål, men de tar oftast bara hänsyn till de punkter som gynnar dem själva. Vad är då vitsen med att ha önskemål, om de ändå inte tas på allvar. Och sedan borde alla tjänstefördelningar samverkas med facken först innan de går ut till de anställda, för då hade man kunnat påverka saker och ting mycket smidigare på ett tidigare stadium.

Ledningen leder och fördelar. Visst, men fördela arbetsuppgifterna med rättvisa och finkänsla så att lärare inte går med huvudet i väggen en efter en! Det nya samverkansavtalet som Malmö stad skrivit under lägger också större fokus på arbetsmiljö och hälsa och sänder en signal att varje anställd och medarbetare är en viktig kloss i utformningen av den långsiktigt hållbara skolan!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

I december förra året fick Malmös lärare ta del av sina nya löner för 2012. Flera av dem känner sig minst sagt frustrerade och besvikna. Det där påslaget på 10 000 kr som lärarfacken Lf och LR drivit känns nu avlägset.

Jämfört med andra länder är lärarlönerna i Sverige ett enda stort skämt och ett hån mot alla de lärare som tagit sig igenom flera års högskolestudier.

Den individuella lönesättningen borde avskaffas. Den är missvisande och orättvis eftersom lärare delas in i A- och B-lag. Skolengagerade lärare, fackliga representanter, miljörådsmedlemmar med flera hamnar alltmer utanför arbetsgivarens fokus. Lärare som inte är fackligt anslutna och som inte lyfter ett spadtag utöver undervisningen åker snålskjuts, på gott och ont.

Hur kommer det sig att förskollärare och fritidspedagoger har haft gynnsammare löneutveckling under flera år jämfört med grundskole- och gymnasielärare, som istället stagnerat? Frågan är av vikt eftersom den visar hur skev lönesättningen är.

Som lärare och pedagog har man varken tid eller ork att fylla i milslånga komplicerade lönekriterier. Ändå lägger arbetsgivarna tyngden på just dem. Andra kompetenser och kvalifikationer förbigås helt. Därför blir det oftast så att de som kan snacka till sig en bättre lön går före andra som tiger ihjäl sig.

Större vikt borde läggas vid hantverket och skolengagemanget. Engagerade och entusiasmerande lärare borde således ligga på bättre löner. Det är skolledarnas uppgift att stötta lärarna, så att de uppmärksammas och får credit för det de gör i skolans värld. Naturligtvis kan alla bidra, men det är för få som gör något konkret.

Tyvärr är skolledningarna på Malmös skolor alltför ofta frånvarande. Kontentan av det hela blir att de förlitar sig blint på schablonmässiga kriterier och tabeller. I slutändan är det dock den enskilde läraren som får bära det tyngsta lasset!

Ljubomir T. Dević,

Gruv-/ Sfi-lärare, Komvux Malmö Södervärn

f.d. skyddsombud LR

Skolans värld har fått ännu ett begrepp: ”superlärare”.

“Superlärare” ska stötta skolor för att nå bättre resultat. ”Superlärare” är de särskilt kvalificerade lärare som under tre år ska stödja sina kollegor på tio skolor med elever i årskurs 6–9 runtom i landet i såkallade ”utanförskapsområden”. “Skälet till satsningen är, enligt regeringen, att många skolor trots stora ansträngningar har kunskapsresultat som ofta är mycket bristfälliga i skolor vilka ligger i stadsdelar med utbrett utanförskap. Många elever når inte målen och kommer heller inte in på gymnasiet.” (DN.se, 28 okt 2012)

Tidigare pratades det en hel del om behöriga och obehöriga lärare, kompetenta och inkompetenta ledare, kvalificerad och okvalificerad skolpersonal. När man väl har söndertuggat lärarlegitimationens vara eller inte vara samt uttömt arsenalen vill man införskaffa nytt och bättre krut. Men det är inte krutet det är fel på utan geväret – som symboliserar systemet.

Det svenska skolsystemet är i hög grad byråkratiskt, ineffektivt och uppdelat i vi-och-de lag, vilket avspeglar sig i resten av vårt samhälle.

Men Sverige behöver inga såkallade “superlärare”, för flertalet av lärarna är redan superduktiga. Att skicka en elitstyrka för att hjälpa lärare i nöd är kanske en god önskeidé, men där borde man stanna i tankarna.

Att däremot låta lärare auskultera hos varandra på en skola för att lära av varandra är någonting som redan försigår runtom i landets skolor. Men att skicka en patrull som ska dirigera vad en “misslyckad” lärare ska göra för att med olika medel och till varje pris trissa upp skolresultaten är både utpekande, kränkande och förnedrande för lärarna.

Istället för att dramatisera och sensationsgöra skolan vore det klokare att lyfta administrativa uppgifter från lärare.

Lärarna belastas med alltmer sidoarbete såsom vikariehantering, CSN-rapportering, bokföring, uträkning av betyg på nationella prov, kopiering, schemaändringar (hitta sal), beställningar av böcker och annat kursmaterial, registrera kompetens, rapportering i Hrut (t.ex. vick, övertid, reseräkning, sjukanmälan), gruppregistrering, vaktning av elever vid skrivningar och prövningar, och så vidare.

Men lärarna behöver således mer tid för att skapa rutiner i själva undervisningen för att kunna tillämpa det nya betygssystemet och de nya kursplanemålen, digitalisering av undervisningsmaterial, ökad kommunikation med elever som följd av digitalisering, utökat ämnesövergripande samarbete behöver mer avsatt tid.

Att lägga fokus på “superlärare” ger en snedvriden bild av skolan. Fokuset borde snarare läggas på hur man kan få bukt med byråkratiseringen av skolan. När man blir av med detta ok kommer skolresultaten att förbättras per automatik och då kommer inga “superlärare” heller att behövas.

Bered mer tid åt lärarna och låt dem få göra sitt hantverksarbete. Skolverket och regeringen borde sluta med alla hittepåregler och lagar och istället låta skolan få vara sig själv. Så länge skolan får andas och tänka själv kommer den att överleva, allting annat är överflödigt att säga.

“Dum spiro, spero!” (Så länge jag andas, finns jag till.) Så även borde detta klassiska ordspråk gälla för skolan!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

I artikeln “Lärarutbildning – bygge i förfall?” (Lärarnas Nyheter, 2012-11-15) fastställs att lärarstudenter kommer allt sämre rustade till högskolan.

Där konstateras att “dagens lärarstudenter, jämfört med såväl tidigare år som andra utbildningar, har lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska”.

Men det är inte lärarutbildningen och studenterna som är ett problem. Utbildningen håller tvärt om toppkvalitet internationellt sett och flera studenter, speciellt bland de formellt obehöriga, är överkvalificerade. Problemet är snarare partipolitiskt. Det finns de politiker och regeringar som vill exploatera sjukvården och skolan. Vi har för många förståsigpåare och lekmän som vill uppfinna hjul år efter år. Men varför denna eviga nydaningspolitik? I vems intresse ligger denna självförstörelsebedrift?

Det finns ett serbiskt ordspråk som säger: “Där två leker, finns inte plats för en tredje.” Och det är precis vad det handlar om. Vi har för många politiska och ekonomiska intressenter som nästlat in sig i skolpolitikens värld, precis som inom sjukvårdens.

Låt utbildningsanordnarna själva få avgöra vilka kurser de vill satsa på. Och likadant i sjukvården: låt läkarna få vara läkare och inte politikers poltroner. De har sina utvärderingar och enkätundersökningar som de baserar sina beslut på. Varför ska allting gå via lekmannamässiga politiker? Och varför ska staten vara toppstyrt så in i norden? Det är ingen garanti att saker och ting håller måttet bara för att de går via högre instanser.

Att dagens lärarstudenter skulle ha lägre gymnasiebetyg är irrelevant ur kunskapsperspektiv. De kanske har högre grundskolebetyg i stället eller andra meriterande kompetenser. Det ena bör inte utesluta det andra.

Vad exakt är det som säger att individer som klarar högskoleprovet blir bättre lärare? Högskoleprovet är gravt missvisande och orättvist, då det fuskas för fullt och orden läcker ut på nätet.

Vad har kognitiv förmåga med skicklighet att göra? Albert Einstein hade lågt IQ, men räknas ändå som ett av världens största genier. Individer med utvecklad kognitiv förmåga blir av med den med åren, i synnerhet om de utsätts för negativ stress under en längre tid, vilket i sin tur kan leda till minnesluckor, emotionella problem och nedsatt kognitiv förmåga.

Ledaregenskaper är ingenting man kan förvärva eller plugga sig till. Det är någonting man formas till under lärlings-, gesäll- och mästarstadierna.

Och vad är det som säger att lärare från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med annat modersmål än svenska blir sämre lärare? Det är snarare tvärt om, att dessa ger ett större kulturellt kapitalvärde och är genuina guldkalvar för det svenska samhället.

Lärare från tvåspråkiga miljöer borde således ses som en tillgång och inte som en börda och belastning för systemet!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Studiemotiverade elever, tydliga regler, disciplin och låg

personalomsättning är några faktorer bakom Bergaskolans goda resultat. 97

procent av eleverna här lämnar grundskolan med godkända betyg, enligt Vårt

Malmö. (2012-10-25)

Svenska skolelever kommer dock efter i kunskapsligan, enligt OECD:s statistik. En

bidragande orsak är “kunskapssegregationen”. (www.mah.se)

Bergaskolan i Limhamn tycks emellertid ha ett vinnande koncept till

kunskapsframgång. Men även elever till ekonomiskt utsatta hem och hem som

inte prioriterar skolan måste få inkluderas i dess hållbara utveckling. De

skolor som förbättrar sina resultat genom att utestänga strulande elever har

misslyckats med sitt uppdrag.

Mer ordningsregler och höjd kravribba leder inte automatiskt till bättre

skolresultat. Däremot är tydlighet alltid gångbart, både vad gäller

organisation och pedagogiskt ledarskap. Där inbegrips ett kontinuerligt

arbete med kursmålen och betygskriterierna.

Samtal är ett ypperligt redskap i undervisningen, men tar tid med tanke på

klassernas storlek. Det får det göra. Det handlar inte om att “lägga beslag

på tiden” utan hur man ska använda den rätt.

Ett samarbete lärare och elever emellan räcker inte. Det krävs också en

samverkan med andra samhällsaktörer, myndigheter och inrättningar. Det har

visat sig fördelaktigt att man är två utbildade pedagoger i varje klass för

att få en optimal inlärning.

Tvärtemot vad Bergaskolans rektorer påstår, är det mer än nödvändigt att

släppa in fler agerande i klassrummet. Klassrummet är inte den enda

“fristaden för undervisning” utan snarare ett flerstämmigt (O. Dysthe,

1996), där det kan förekomma naturliga inslag i vardagen som till exempel

föreläsningar av författare, företrädare för ABF, Röda korset, Svenska

kyrkan och andra frikyrkor. Alla dessa sociokulturella nätverk är en viktig

länk och en bidragande faktor till ett gynnsammare undervisningsklimat.

Alla skolor har sina ordnings- och trivselregler. Men de är till för ökad

trivsel och inte för betygens skull. Man kan inhämta kunskap på olika sätt

och från olika håll, även utomhus. Det måste inte nödvändigtvis bara vara i

skolans värld där man lär sig att läsa och skriva. Många av dagens elever

använder exempelvis alltmer sina mobiltelefoner och iPads som ett tekniskt

hjälpmedel i samband med informationssökning och ordletning.

Vad som händer med undervisningen när de motiverade eleverna försvinner från

skolan är en fråga som Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap

vid Malmö högskola, studerat och som baserar sig på de larmrapporter som

Lärarnas riksförbund och Skolverket lagt fram. (www.mah.se)

Vad som sker när studieovana och omotiverade elever sållas bort är det få

som ägnat en tanke åt!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Förr i tiden var det nästintill tabubelagt att prata om sin lön på arbetsplatsen. Idag är det en dagligvara. Det är med andra ord ingenting man skäms över. Det har absolut blivit kutym.

Jag minns när jag försökte lyfta lönefrågan i personalrummet i början av 1990-talet. Jag fick alltid ett rejält mothugg från lärarkollegorna. Det var inte ”kutym” och ”lämpligt” att prata om löner på arbetsplatsen. Det gjorde man bakom slutna dörrar med sin arbetsgivare och fackliga företrädare, och ingen annan. När man ändå försökte göra en jämförelse med andra yrkeskategorier, hur bra de hade det jämfört med oss, fick man alltid svaret att ”man skulle nöja sig med den lön man hade”.

Men jag tycker inte att man ska nöja sig med saker och ting i livet utan man kan alltid göra en progression och utveckling, stor som liten, vare sig man har arbetar-, invandrar-, övre medelklass- eller rikemansbakgrund. Visst ska man vara enkel och from av sig under alla omständigheter, men vi får inte glömma att vi på samma gång lever i Sverige – ett högindustrialiserat land med en av världens högsta levnadsstandard. Vi har således tillgång till rent vatten, gröna skogar och älvar, utbildning och fortbildning, sjukvård (dock haltande), hög livslängd, låg barnadödlighet, yttrande- och religionsfrihet.

Det som emellertid är mindre bra med kontrasternas land Sverige är att det finns allt fler svenskar som lever under existensminimum. Hemlösa, sprutnarkomaner, balkonghoppare, arbetslösa, tungt kriminellt belastade med flera samhällskategorier, börjar bli en vanlig bild i många svenska städer och byar. Allt fler upplever att de har ett lågt livsvärde. Många väljer i all frustration att flytta utomlands för att finna livsglädje. Aldrig har så många flyttat ut som idag!

Nej, vi måste vara tydligare i vårt sätt att vara. Det är dags att slå nävarna i bordet! Vi får inte bara tacka och buga för det vi får serverat på våra tallrikar. Det ska löna sig att arbeta. Vi bedriver allt mer tid på våra arbetsplatser med otillfredsställande löner, arbetsvillkor och miljö. Arbetsgivarna exploaterar sina anställda till ett maximum. Man har som anställd allt mindre att säga till om, det är att följa strömmen eller att dra sig undan för makthavarnas begär.

Vi har även ett mörkertal i sjukskrivningarna. Allt fler upplever förslitningsskador och det råder alarmerande symptom på stressreaktioner, det vill säga olika symptom och sjukdomar som kan kopplas till stress: trötthet, olust att stiga upp och gå till arbetet, sämre nattsömn med mera.

För att de anställda ska känna uppskattning, empati och solidaritet med arbetsplatsen ska det till högre löner för alla. De där 10 000 kronorna som lärarfackförbunden kräver i löneförhöjning är ingen utopi, utan snarare en realitet. För att den svenska skolan ska behålla sina skickliga pedagoger och sin kunskap, är det mer än nödvändigt att vi premierar dem för deras arbete. Om ingenting görs inom en snar framtid kommer lärarna snart att gå under och bli en raritet och fossiliserade objekt på museerna runt om i landet!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Det råder stor betygsinflation från gymnasiet. Flera privata skolor har som självändamål att eleverna ska ha höga betyg. Läroanstalterna sänker i sin tur kraven på förkunskaperna. Man sänker ribban för att behålla eleverna, men också för att det är en helt annan kategori av elever som går på högskolan och universitetet idag jämfört med för 20 år sedan.

Med tanke på att alltfler lärarstuderande har bristande kunskaper i kärnämnena och svenska språket krävs att man inför extra stödundervisning och lärarresurser redan på ett tidigt stadium.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger att ”det ska vara svårt att bli lärare”, men där håller vi inte riktigt med henne. Varför ska man konstla till saker och ting? Istället för att bereda vägen för många olika lärarkategorier, att oavsett religiös, etnisk eller kulturell bakgrund kunna få unna sig en utbildning och en examen, sätter man käppar i hjulen för folk.

Det handlar snarare om att lyfta fram de goda exemplen i skolan istället för att syssla med skumraskaffärer, såsom försvårande för elever och avrådning. Vem är vi att avråda folk från vidare studier? Inom juridikens värld skulle man kalla det “egenmäktigt förfarande”. Lärarna kommer själva till insikt förr eller senare. Det blir de tvungna till. Det behövs således ingen institution som ska scanna och analysera våra hjärnor in i minsta detalj. Eleverna är de bästa bedömarna och avrådarna, de känner lätt igen vilken lärare som är professionell, yrkesskicklig, kompetent, engagerad och entusiasmerad.

Att värdera arbetet i klassrummet är emellertid av större vikt, både för läraren och eleven. Men det är också viktigt att bereda plats och tid för pedagogerna att bedriva forskning på arbetstid. Likaså måste det finnas en systematisk möjlighet till kompetensutveckling för alla – oavsett om man är tim-, tillsvidare- eller visstidsanställd.

Det viktigaste med läraryrket är trots allt att man trivs i sin roll som lärare. Gör man inte det hjälper inga dyra utbildningar och fortbildningar.

Har man tillgodogjort sig en utbildning så har man gjort det för all framtid. Så som det är idag missunnar vi människor som går framåt, utbildar och fortbildar sig med dyra kreditlån och pengainvesteringar – allt för ingenting! Efter 40 år som lärare idiotförklarar vi den gediget kompetenta lärarkåren och vänder den ryggen!

Ljubomir T. Dević, skyddsombud LR

Gruv-/ Sfi-lärare Komvux Malmö Södervärn

Ann Gullberg, specialpedagog, Hyllingeskola i Åstorps kommun, medlem i Lf

I september 2010 åkte sex representanter för Lärarutbildningen vid Malmö högskola till Kina på ett tre veckor långt studiebesök med egna fältstudier inom projektet Den globala resan. Syftet var interkulturellt lärande, att främja lärande för hållbar utveckling i ett globalt perspektiv och att etablera ett långsiktigt samarbete med Lärarutbildningen i Yunnan i Sydvästra Kina. (“Lärarutbildningen besöker Kina med Den globala skolan”, www.mah.se, 2010-03-29)

Det är bra att Lärarutbildningen besöker Kina med Den globala skolan och att pedagoger från olika skolor är med i projektet, men vad görs på nära hemmaplan? Det görs väldigt lite, eller ingenting alls, kring miljöarbetet på skolorna runtom i landet.

Varje svensk skola skulle må bra av att man hissade den gröna flaggan. Det skulle ge en god stämning och atmosfär. Skolornas miljöarbete har en positiv inverkan på såväl elevernas som lärarnas möjligheter till demokratiskt inflytande samt en större miljömedvetenhet. Därför borde svenska skolor genomsyras i större grad av ett hållbart miljötänkande. Tänk om det på väggarna runtom i salarna och klassrummen hängde elevarbeten om miljömärkning, återvinning och källsortering och engagerade elever som satt med i miljörådet för hållbar utveckling.

På många skolor saknas således ett starkt miljöengagemang, med bland annat miljöråd och en handlingsplan för miljöarbetet. Många av skolans personal kan exempelvis bli bättre på att sopsortera, återanvända och att stänga av elapparater och lampor. En ökad medvetenhet om skolans inne- och utemiljö kan påverka vår framtid!

Genom Grön Flagg kan skolor förbättra och fördjupa sitt miljöarbete. Man kan exempelvis skapa en egen skolträdgård med kompost och odlingslådor. Men det behöver arbetas fram miljömål inom temat närmiljö, mål som på olika sätt kan utveckla skolträdgården till ett naturligt inslag i elevernas hållbara lärande och vardag!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Las, lagen om anställningsskydd, må ha svagheter, men vad skulle det leda till om de borgerliga partierna genomförde en radikal nedmontering av skyddet för anställda? Ljubomir T. Dević, skyddsombud för Lärarnas riksförbund, menar att Las behöver förbättras – men absolut inte avskaffas.

”Folkpartiets ledning vill avskaffa turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, Las. Kompetens och inte anställningstid bör vara avgörande, slår partistyrelsen fast inför landsmötet och väntar sig debatt.” Det skriver Sydsvenskan.se (6/10-11). ”Den stela lagen om anställningsskydd samt höga ingångslöner stänger dörren till arbetsmarknaden för många ungdomar,

vilket gör det omöjligt att skaffa sig den arbetslivserfarenhet som behövs för att kunna gå vidare till mer avancerade arbetsuppgifter”, skriver centerpartisterna Magnus Andersson och Per Ankersjö på Svd.se/opinion (6/5 2011).

Men det är väl snarare så att Las behövs, för allas del? Utan Las får vi ett mer rättslöst samhälle, där ingen behöver ta ansvar. Arbetsgivare kan med andra ord, på godtyckliga och subjektiva grunder, anställa och avskeda arbetstagare på löpande band. Är vi på väg mot ett danskt arbetsscenario?

Det är föga okänt att EU-kommissionen ifrågasätter allt mer de svenska reglerna för visstidsanställning enligt Las. Det är sant att Las har många brister som borde åtgärdas, men det behövs inget totalt avskaffande av densamma. Sveriges regering har således ett ansvar och bör ändra uppfattning vad gäller skyddet för landets timvikarier och visstidsanställda. I stället för att rekrytera och anställa låter arbetsgivarna de anställda gå på otrygga visstidskontrakt termin efter termin.

Timvikarier och visstidsanställda är således den grupp av arbetstagare som felaktigt drabbas av regeringens försämringar i arbetslöshetsförsäkringen. De riskerar många gånger att få sämre löneutveckling jämfört med tillsvidareanställda. De har lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning, pensioner samt sämre arbetsmiljö.

Visstidsanställda har fått sin a-kassa drastiskt försämrad i och med regeringens sparpaket och tuffare regler. Visstidsanställda väljer också allt oftare att inte gå med i ett fackförbund, vilket de facto innebär att de får svårare att hävda sina rättigheter mot arbetsgivaren!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,

medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

___________________________________________________

Artikeln är även publicerad i:

Fria Tidningen, Söndag 16 oktober 2011;

Göteborgs Fria, Söndag 16 oktober 2011.

Sverige har en kompetent och engagerad lärarkår med bland annat flera aktiva forskare och specialpedagoger som tar ansvar för skolan och eleverna. De har med andra ord den kunskap och de färdigheter som motsvarar skolans behov.

Men de begränsade kopplingarna mellan lärarnas yrkesutveckling, lärarutbildning och skolans behov är ett hinder och måste samordnas bättre. Det ska således till gemensamma riktlinjer, strategier, handlingsplaner och resurser för att utveckla och förbättra den svenska skolan. Lärarutbildningen har dock fått en tydligare struktur och högre kvalitet på många områden.

”Maria Stockhaus, ordförande i SKL:s utbildningsberedning menar att det, vid sidan av en vassare lärarutbildning, behövs kompetensutveckling som ligger närmare klassrum och att arbetsgivaren har ett ansvar för att ge lärarna tid att planera och förbereda tillsammans. Maria Stockhaus lyfter också fram behovet av att stärka rektorernas coachande roll (…) Om den svenska skolan ska förbättras måste vi börja med det som händer i klassrummet, i det avgörande mötet mellan elev och lärare.” (”Elever i fokus för skola i världsklass”, www.skl.se)

En långsiktig hållbar skola är Sveriges nyckel till kunskap, hälsa och välfärd. Det handlar således om att skapa olika dimensioner av hållbar utveckling i skolan såsom det är i ekojordbruket, kommunikations- och fabriksvärlden samt bredare i samhället. Utbildningsministrarna i Östersjöområdet har dessutom kommit överens om ett Agenda 21-handlingsprogram om utbildning vars mål är hållbar utveckling i regionen. Men det kräver ett kraftfullt och enigt ledarskap både på det lokala och globala planet.

Man måste se på undervisningsyrket i dess stora helhet och försöka förbättra dess kvalitet samt höja statusen och konkurrenskraften på arbetsmarknaden. Det gäller även att se till att förbättra lärarnas personliga och individuella utveckling och skolans psykosociala arbetsmiljöer, att ha en målinriktad skola med fokus på att locka till sig samt hålla kvar lärare och pedagoger – och inte som idag att nedgradera lärarnas status och sålla bort dem.

Vem tar då ansvar för lärarna? Lärare upplever problem med hög arbetsbelastning, stress och undermålig arbetsmiljö, där man inte kan uppnå effektiv undervisning och arbetstillfredsställelse. Arbetsgivarna har ett ansvar och en skyldighet att garantera en tillfredsställande arbetsmiljö, samt att lugn och trygghet ska råda i skolan. Arbetsgivare gör alltför ofta förhastade beslut och ger inte skolledarna en chans att hinna hålla meningsfulla utvecklings- och lönesamtal med lärarna. Lönesamtalen förs oftast i en monologisk atmosfär och upplevs mer som ett besked än ett samtal.

”Svensk skola brottas med stora problem. Det är dock helt fel att skuldbelägga lärarna för detta.”, anser Metta Fjelkner som är ordförande i Lärarnas Riksförbund (LR).

”Lärare har ett av Sveriges viktigaste yrken, men alldeles för dåligt betalt. Det är fel!” (Lärarförbundet, LF)

Ljubomir T. Dević,

lärare på Komvux Malmö Södervärn

samt skyddsombud för Lärarnas Riksförbund

Lärarna och pedagogerna sitter inlåsta som fåglar bakom burar och bedriver ändlösa rättningsarbeten, många individuella utvecklingssamtal med elever och deltagare samt möten och informationsträffar – allt oftare under stämpelklockans övervakning.

Lärarna tillbringar allt mer tid i skolan samtidigt som allt fler arbetsuppgifter prackas på dem under arbetstid. Det administrativa arbetet måste minska och lönerna höjas för att eleverna och lärarna ska garanteras en hållbar skola. Men små löneförhöjningar räcker inte på det långa loppet. Löneöversyner sker nu runtom i landets kommuner. Fackförbunden måste ta tillfället i akt och göra något åt problemen. Men oftast får man höra i förhandlingarna om att det inte finns några pengar övers. De svenska lärarlönerna ligger i bottenklass, till exempel med de slovenska. Det vi eftersträvar är emellertid ett lönelyft på 10 000 kronor, så att vi kommer i samma goda löneutveckling som de danska och finska.

För att ta itu med skolans problem måste lärarna respekteras och rådfrågas mer. De arbetar dagligen med sina elever och deltagare och vet således bäst vad som krävs för att nå en positiv skolutveckling. Som det är idag frågas de inte om någonting, varken om förändringar av olika arbetssätt eller införande av nya läroplaner. Skolverket kritiserar kommunerna för att de inte följer upp eleverna bättre, framför allt de som avbryter sina studier men också funktionshindrade som hinner gå ut skolan innan de får tillgång till kompensatoriska hjälpmedel. Detta är ett direkt resultat av kommunernas passivitet och stora avsaknad av samarbete med lärarna.

En skola med stämpelklocka är en skola i tillbakagång. Semesteravtalet i sin nuvarande form är diskriminerande, integritetshämmande och framför allt betungande för många lärare. Semestertjänsterna lämpar sig bättre för industrin och fabrikerna, men absolut inte i den svenska skolan där det behövs mer tid för reflektion och psykisk och fysisk återhämtning.

Idag hastar lärare med saker och ting och tar med sig jobbet hem, allt för att hinna med och få ett flyt. I praktiken självförgör de sig i den onda spiralens återvändsgränd. Har man väl börjat ge efter kan man inte stoppa trenden. Nej, våga satsa på de svenska lärarnas framtid! Ferietjänsterna, som roffats från lärarna, måste tillfalla dem igen. Utan ferieavtalet med tillhörande egen förtroendetid, lovdagar och sommarlov hämmas lärarnas engagemang, motivation och inspiration.

Lärarna och pedagogerna har väl förankrade kunskaper och kompetenser. Vad de behöver är emellertid mer hörsamhet, ett ”större” andningsrum samt bättre arbetsvillkor. Allt fler studenter hoppar av lärarutbildningarna runtom i landet, för att lärarlönerna ligger under genomsnittet i Europa. Är det ett sådant utbildningsklimat vi vill ha i Sverige, eller?

Ljubomir T. Dević,

sfi-lärare på Komvux Malmö Södervärn

samt skyddsombud för LR

EU-kommissionen ifrågasätter alltmer de svenska reglerna för visstidsanställning i LAS (Lagen om anställningsskydd). Sveriges regering har ett ansvar och måste ändra uppfattning vad gäller skyddet för skolans timvikarier och visstidsanställda. Istället för att rekrytera och anställa låter arbetsgivarna de anställda gå på otrygga visstidskontrakt termin efter termin.

”Det finns över 700 000 visstidsanställda i Sverige, varav en majoritet är kvinnor (…) Många har snurrat runt på olika typer av visstidsanställningar under mycket lång tid – till och med hos en och samma arbetsgivare utan att komma i åtnjutande av det anställningsskydd som enligt svensk och europeisk lagstiftning ska vara huvudregel på arbetsmarknaden.” (Debatt: ”Stärk skyddet för visstidsanställda”, lag-avtal.se, 27 februari 2009)

Arbetsgivarna måste således tänka om och tillsvidareanställa fler lärare med timvikariat, korttids- eller visstidsanställningar. De är en tillgång för skolorna och många av dem är dessutom överkvalificerade till tjänsterna. Välmeriterade författare, poeter, journalister, tolkar, översättare, modersmålslärare, språkforskare, präster med flera yrkesgrupper gör ett extraordinärt arbete på skolorna. Det handlar i grund och botten om undervärdering och diskriminering av dessa grupper liksom mot de formellt obehöriga.

Timvikarier och visstidsanställda lärare riskerar många gånger att få sämre löneutveckling jämfört med andra tillsvidareanställda lärare. De har lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning, pensioner och sämre arbetsmiljö. Timvikarier och visstidsanställda är således den grupp av arbetstagare som felaktigt drabbats av regeringens försämringar i arbetslöshetsförsäkringen. Visstidsanställda har fått sin a-kassa drastiskt försämrad i och med regeringens sparpaket och tuffare regler. Visstidsanställda väljer också allt oftare att inte gå med i ett fackförbund, vilket de facto innebär att de får svårare att hävda sina rättigheter mot arbetsgivaren.

Nej, fram för en mångfald av olika lärarkategorier. De behövs ― för elevernas och deltagarnas skull och för att de ger nya perspektiv på skolan! Nyutexaminerade arbetslösa lärare är oftast kräsna och söker välbetalda heltidsarbeten på dagtid. Det finns ett otal deltidsjobb om fem-sex timmar i veckan, som de avböjer att ta. Där hoppar skolans egna timvikarier in och räddar dagarna och kvällarna för många.

Det blir ett lagbrott när anställningsformen strider mot LAS eller om de visstidsanställda erhåller sämre löner och villkor än de tillsvidareanställda. Fackförbunden måste med andra ord bli mycket bättre på att gå i bräschen för de visstidsanställda, underlätta för dem att bli medlemmar samt stärka deras ställning i arbetslivet. Men den svenska anställningsskyddslagen ger inte det skydd som EG-rätten föreskriver.

Sveriges regering har ett ansvar att se till att EG-rätten upprätthålls på den svenska arbetsmarknaden. Lagen måste göras om så att skolans timvikarier och visstidsanställda får ett bättre heltäckande skydd. Lärarfackförbunden LF och LR och deras fackliga representanter måste samarbeta mer ingående och försöka driva igenom lokala kollektivavtal, allt för att få en mer hållbar, rättvisare och tryggare skola för alla utan strukturell diskriminering och utanförskap!

Ljubomir T. Dević,

sfi-lärare på Komvux Malmö Södervärn

samt skyddsombud för LR

”Nu flyr utomeuropeiska toppstudenter svenska universitet och högskolor. Orsakerna är höga studieavgifter, anmälningsavgifter och brist på stipendier (…) – Konsekvensen med färre internationella studenter är att det inte blir samma mångfald på campus. Sedan är det ju så att vi får ersättning för varje student och det påverkar ekonomin vilket i sin tur gör att utbildningar kan bli neddragna, säger Eva Bäck, chef för studerandeavdelningen.” (”Utländska studenter flyr Sverige”, dn.se, 2011-02-18)

Svenska universitet och högskolor får inte längre någon bidragsersättning från staten för studenter utanför EU. Därför tar lärosätena ut chockavgifter för utländska studenter som vill studera i landet. De frapperande höga studie- och anmälningsavgifterna har således lett till att många studenter valt bort Sverige framför andra attraktiva utrikes läroinrättningar. Exempelvis Storbritanniens, Tysklands, Hollands, USA:s och Kinas läroanstalter lockar alltfler, där avgifterna ligger långt mycket lägre.

Det är absurt att Sveriges regering inte ser vikten av ett internationellt starkare och bredare högskole- och universitetssamarbete med tanke på att det finns en reell utländsk efterfrågan på de meriterande svenska utbildningarna. Utländska och utomeuropeiska studenter ses som en belastning för svenska skattebetalare och det svenska välfärdssystemet istället för att ses som en tillgång för pedagogisk variation, stimulans och mångfald. Studenterna är med andra ord sanna kulturattachéer och ambassadörer som skapar ett globalt nätverk av relationer och samarbete länder och kontinenter emellan. Konsekvensen av statens kortsiktiga sparande, framför ett långsiktigt satsande, blir följaktligen att vi får en utarmad och enkelspårig lärandemiljö framför ett rikt och varierat skolklimat.

”Den svenska regeringen lägger i ännu en växel i kampen om snuset. Socialminister Göran Hägglund (KD) kräver i ett svar till EU om tobaksdirektivet att förbudet att sälja snus i EU upphävs, rapporterar Svenska Dagbladet. Hägglund skriver att snus är ”betydligt mindre skadligt än cigaretter” och att snusförbudet i EU därför ”inte är logiskt”.” (”Regeringen tar strid för snuset”, dn.se, 2011-02-20)

Vår regering kör skolvärlden till botten samtidigt som de är måna om att sälja vapen till utvecklingsländer, stödja tobaks- och snusförsäljningen samt bidra till svenska företags (Vattenfall, Astra Zeneca m.fl.) miljöbrott ute i världen. De har gjort, som många gånger tidigare, ett ödesdigert val som blir förödande för det svenska samhället. Man kan undra var begreppet ”hållbar utveckling” är och om Sverige verkligen är det mönsterland som det vill ge sken av utåt – eller?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

___________________________________________________

Artikeln är även publicerad i: Ystads Allehanda, Tisdag 22 mars 2011.

Minska på lärarnas alltmer betungande administrativa och sociala arbete, föreslår Ljubomir T. Dević, lärare på Komvux Malmö Södervärn.

En arbetsgrupp inom moderaterna önskar längre undervisningstid både på högstadiet och i gymnasiet. ”Bakgrunden är att svenska högstadieelever i dag får mycket mindre undervisning än elever i andra europeiska länder, erfar Rapport. Svenska ungdomar sitter i skolbänken 741 timmar per år, jämfört med hela 922 timmar som är genomsnittet i EU, enligt riksdagens utredningstjänst.” (”Moderaterna vill ha längre skoldagar”, SVT Text, Fred. 14 nov. 2008)

Förslaget är konstruktivt, men leder inte till någon hållbar utveckling på längre sikt. Skolan i övriga Europa är annorlunda utformad och därför också omöjlig att ta efter. Vi vill efterlikna det finska och det nederländska skolsystemet, där det alltmer utspelas våldshandlingar i skolans värld. Vi följer slaviskt Bolognaavtalet och Salamancadeklarationen, men vi förbiser det övriga Europas goda skolutveckling. Exempelvis Norges, som har ett överflöd av mästerliga pedagoger såsom August Bolstad, Tom Tiller, Liv Gjems, Danmarks, Polens, Rysslands, Serbiens, Frankrikes och Irlands skolsystem fungerar bättre; varför tar vi inte efter dem i större utsträckning?

För att vi ska hänga med skolutvecklingen i Europa bör vi vara mer framåttänkande och flexibla i vårt sätt att tänka. Att leka sig till lärandet och bereda större plats för elevernas personliga mognad och utveckling (till exempel genom schemalagda teaterspel) är minst lika viktigt som att förlänga skoldagarna och förkorta sommarlovet. Men det är likaså av vikt att minska på lärarnas administrativa och sociala arbete.

Den svenska skolan håller på att utvecklas till ett migrationsverk. Vi undervisar allt mindre bland annat för att många sociala hälsoproblem bland våra invandrarelever tär på undervisningen. Dessa har sämre hälsa än många infödda svenskar. Detta kan bero på sjukdomar och avsaknad av förebyggande vård.

Franska och ryska lärare undervisar länge, men de går också direkt hem efter undervisningen. Allt det administrativa arbetet läggs istället på skolsekreterarna och assistenterna. Våra assistenter gör ett fantastiskt arbete ute på skolorna, men lever många gånger i en parallell värld. Det är kanske dags att även de får hoppa in i pedagogikens värld och kan avlasta oss lärare än mera!?

Ljubomir T. Dević, Sfi-lärare,

Komvux Malmö Södervärn

Skolvärlden befinner sig i ett förändringstillstånd. Den är en stor och komplex arbetsplats som kräver tvärvetenskapligt och ämnesöverskridande arbete, kommunikation och dialog.

Skollagen är en av de mest omfattande lagarna i Sverige och har av förståeliga skäl inte moderniserats sedan 1985 (SFS 1985:1100). Sedan kom f.d. utbildningsminister Jan Björklund med sitt vallöfte från valet 2006 om införande av yrkeslegitimation för lärare och förskollärare, vilket senare också infördes från den 1 juli 2012. För att få fast anställning som lärare eller förskollärare i Sverige idag krävs sålunda en lärarlegitimation/ förskollärarlegitimation. Denna legitimation visade sig emellertid senare vara ett ohållbart projekt, vilken än mer sått split mellan lärare.

Bo Ahrenfelts bok Förändring som tillstånd (Lund: Studentlitteratur, 2001) är något av en tråkig doktorsavhandling, men dock en bok jag varmt rekommenderar i alla skolsammanhang. Den är applicerbar till det verkliga livet och förklarar alla de problem och situationer som vi konfronteras med dagligen på arbetsplatsen.

Samarbete och kommunikation är en nödvändighet ute på våra skolor. Vi lärare och ledare måste dock vara tydligare i våra handlingar. Men vi har fått ett tuffare arbetsklimat, där allt mer uppdrag lastas på oss. Vi är mer eller mindre ”utbrända” många av oss. Svårigheterna finns i att vi mestadels inte är några bra lyssnare. Men så fort det handlar om oss själva och våra egna problem, då är vi enträgna om att bli hörda och bönhörda. Vi drar således inte alltid åt samma håll. Men i ett läge är vi faktiskt lika – ALLA vill lära ut, men INGEN vill lära sig. Jag följer den gyllene regeln: ”Var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig!” Och jag brukar komma långt med det.

Det investeras alltför lite i modernisering och digitalisering av våra klassrum och arbetsrum, vilket avsevärt skulle underlätta det dagliga arbetet i undervisningen och planeringen. Men det gäller att ledningen inte är konflikträdd och kan ta itu med konkreta problem.

”Och förändringar försätter oss ständigt i helt nya situationer. Chefen behöver inte vara inkompetent men hans rädsla för att vara det driver honom att stoppa utvecklingen.” (Ahrenfelt, s. 250) Men det är svårt och tar tid att få igenom förändringar, speciellt om det handlar om nya idéer eller ny teknik. På en del Komvux-skolor i landet tjafsas det om webbplattformen ”It´s learning” och dess fördelar och nackdelar. Många vill inte använda den här tekniken och menar att vanlig e-post korrespondens räcker mer än väl.

”Förändringsledning innebär att kontinuerligt ifrågasätta sitt eget tänkande, sina egna regler, sin egen verklighetsbeskrivning och sitt eget problemlösande (…) Vi måste, med andra ord, påverka och förändra tankemönster hos både chefer och medarbetare för att kunna använda oss av det öppna systemets styrka och stora överlevnadskraft. Det är en stor och utmanande uppgift. Kunskapsmassan inom detta område ligger utanför teknik, national- och företagsekonomi. Vi hittar den däremot inom den humanistiska skolans väggar, inom psykiatri, psykoterapi, humanistisk psykologi, sociologi och pedagogik.” (Ahrenfelt, s. 140)

Vi lärare bör inte stirra oss blinda på skolledningen utan istället verka för att bli bättre på att bidra med saker och ting, för att få en hållbar förändring i Sfi-arbetslaget samt bredare. ”Problembollen” rullar i och med denna formulering vidare till våra arbetslag. Och kanske är det så att vi är så pass vuxna, att vi själva måste komma till en positiv förändring. Vi måste stå på oss, bli starkare individer och mera kreativa. Och då stärks vår ledning automatiskt, när vi har ett gemytligare klimat i arbetslagen. Jag får medhåll här av Bo Ahrenfelt: ”När man går från ett slutet till ett öppet system blir samordning och integrering viktiga verktyg i organisationen (…) För att bevara systemet intakt krävs att den inre strukturen är stark vilket i sin tur betyder att de inre processerna är starka, kreativa och problemlösande. Alla delar, både ledning som arbetslag och individ, måste ständigt stärkas.” (Ahrenfelt, s. 110-111)

Jag skulle även vilja ta upp lärarnas individualism i samband med en annan läsvärd bok som heter Skolförbättring i praktiken (Lund: Studentlitteratur, 2003) av Ulf Blossing. Man brukar säga att ”lärarna är ett släkte för sig”. Vi ska inte generalisera, men många äldre lärare har svårt för nya förändringar på skolan. De har arbetat på ett visst sätt under 30-40 år och det har fungerat bra. Det är ingen som har kontrollerat dem tidigare, de har haft fria tyglar. På både gott och ont. De nya lärarna som kommer efter dem är inte felfria de heller. På många skolor har man fått en hel del nyutexaminerade lärare. De tycks vilja ha allting serverat på ett silverfat redan från första dagen. Jag minns när jag började jobba som lärare 1989. Jag startade med endast en kopp. Det var bara att hoppa in och leva sig in i lärarrollen. Det var ingen tanke om jag kunde undervisa eller inte, om jag skulle göra bort mig eller om jag passade till yrket. Det var inte heller någon som frågade mig om jag var behörig, jag var en del av gänget.

Jag brukar säga att allting har sina ljusa sidor. Även om vår utbildningsminister Jan Björklund överdriver en hel del, så ger jag honom faktiskt rätt i vissa lägen. Exempelvis har många folkskollärare arbetat bakom lykta dörrar och skött ”sitt eget”. Nu helt plötsligt har draperierna dragits ned och vi får en inblick i deras arbete. Vi ser att många har varit allt för godtyckliga vad gäller bland annat rättning av nationella prov och examination i Sfi-undervisningen. Många av dem har ringa, eller inga alls, kunskaper i begreppen ADHD och dyslexi. Allt för många elever och deltagare har passerat Komvux utan grundläggande kunskaper i svenska språket och stöd av kompensatoriska hjälpmedel.

Det har således uppstått en sorts tävling och avundsjuka bland lärarna, nu ska helt plötsligt alla ut och fortbilda sig. Vi lever i en sorts ”fortbildningsbubbla”, men alla bubblor spricker så även den här! Visst, fortbildning och utveckling behövs annars stagnerar skolan i sin utveckling. Om ledningarna vore mer engagerande i förändringsfrågorna, mindre frånvarande och kunde få med sig all pedagogisk personal, skulle våra inrättningar må mycket bättre i det långa loppet.

Lärare och pedagoger måste således bli mycket bättre på att samarbeta och ha en större insyn i varandras arbeten. Utan kollektivt arbete, samarbete och tydliga mål finns ingen progression — varken bland eleverna och deltagarna eller lärarna och ledarna.

”När förhållanden är ogenomskådbara blir de komplicerade, svåra och motsägelsefulla. Alla har inte förmånen att ha tillgång till en arbetsorganisation som präglas av en professionell kultur, däremot kan alla börja bygga professionella relationer till varandra och skapa nätverk. Här kan samtal formas som skådar igenom — och här kan lärande samtal komma till stånd.” (Blossing, s. 151) ”Så behöver exempelvis visionära ledare ges utrymme i arbetets inledning för att ladda personalen med engagemang. Pådrivande ledare behövs när man ska övergå från att samtala med varandra om det nya till att göra det nya tillsammans.” (Blossing, s. 81-82) ”Av de olika skolkulturerna är det den samarbetande kulturen som verkar mest främjande på skolans självförnyande förmåga.” (Blossing, s. 70)

Ljubomir T. Dević, Sfi-lärare,
Komvux Malmö Södervärn