Lärare riskerar att bli en raritet!

Förr i tiden var det nästintill tabubelagt att prata om sin lön på arbetsplatsen. Idag är det en dagligvara. Det är med andra ord ingenting man skäms över. Det har absolut blivit kutym.

Jag minns när jag försökte lyfta lönefrågan i personalrummet i början av 1990-talet. Jag fick alltid ett rejält mothugg från lärarkollegorna. Det var inte ”kutym” och ”lämpligt” att prata om löner på arbetsplatsen. Det gjorde man bakom slutna dörrar med sin arbetsgivare och fackliga företrädare, och ingen annan. När man ändå försökte göra en jämförelse med andra yrkeskategorier, hur bra de hade det jämfört med oss, fick man alltid svaret att ”man skulle nöja sig med den lön man hade”.

Men jag tycker inte att man ska nöja sig med saker och ting i livet utan man kan alltid göra en progression och utveckling, stor som liten, vare sig man har arbetar-, invandrar-, övre medelklass- eller rikemansbakgrund. Visst ska man vara enkel och from av sig under alla omständigheter, men vi får inte glömma att vi på samma gång lever i Sverige – ett högindustrialiserat land med en av världens högsta levnadsstandard. Vi har således tillgång till rent vatten, gröna skogar och älvar, utbildning och fortbildning, sjukvård (dock haltande), hög livslängd, låg barnadödlighet, yttrande- och religionsfrihet.

Det som emellertid är mindre bra med kontrasternas land Sverige är att det finns allt fler svenskar som lever under existensminimum. Hemlösa, sprutnarkomaner, balkonghoppare, arbetslösa, tungt kriminellt belastade med flera samhällskategorier, börjar bli en vanlig bild i många svenska städer och byar. Allt fler upplever att de har ett lågt livsvärde. Många väljer i all frustration att flytta utomlands för att finna livsglädje. Aldrig har så många flyttat ut som idag!

Nej, vi måste vara tydligare i vårt sätt att vara. Det är dags att slå nävarna i bordet! Vi får inte bara tacka och buga för det vi får serverat på våra tallrikar. Det ska löna sig att arbeta. Vi bedriver allt mer tid på våra arbetsplatser med otillfredsställande löner, arbetsvillkor och miljö. Arbetsgivarna exploaterar sina anställda till ett maximum. Man har som anställd allt mindre att säga till om, det är att följa strömmen eller att dra sig undan för makthavarnas begär.

Vi har även ett mörkertal i sjukskrivningarna. Allt fler upplever förslitningsskador och det råder alarmerande symptom på stressreaktioner, det vill säga olika symptom och sjukdomar som kan kopplas till stress: trötthet, olust att stiga upp och gå till arbetet, sämre nattsömn med mera.

För att de anställda ska känna uppskattning, empati och solidaritet med arbetsplatsen ska det till högre löner för alla. De där 10 000 kronorna som lärarfackförbunden kräver i löneförhöjning är ingen utopi, utan snarare en realitet. För att den svenska skolan ska behålla sina skickliga pedagoger och sin kunskap, är det mer än nödvändigt att vi premierar dem för deras arbete. Om ingenting görs inom en snar framtid kommer lärarna snart att gå under och bli en raritet och fossiliserade objekt på museerna runt om i landet!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *