TEMA: Den svenska skolan
Skolans värld har fått ännu ett begrepp: ”superlärare”.
“Superlärare” ska stötta skolor för att nå bättre resultat. “Superlärare” är de särskilt kvalificerade lärare som under tre år ska stödja sina kollegor på tio skolor med elever i årskurs 6–9 runt om i landet i så kallade “utanförskapsområden”. “Skälet till satsningen är, enligt regeringen, att många skolor trots stora ansträngningar har kunskapsresultat som ofta är mycket bristfälliga i skolor vilka ligger i stadsdelar med utbrett utanförskap. Många elever når inte målen och kommer heller inte in på gymnasiet.” (DN.se, 28 oktober 2012)
Tidigare pratades det en hel del om behöriga och obehöriga lärare, kompetenta och inkompetenta ledare, kvalificerad och okvalificerad skolpersonal. När man väl har söndertuggat lärarlegitimationens vara eller inte vara samt uttömt arsenalen vill man införskaffa nytt och bättre krut. Men det är inte krutet det är fel på utan geväret – som symboliserar systemet.
Det svenska skolsystemet är i hög grad byråkratiskt, ineffektivt och uppdelat i vi-och-de lag, vilket avspeglar sig i resten av vårt samhälle. Men Sverige behöver inga så kallade “superlärare”, för flertalet av lärarna är redan superduktiga. Att skicka en elitstyrka för att hjälpa lärare i nöd är kanske en god önskeidé, men där borde man stanna i tankarna.
Att däremot låta lärare auskultera hos varandra på en skola för att lära av varandra är någonting som redan försiggår runt om i landets skolor. Men att skicka en patrull som ska dirigera vad en “misslyckad” lärare ska göra för att med olika medel och till varje pris trissa upp skolresultaten är både utpekande, kränkande och förnedrande för lärarna.
I stället för att dramatisera och sensationsgöra skolan vore det klokare att lyfta administrativa uppgifter från lärare.
Lärarna belastas med allt mer sidoarbete såsom vikariehantering, CSN-rapportering, bokföring, uträkning av betyg på nationella prov, kopiering, schemaändringar (hitta sal), beställningar av böcker och annat kursmaterial, registrera kompetens, rapportering i Hrut (t.ex. vick, övertid, reseräkning, sjukanmälan), gruppregistrering, vaktning av elever vid skrivningar och prövningar, och så vidare.
Men lärarna behöver således mer tid för att skapa rutiner i själva undervisningen för att kunna tillämpa det nya betygssystemet och de nya kursplanemålen, digitalisering av undervisningsmaterial, ökad kommunikation med elever som följd av digitalisering, utökat ämnesövergripande samarbete behöver mer avsatt tid.
Att lägga fokus på “superlärare” ger en snedvriden bild av skolan. Fokuset borde snarare läggas på hur man kan få bukt med byråkratiseringen av skolan. När man blir av med detta ok kommer skolresultaten att förbättras per automatik och då kommer inga “superlärare” heller att behövas.
Bered mer tid åt lärarna och låt dem få göra sitt hantverksarbete. Skolverket och regeringen borde sluta med alla hittepåregler och lagar och i stället låta skolan få vara sig själv. Så länge skolan får andas och tänka själv kommer den att överleva, allting annat är överflödigt att säga.
“Dum spiro, spero!” (Så länge jag andas, finns jag till.) Så även borde detta klassiska ordspråk gälla för skolan!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
