ANALYS —
Det är 20 år sedan Srebrenicamassakern ägde rum. Historieundervisningen i Sverige är dock mer än bristfällig och lägger alldeles för mycket vikt på godtyckliga historiska händelser eller tidsperioder, och andra sopas under mattan.
Koncentrationslägret Jasenovac är en integrerad del av andra världskrigets fasor, liksom Förintelsen är det. Trots vedertagna fakta lägger den svenska historieundervisningen 100% fokus på Förintelsen i jämförelse med Jasenovac och andra minst lika viktiga historiska skeenden.
Jasenovac lyfts överhuvudtaget inte upp då det helt enkelt inte ligger i den svenska regeringens intresse att svenska ungdomar ska få lära sig en nyanserad sanning om andra världskrigets historia. I stället lägger man all fokus på Förintelsen, som om det bara var judar som utsattes för ett folkmord.
Även om man skulle bestämma sig för att utöka historieundervisningen i den svenska skolan skulle sannerligen andra ting gå före det beryktade koncentrationslägret Jasenovac, till exempel Gulag och Treblinka. Varför tiger Världssamfundet om serbiska lidanden och offer?
Serbiska bragder och stordåd relativiseras i svenska medier vare sig det handlar om idrott, film, kulturhistoria eller vetenskap, såsom basketlegendaren Vlade Divac, tennismästaren Novak Đoković, filmskaparen Emir Kusturica och historieförfattaren Jovan I. Deretić, till den grad att serber oftast utmålas som förövare i stället för offer. Varför denna skeva bild?
När den serbiske premiärministern Aleksandar Vučić väl bestämt sig för att närvara vid minnesceremonin i Srebrenica i Bosnien och hedra offren fick han mothugg från sina opponenter, bland dem Margot Wallström. I stället för att berömma Vučić för hans försoningsgest och välvillighet att åka till minnesceremonin kastar Margot dolkar och kritiserar honom för hans uttalanden:
“Jag tror att det var ett uttryck för att man ansåg att kommer han hit, måste han också vara beredd att se och benämna saker för vad de är. Det är så varje försoning och dialog kan börja. Det var väldigt starka känslor i rörelse i dag, säger Margot Wallström.” (“Eliasson bedrövad av attack på Vučić”, Sydsvenskan, Lördag 11 juli 2015)
Nej, Margot, där har Du helt fel! Vučić gör helt rätt. Han väljer att inte polemisera och politisera kring ordklyveri. Varför ska all försoning och dialog utgå från en parts ställningstagande? Jag trodde att i alla krig fanns två krigande parter, så även i detta. Det går således inte att utmåla serber som onda demoner och på samma gång den andra sidan för fromma helgon. Sanningen är sålunda inte alltid lätt att definiera – vilket svenska politiker, reportrar och journalister alltför ofta gör lättvindigt.
Med största respekt för bosnisk-muslimska offer som föll offer under Srebrenicamassakern är det för den skull missvisande att kalla massakern för ett “folkmord”. Om Srebrenicas illdåd och brott ska klassificeras som just “folkmord” borde även en rad andra fall upptas på förteckningen, såsom följande:
– Vlad Dracula ryckte in i Bosnien 1476, där han under en blixträd erövrade och plundrade byn Srebrenica. Fångarna skonades inte, enligt vittnesmålen: levande människors skinn flåddes, andra blev lemlästade eller pålspetsade. I det sargade och arma landet dödades och spetsades på pålar drygt 8 000 bosniska muslimer. (Furste Dracula – De Drakoniska Drobnjakernas Herre, Ljubomir T. Dević, december 2013)
– Enligt forskningsrapporter från Encyclopedia of the Holocaust Holocaust Memorial Museum i Washington, dödade Ustasjaregimen mer än 250 000 serber under perioden 1941-1943, varav tiotusentals i Jasenovac. (sr.wikipedia)
– Turkiska offer i tusental under de turkisk-montenegrinska krigen. Osmanerna plundrade och slaktade; likaså andra sidan! Ett klassiskt exempel är det stora fältslaget i Vučji Dol, den 28 juli 1876, i det Gamla Montenegro, där serbmontenegrinerna vann en stor strid mot ottomanerna. Fastän dessa var i underläge dödade de 8 000 turkar. Blott 70 serber dog och 118 skadades. (Turkiet och Serbien i återvändsgränd!?, Ljubomir T. Dević, 2004-12-18)
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
