Category: Till åminnelse av …

Roberto Salinas Price

ANALYS —

Roberto Salinas Price (1938-2012) ägnade större delen av sitt liv åt att studera Homers verk Iliaden och Odysséen. Huvudhypotesen i Prices homeriska studier är att geografisk information om Iliaden och Odysséen tydligt indikerar att det trojanska kriget ägde rum i Neretvadalen.

Roberto Salinas Price föddes i Mexico City 1938. Han utbildade sig i USA och gick på St. Johannes College i Annapolis, där han  tog examen i filologi. Fram till sin död hann han publicera Homer’s Blind Audience (1985), Atlas of Homer’s Geography (1992), Homer’s Whispers (2006). Han dog i slutet av sin fjärde bok, i december 2012, enligt ett uttalande från Troja-Gabela Tourist Association.

Den mexikanske hotellägaren med homerologiska ambitioner lokaliserade den trojanska staten vid Adriatiska kusten mellan sammanflödet av Krka och Kotorbukten, med alla dess öar och i inlandet till de bosniska bergen. Huvudstaden Elias (serb. Илија/ Ilija) ligger i det gamla köpcentret Gabela. Han identifierade sålunda dalmatiska Gabela med Troja och dök upp i Adriatiska havets havsvatten likt Odysseus i mitten av 1980-talet. Price inspirerades av många verk, bland annat ett minutiöst hängivet arbete av Aristid Vučetić (1884-1975) från Dubrovnik-Korčula regionen, som var medlem av en av Dubrovniks mest framstående serbisk-katolska familjer. Mest stoff hämtade han från den barbariske skalden Homeros och dennes två klassiska epos Iliaden och Odysséen, som skrevs omkring 800 f.Kr. Grekerna kallade folken norr om Grekland “barbarer” (βάρβαρος), de från trakterna Illyrien och Thrakien.

“Den centrala hypotesen i Salinas Prices homeriska studier är att den geografiska information som ges i Iliaden tydligt pekar på ett scenario för det trojanska kriget i deltadalen i Jugoslaviens Neretvaflod, som mynnar ut i Adriatiska havet halvvägs mellan Split och Dubrovnik. 1967, när han åkte till Jugoslavien på jakt efter en plats som skulle svara på Homers beskrivningar av Ilios, träffade han Aristid Vučetić som långt tidigare hade upptäckt att Odysséen talade om platser in och utanför Jugoslaviens dalmatiska kust. Det Salinas Price misstänkte från början var att dorianerna, som kom till Grekland från området Troja, var en blandad grupp av danaaner och trojaner som började kalla sig greker.

Senare, när de homeriska skrifterna blev tillgängliga för dem som underhållning, identifierade de av misstag en sedan länge övergiven fästning i det nordvästra hörnet av Mindre Asien som den tidigare platsen för Homeros Ilios, och inte avsky för de politiska och kulturella fördelarna som en sådan identifikation erbjuder, vidhöll de en populär tradition. Det var av denna anledning som senare historiker och författare kunde upptäcka mer av ett inslag av misstänkta fabel än historisk exakthet i frågor som rör Homeros och Troja.

Implikationerna av den jugoslaviska Trojahypotesen är fenomenala, eftersom den tillåter, förutom att skapa språkliga kopplingar och föra en arkeologisk bild av tiden till en flytande kronologi, att binda upp realiteterna i den grekiska myten (en tidig form av historia som inträffade långt innan Grekland bildades) med geografiska och arkeologiska beröringspunkter utanför de grekiska gränserna.” (Salinas Price, Roberto, 1938-2012. Homer’s blind audience : an essay on the Iliad’s geographical prerequisites for the site of Ilios. — San Antonio, TX, Estados Unidos : Scylax Press, c1985.)

Mullen må vara honom lätt!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Srebrenicamassakern, juli 1995

ANALYS —

Det är 20 år sedan Srebrenicamassakern ägde rum. Historieundervisningen i Sverige är dock mer än bristfällig och lägger alldeles för mycket vikt på godtyckliga historiska händelser eller tidsperioder, och andra sopas under mattan.

Koncentrationslägret Jasenovac är en integrerad del av andra världskrigets fasor, liksom Förintelsen är det. Trots vedertagna fakta lägger den svenska historieundervisningen 100% fokus på Förintelsen i jämförelse med Jasenovac och andra minst lika viktiga historiska skeenden.

Jasenovac lyfts överhuvudtaget inte upp då det helt enkelt inte ligger i den svenska regeringens intresse att svenska ungdomar ska få lära sig en nyanserad sanning om andra världskrigets historia. I stället lägger man all fokus på Förintelsen, som om det bara var judar som utsattes för ett folkmord.

Även om man skulle bestämma sig för att utöka historieundervisningen i den svenska skolan skulle sannerligen andra ting gå före det beryktade koncentrationslägret Jasenovac, till exempel Gulag och Treblinka. Varför tiger Världssamfundet om serbiska lidanden och offer?

Serbiska bragder och stordåd relativiseras i svenska medier vare sig det handlar om idrott, film, kulturhistoria eller vetenskap, såsom basketlegendaren Vlade Divac, tennismästaren Novak Đoković, filmskaparen Emir Kusturica och historieförfattaren Jovan I. Deretić, till den grad att serber oftast utmålas som förövare i stället för offer. Varför denna skeva bild?

När den serbiske premiärministern Aleksandar Vučić väl bestämt sig för att närvara vid minnesceremonin i Srebrenica i Bosnien och hedra offren fick han mothugg från sina opponenter, bland dem Margot Wallström. I stället för att berömma Vučić för hans försoningsgest och välvillighet att åka till minnesceremonin kastar Margot dolkar och kritiserar honom för hans uttalanden:
“Jag tror att det var ett uttryck för att man ansåg att kommer han hit, måste han också vara beredd att se och benämna saker för vad de är. Det är så varje försoning och dialog kan börja. Det var väldigt starka känslor i rörelse i dag, säger Margot Wallström.” (“Eliasson bedrövad av attack på Vučić”, Sydsvenskan, Lördag 11 juli 2015)

Nej, Margot, där har Du helt fel! Vučić gör helt rätt. Han väljer att inte polemisera och politisera kring ordklyveri. Varför ska all försoning och dialog utgå från en parts ställningstagande? Jag trodde att i alla krig fanns två krigande parter, så även i detta. Det går således inte att utmåla serber som onda demoner och på samma gång den andra sidan för fromma helgon. Sanningen är sålunda inte alltid lätt att definiera – vilket svenska politiker, reportrar och journalister alltför ofta gör lättvindigt.

Med största respekt för bosnisk-muslimska offer som föll offer under Srebrenicamassakern är det för den skull missvisande att kalla massakern för ett “folkmord”. Om Srebrenicas illdåd och brott ska klassificeras som just “folkmord” borde även en rad andra fall upptas på förteckningen, såsom följande:
– Vlad Dracula ryckte in i Bosnien 1476, där han under en blixträd erövrade och plundrade byn Srebrenica. Fångarna skonades inte, enligt vittnesmålen: levande människors skinn flåddes, andra blev lemlästade eller pålspetsade. I det sargade och arma landet dödades och spetsades på pålar drygt 8 000 bosniska muslimer. (Furste Dracula – De Drakoniska Drobnjakernas Herre, Ljubomir T. Dević, december 2013)
– Enligt forskningsrapporter från Encyclopedia of the Holocaust Holocaust Memorial Museum i Washington, dödade Ustasjaregimen mer än 250 000 serber under perioden 1941-1943, varav tiotusentals i Jasenovac. (sr.wikipedia)
– Turkiska offer i tusental under de turkisk-montenegrinska krigen. Osmanerna plundrade och slaktade; likaså andra sidan! Ett klassiskt exempel är det stora fältslaget i Vučji Dol, den 28 juli 1876, i det Gamla Montenegro, där serbmontenegrinerna vann en stor strid mot ottomanerna. Fastän dessa var i underläge dödade de 8 000 turkar. Blott 70 serber dog och 118 skadades. (Turkiet och Serbien i återvändsgränd!?, Ljubomir T. Dević, 2004-12-18)

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Budapest – 70 år sedan befrielsen av gettot

TEMA: Åminnelse av 70-årsdag

Ungerska judar och sovjetiska krigsveteraner samlades i Ungerns huvudstad Budapest 2015-01-18 för att markera 70-årsdagen av befrielsen av gettot i Budapest under andra världskriget, i vilken medverkade medlemmar av Röda armén. Denna unika jubileumstillställning censurerades emellertid bort i svenska mediers rapporteringar som så många gånger tidigare.

Ett hundratal personer, däribland ett tiotal överlevande från gettot, närvarade vid minnesstunden i Stora synagogan, rapporterar AFP. (RTS, 18. januar 2015.)

“Många skulle inte sitta här i dag om inte Röda armén hade kommit den dagen”, säger rabbin Robert Froelich i sitt tal till publiken. “Vi markerar högtidligt de liv som vi återfick den 18 januari 1944”, tillade han. (RTS, 18. januar 2015.)

Vid sammankomsten närvarade även två sovjetiska militära veteraner som deltog i befrielsen av gettot, vid vilken även framträdde Röda arméns kör.

Den ryske ambassadören i Budapest, Vladimir Sergejev, sade i sitt tal att 50 000 sovjetiska soldater förlorade sina liv i befrielsen av den ungerska huvudstaden.

70 000 personer levde under överfulla och ohälsosamma förhållanden i gettot fram till Röda arméns ankomst. Tusentals dog av svält, sjukdom eller konsekvenser av hårda vintrar. (RTS, 18. januar 2015.)

Omkring 600 000 ungerska judar omkom i Förintelsen, varav många deporterades till nazikoncentrationslägret Auschwitz i början av den tyska ockupationen. Runt 100 000 judar blev kvar i Budapest när hela staden befriades den 13 februari 1945.

Minneshögtider tillägnade deportationerna lever i skuggan av kontroverser kring hur Förintelsen markeras i Ungern. Många av de grupper som organiserar åminnelsen vägrade emotta eller återlämnade erhållna medel från premiärminister Viktor Orbáns regering, anklagandes den för att ha förminskat Ungerns roll i organisationen av deportationerna, en anklagelse som regeringen dementerar, rapporterar den franska nyhetsbyrån. (RTS, 18. januar 2015.)

Men ingenting av detta framkom i svenska medier. De censurerade bort denna jubilara 70-årsdag och valde i stället att lägga fokus på diplomaten Raoul Wallenbergs försvinnande i Budapest den 17 januari 1945. Varför är han viktigare än alla andra?

Den mediala bojkotten av jubileumsfesten i Budapest är för att inte höja de rivaliserande sefardiska judarna till skyarna samt ge credit åt Viktor Orbáns Ungern och Vladimir Putins Ryssland. I stället väljer man att undanröja information och försöka tiga sig igenom det hela. Men genom att bortsopa och tiga medverkar de svenska massmedierna till brott, vilket kommer att straffa sig förr eller senare!

Om det hade rört sig om ett 70-årsdagsfirande i en amerikansk-judisk stad, såsom Beverly Hills, med amerikanska veteraner på plats skulle alla Sveriges radioantenner och strålkastare ha riktats dit för länge sedan. Bevare oss från detta hyckleri och dessa dubbla standarder!

Men det arma judiska folket tycks bara vara en bricka i det världspolitiska och massmediala spelet, som styrs av Bilderberggruppen. Radio, press och TV verkar således endast vara intresserade av Askenazijudarnas historieskrivning och berättande, medan de mer sociokulturellt belevade sefardiska judarnas liv och leverne förtrycks och åsidosätts allt mer i olika sammanhang – så även de i Budapest. Vilken dubbelmoral!

JE NE SUIS PAS CHARLIE – JE SUIS SÉPHARADE!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Davidsstjärnan med solcirkeln (swastikan) i mitten. Där är även Lilit med som står som symbol för Treenigheten – och för den europeiska aristokratin. Symbolen finns i dagens Armenien/ Kaukasus.

“Tribunalen i Haag dödade Slobodan Milošević!”

ANALYS —

Det är 16 år sedan Serbiens f.d. president Slobodan Milošević (1941-2006) mördades. Vem dödade honom… och varför? Den holländske journalisten och forskaren Robin de Ruiter ifrågasätter inte huruvida Slobodan Milošević dödades eller inte, utan vem som dödade honom och varför.

Tribunalen i Haag dödade Slobodan Milošević! Boken är baserad på de mest tillförlitliga källorna. Den holländske författaren representerar den “serbiska sanningen”, rättigheter och intressen och avslöjar de grundläggande orsakerna till kriget i det forna Jugoslavien.

Må svart mylla vara Dig lätt!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Sankt Savas dag 27/1

 
ÅMINNELSEANALYS —

Den 27 januari varje år uppmärksammas åminnelsen av Sankt Savas dag – Савиндан/ Savindan, den dag då serberna firar livet och arvet efter grundaren av den serbiska grenen av den ortodoxa kyrkan samt återupprättandet av den serbiska nationen.

Från Sankt Sava kom ett berömt citat som är lika lämpligt idag som det var när det kläcktes, om ödet för serberna: “Först var vi förvirrade. Öst trodde att vi var väst medan väst ansåg oss vara öst. Några av oss missförstod vår plats i sammandrabbningen av strömmarna så de utbrast att vi tillhör ingen sida och andra att vi enbart hör till den ena eller andra. Men jag säger er Ireneus att vi är dömda av ödet att vara öst i väst och väst i öst, att erkänna bara himmelska Jerusalem bortom oss, och här på jorden – ingen.” — S:t Sava till Irenaeus, 1200-talet

Den Helige ärkebiskop Sava (serb. Свети Сава/ Sveti Sava; 1175-1235), ursprungligen prins Rastko Nemanjić (serb. Растко Немањић; son till den serbiske härskaren och grundaren av den serbiska medeltida staten Stefan Nemanja och bror till Stefan Prvovenčani, den förstkrönte kungen), är den förste ärkebiskopen av Serbien (1219-1233), det viktigaste helgonet i den serbisk-ortodoxa kyrkan samt en viktig kulturpolitisk missionärsarbetare på den tiden.

Rastko föddes cirka 1175 i Gradina (nära dagens Podgorica, Montenegro). I sin ungdom (ca. 1192) flydde han från sitt hem för att gå med i den ortodoxa klosterkolonin på berget Athos (grek. Agion Oros; på halvön Halkidiki) och erhöll namnet Sava (Sabbas). Han reste först till ett ryskt kloster och flyttade sedan till det grekiska klostret Vatopedi. Hans far följde med honom, någon gång i slutet av 1197, efter att ha blivit munk med namnet Simeon. År 1198 flyttade de tillsammans till det övergivna klostret Hilandar (grek. Chilandari) och återställde det, som allt sedan dess blev centrum för det serbiska kristna klosterlivet. Hilandar är ett av de tjugo klostren på Athos som än idag fyller en viktig samhällsfunktion.

Sankt Savas far avlade klosterlöften under namnet Simeon och dog i Hilandar den 13 februari 1199. Han blev helgonförklarad som Sankt Simeon. Efter sin fars död ägnade sig Sava åt det asketiska livet och drog sig således tillbaka till en asketplats nära Karyes som han byggt själv under 1199. Han skrev också Karyes Typikon som gäller för både Hilandar och hans asketplats. Typikonen är inskriven på en marmorskiva i en munkcell och står fortfarande där. Sava stannade på Athos fram till slutet av 1207.

År 1208 återvände S:t Sava till Serbien för att ena sina bröder, eftersom rivaliteten dem emellan tidvis fört staten till randen av inbördeskrig. S:t Sava upprättade sin bas i Studenica-klostret och började organisera den serbisk-ortodoxa kyrkan. Till sin hjälp hade han med sig flera munkar för att utföra sin pastorala och missionära plikt bland folket. S:t Sava lyckades slutligen befria den serbiska kyrkan från det grekisk-ortodoxa ärkebiskopsstiftets jurisdiktion i Ohrid. År 1219 blev S:t Sava invigd som den förste ärkebiskopen av den nya serbiska kyrkan av patriarken Manuel I av Konstantinopel, som då levde i exil i Nicaea.

Sankt Sava anses vara grundaren av den oberoende serbisk-ortodoxa kyrkan och serbiska ortodoxa kristna firar honom som skyddshelgon för utbildning och medicin. Han firas den 27 januari enligt den julianska kalendern och den 14 januari enligt den gregorianska. Sedan 1830-talet har Sankt Sava blivit skyddshelgon för ett otal serbiska skolor och skolbarn. På hans dag deltar således studenter och elever i hymn- och recitationsläsningar i kyrkan.

S:t Sava dog i Trnovo (Tǎrnovo), som var huvudstad i det andra bulgariska riket mellan 1185 och 1422, under Ivan Asen II:s regeringstid. Enligt hans livsföringsberättelser blev han sjuk efter den gudomliga liturgin vid Epifanias högtid (de tre vise männens dag eller de tre kungarnas dag), den 12 januari 1235. Sava besökte Trnovo på väg tillbaka från det heliga landet Palestina, där han grundade ett sjukhärbärge för syriska pilgrimer i Jerusalem samt anordnade välkomstmottagningar i de etablerade klostren för serbiska munkar. Han dog i lunginflammation under natten mellan lördag och söndag, den 14 januari 1235. Sava begravdes ursprungligen i De fyrtio martyrernas kyrka i Trnovo, men hans heliga reliker låg kortvarigt där, till den 6 maj 1237, då de överfördes till Mileševa-klostret i södra Serbien. 360 år senare, år 1595, grävde de ottomanska turkarna upp hans kvarlevor och tog dem till Vračarplatån i Belgrad där de brändes på en påle.

Sankt Savas tempel i Belgrad, vars konstruktion planerades redan 1894, påbörjades 1984 och slutfördes delvis under hösten 2013, är det största aktiva ortodoxa templet i världen idag. Det uppfördes på den plats där S:t Savas reliker tros ha bränts. I själva verket, vad som idag är Vračarplatån brukade ligga utanför stadsmurarna och inte inom räckhåll. Tidigare låg där en annan Vračarkulle, där Tašmajdan är belägen idag. Platsen användes av de ottomanska turkarna för avrättningar och har mer sannolikt varit skådearena för benbränningen. Dessutom håller traditionen platsen för bränningen som “Čupina Umka”, den högsta punkten i Tašmajdan.

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

_________________________________________________

Mer om samma tema:

Till åminnelse av poeten, författaren och kulturskaparen Ivanka Petrović

Foto/ Margareta Dević och Bokhuset Dević.

 

Du gav oss många ting i livet:

gåvor, både stora och små,

men mest av allt kärlek –

den största gåvan av alla.

Du kommer för evigt att finnas i vår närhet.

Så älskad, så full av kärleksfullhet Du var.

Du finns inte längre bland de levande,

dock i våra hjärtan kvarstår Du för alltid.

Om vi bara kunde vrida tillbaka klockan,

skulle vi återuppleva alla dessa lyckliga år

som vi delade med Dig och Din familj.

Hörsamma alla böner från alla de som älskar Dig!

I våra hjärtan kommer Du att leva för evigt,

eftersom vi trodde på en värld tillsammans med Dig.

En bukett av härliga minnen med tusen tårar

skickar vi Dig.

Önskar att Gud kunde ha besparat Dig,

om bara för några årtionden.

Våra läppar kan inte tala om hur vi älskade Dig.

Våra hjärtan kan inte berätta vad vi känner,

men allena Gud vet hur vi saknar Dig

i vårt hus som står tomt idag utan Dig.

Vi kommer att hålla Dig nära i våra hjärtan

och det kommer så att förbli tills vi möts igen.

Vi saknar Dina brev, kloka ord och råd.

Ditt kärleksfulla leende och

Din plats kan ingen annan fylla.

Vi saknar Dig, Ivanka,

och kommer alltid att göra det.

Älskad och ihågkommen av oss alla blir Du

både i skrift och tal.

Du var en sann vän, kollega,

poet, författare och kulturskapare.

Som en sällsynt blomma Du var.

Alltid närvarande, både där hemma och borta.

På jorden Du slet med Ditt skrivande,

om nätterna och dagarna,

men nu i himlen Du vilar.

Gud välsigne Dig, Ivanka!

Du gick hastigt bort med ett leende i ansiktet.

Ditt glada sätt vann många hjärtans vänner.

Hemmet står tomt utan Dig.

Livet för oss är inte detsamma.

Hela världen skulle vara som himlen

om vi kunde få Dig tillbaka igen.

Att minnas Dig, Ivanka, är lätt.

Vi gör det varje dag.

Det är bara smärtan av att förlora Dig

som aldrig går bort.

Detta medför ett innerligt tack

för alla de välvilliga ting som Du gjort för oss.

För alla de dagar som Du gjort ljusare.

Med ett solsken i Ditt leende

och varma uppmuntrande ord

förgyllde Du tillvaron för många.

 

Margareta Dević, 
sekreterare Kulturskaparklubben Bokhuset Dević

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
grund. ordf. Kulturskaparklubben Bokhuset Dević

Till åminnelse av årsdagen då kung Alexander I Karađorđević dödades i franska Marseille 1934

Foto/ http://www.royalfamily.org/hm-king-alexander-i-of-yugoslavia/

I franska Marseille, den 9 oktober 1934, dödades kung Alexander I Karađorđević av Jugoslavien, tillsammans med den franske utrikesministern Louis Barthou.

De dödande skotten mot kungen avlossades av Vlado Georgijev Kerin, känd som Chernozemski, en medlem av den makedonska revolutionära terrororganisationen VMRO (Internal Macedonian Revolutionary Organization), som själv dödades omedelbart efter mordet. Det finns information om att Ustasja och VMRO samarbetade kring mordet, vars mål var att separera Kroatien och Makedonien från kungariket Jugoslavien, och att vissa utländska makter var direkt inblandade i mordet, främst Mussolinis Fascistitalien, som hade territoriella anspråk på Jugoslavien.

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

————– Mordet på kung Alexander I Karađorđević samt hans begravning. ————–

________________________________________________________________

Läs Ljubomir T Devićs 60-poängsuppsats i franska om attentatet i Marseille här nedan! 

Le Roi Alexandre Ier

[Romanska institutionen vid Lunds universitet, FRA 203, 41-60 points. Civilisation.

Décembre 2000. Directeur de mémoire: Daniel de Jallad]