TEMA: Wilhelm Agrell och Krim
Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, hycklar i sitt uppdrag som fredsforskare och raljerar hämningslöst i svenska medier och då exempelvis i Dagens Nyheter: “(…) De upprepade ryska officiella hotelserna understryker detta: dagens Ryssland drar sig inte för att hota sina grannar när dessa vill skydda sig själva. Det finns alltså inget neutralt trovärdighetskapital kvar att förvalta, bara en med tiden ökande risk förknippad med en politisk linje som kanske skulle ha varit ändamålsenlig i en annan värld, men inte i den som vi nu har att förhålla oss till och i värsta fall försöka överleva i.” (“Ansök om Nato-anslutning tillsammans med Finland”, DN/ Debatt, Söndag 13 september 2015)
Som framgår av utdraget ovan kan man med fasthet och stringens notera att Wilhelm Agrell är en nyckfull och kompromisslös förespråkare av ett svenskt Nato-medlemskap, att Sverige ‘självbedrar’ sig självt när det vill “ligga lågt i Nato-frågan” och att det inte finns “ens teoretiska möjligheter att stå utanför en väpnad konflikt i närområdet”. Sverige måste således ‘skyndsamt’ “ansöka om Nato-medlemskap och det måste göras tillsammans med Finland”, är hans slutsats.
Men europeisk säkerhetsgemenskap innebär inte att EU-länder som önskar värna om sin nationellt-traditionella integritet, neutralitet och alliansfrihet ska frångå desamma och de facto bli Nato-medlemmar. Problemet i sig är att Sverige saknar ekonomiska resurser för att upprätthålla sin militär och sina militära utgifter – och med det inkluderat ett decimerat svenskt intresse för militärtjänstgöring. Med andra ord vill vårt land söka “säkerhet kollektivt” allt för att andra Nato-länder ska betala kakan.
För att svensk neutralitet ska återfå sin fullständiga trovärdighet behöver Sverige återknyta de svensk-ryska banden närmare på olika plan och helhjärtat – och inte som nu att vara en nickedocka och en militär avskräckningsförmåga åt väst.
Krim har historiskt sett alltid varit en del av Ryssland och ‘Lillryssland’. Det är därför en utopi att tro att den europeiska säkerhetsordningen skulle ha något som helst samband med Krims återgång till moder Ryssland. Det går således inte heller att skapa ett trovärdigt “enhetligt och förutsägbart säkerhetssystem i det nordisk-baltiska området” utan Rysslands aktiva medverkan. Hur skulle det se ut om man byggde ett halv-fristående hus med två ingångar på gemensam tomt och förbjöd grannfamiljen att nyttja densamma? Den konstgjorda sammanhållningen skulle om något vara “en gråzon” och på förhand vara misslyckad, precis som Östersjösamarbetet vore utan ryskt deltagande.
Agrell menar att vi idag hamnat i ett oroväckande “säkerhetsdilemma” och att det “inte finns något att vinna på att fördröja ett beslut”. Men där har han helt fel. Det finns visst saker och ting att tjäna om man följer Guds 10 budord och “vänder den andra kinden till”. Ryssland är vår stora granne i öst och i och med detta i vår nära angränsande närhet. Man måste blidka sina grannar och fränder på olika sätt för att grannskapet ska fortleva och bestå och inte hoppas illvilligt att “grannens ko ska avlida”. Det är sålunda inte “självbedrägeri” att blicka framåt utan snarare bakåt.
Om någon är det väl USA och EU som på löpande band officiellt hotar och sanktionerar obekväma länders ledare! Dagens Ryssland drar sig dock inte för att säga ifrån på skarpen om orättvisor ute i världen, men har inget intresse av att hota grannar eller starta krig. Sverige har all rätt att skydda sig självt och värna om sina egenintressen, men att oavbrutet syssla med signalspaning mot Putins Ryssland och dess ekonomisk-politiska sfärer bådar inte gott för framtida samarbete i Östersjöregionen. Ryssland är en odelbar del av Östersjöområdet även om Sverige på alla sätt försöker minimera och underblåsa dess geostrategiska och politiska roll.
Agrell skriver vidare att det inte finns något “neutralt trovärdighetskapital kvar att förvalta”. Antingen spelar han dum eller så är han okunnig om att Sverige aldrig varit ett neutralt och alliansfritt land, utan i stället i all hemlighet samverkat och förlitat sig blint på USA:s och Natos militära understöd. Hitlers nazistyrkor som under andra världskriget fick fri lejd genom Sverige talar för sig självt.
Sverige måste ta på sig ansvaret för dess självförvållade politiska kris med omvärlden och tona ned sin extremt antiryska utrikespolitiska hållning. Ett sådant flagrant beteende är varken korrekt eller lämpligt och kommer med tiden att gjuta än mer misstro, fruktan och förrädiskt gift på de svensk-ryska banden!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
