[130820] Jag föddes i Västra Skrävlinge och flyttade med familjen till Arlöv i sexårsåldern. Tillbaka till Malmö kom jag efter giftermål bland annat för att vidareutveckla mina studier från LU, där jag förvärvat en fil.kand.-examen. Jag undervisar på grundläggande nivå i svenska och engelska på Komvux Malmö Södervärn.
Jag är utbildad och legitimerad lärare i franska/ engelska, med utökad kompetens i ryska, svenska och svenska som andraspråk. Jag har alltid gillat språk. Och kontakten det skapar med människor är fantastisk.
I min lärarvardag möter jag första- och andraspråkselever som många gånger saknar relevanta förkunskaper i sitt modersmål, vilket i sin tur försvårar inlärningen av svenska språket. Det har visat sig att elever med svenska som andraspråk presterar bland annat sämre i matematik- och samhällsundervisningarna, på grund av att de inte förstår många svåra svenska samhällsord och uttryck, än jämnåriga med svenska som modersmål.
Jag kan ta mig själv som exempel vad beträffar serbiska modersmålets betydelse för andraspråksutvecklingen. Det tog för mig cirka 15 år att få ett bra uttal i svenska språket och förstå ordens innebörder (t.ex. meddetsamma och detsamma). Jag hade länge problem med sje- och tje-ljuden. Jag sa ’tchugo’ (=tjugo) och ’schju’ (=sju). Varför det tog så lång tid att få ett perfekt uttal kan delvis förklaras av att mina föräldrar talade serbiska hemma och därför blev det ingen språkutveckling för min del. Jag fick dock gå ett par terminer hos en speciallärare fram till och med årskurs 3 i grundskolan. Därefter fick jag gå i den traditionella svenska skolan. Men språkproblemen avtog inte med åren utan jag fick uppsöka en talpedagog på gymnasiet. Hon undervisade mig i talpedagogik en gång i månaden och detta visade sig vara mycket givande för min språkutveckling.
Oavsett om det är förstaspråkselever eller andraspråkselever är det viktigt att dessa elever stärker sina språk, vilket i sin tur ska stärka deras lärande (Gibbons, 2006). Men då är det av vikt att Malmös lärare får en reell chans att förvärva kunskaper om vilka bedömningsmatriser, modeller, strategier och didaktiska hjälpmedel man kan använda sig av för att stödja språkutveckling.
Svenska skolelever kommer således efter i kunskapsligan, enligt OECD:s statistik. En bidragande orsak är ”kunskapssegregationen” i Malmö, Landskrona med flera andra socioekonomiskt segregerade städer.
Välbärgade områden i Malmö får välbärgade skolor med bättre betalda lärare och skolledare, medan mer utsatta områden har mindre resurser och förutsättningar att tillgodose elevernas individuella behov. Det är därför viktigt att skolor som är framgångsrika och drivande delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter till andra skolor som det inte går lika väl för.
Även elever till ekonomiskt utsatta hem och hem som inte prioriterar skolan högt måste få inkluderas i dess hållbara utveckling. De skolor som förbättrar sina resultat och sin statistik genom att utestänga strulande elever har således misslyckats med sitt uppdrag, enligt min mening.
Mer ordningsregler och höjd kravribba leder inte per automatik till bättre skolresultat. Däremot är tydlighet och rakryggighet alltid av vikt, både vad gäller organisation och pedagogiskt ledarskap. Och där inbegrips de nationella/ lokala styrdokumenten, kursmålen, betygskriterierna och elevbedömning som man ska arbeta med kontinuerligt. Samtal, både i helklass, mindre grupp och individuellt, är ett ypperligt redskap i undervisningen. Helst borde man ha tre utvecklande samtal per termin, men i praktiken hinner man inte med fler än två med tanke på klassernas storlek. Det får ta sin tid. Det handlar inte om att “lägga beslag på tiden” utan hur man ska använda den rätt!
Det räcker dock inte bara med ett samarbete lärare och elever emellan. En mellanmänsklig samverkan med andra samhällsaktörer, myndigheter och inrättningar är sålunda ett måste. Det har visat sig fördelaktigt att man är två utbildade pedagoger i varje klass för att få en optimal inlärning för eleverna. Jag menar att det är mer än nödvändigt att släppa in fler agerande i klassrummet. Klassrummet är inte den enda ”fristaden för undervisning”. Klassrummet är inget monopolistiskt rum utan snarare ett flerstämmigt där det kan förekomma naturliga inslag i vardagen som till exempel föreläsningar av författare, företrädare för ABF, Röda korset, Svenska kyrkan och andra frikyrkor. Alla dessa sociokulturella nätverk är en viktig länk och en bidragande faktor till ett gynnsammare undervisningsklimat i den svenska skolan.
Alla skolor har sina ordnings- och trivselregler, såsom: att komma i tid, inte tugga tuggummi eller ha mobilen på under lektionerna. Men trivselregler är till för ökad trivsel och inte för betygens skull. Man kan inhämta kunskap på olika sätt och från olika håll, även utomhus. Det måste inte nödvändigtvis bara vara i skolans värld där man lär sig att läsa, skriva, prata och lyssna. Många av dagens elever använder exempelvis alltmer sina mobiltelefoner och iPads som ett tekniskt hjälpmedel i samband med informationssökning och ordletning.
Vi måste alltid ha i åtanke att lärarens och ledarens roll är främst att förmedla och undervisa. Men läraren måste också stimulera, entusiasmera, ge individuella svar, utmaningar och socialt stöd, göra tydliga kopplingar till litteraturen och sin profession och på så sätt få det bekräftat och förankrat – vilket även innebär att man får en ökad insikt och kunskap i hur man iscensätter vuxnas lärande i en alltmer globaliserad värld. Eleverna och deltagarna står således alltid i centrum och fokus för verksamheten (eller som pedagogen August Bolstad uttrycker det: ”Mottagaren är huvudperson”; Handbok i lärande, 1998) och bör få sina behov tillgodosedda i utvecklande pedagogiska samtal.
Vad som händer med undervisningen när de motiverade eleverna försvinner från skolan är en fråga som Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, studerat och som baserar sig på de larmrapporter Skolverket lagt fram. Vad som händer när studieovana och omotiverade elever sållas bort är det få som ägnat en tanke åt. Det är en minst lika viktig fråga att ställa och analysera, enligt min åsikt.
Men förhoppningsvis annalkas ljusare tider i Malmö, vars tio stadsdelar nyligen slagits samman till fem stadsområden med egna stadsområdesnämnder och stadsområdesförvaltningar.
Med anledning av den nya skolorganisationen har det funnits ett behov av att se över stadsdelsorganisationen, inte minst för att skapa en starkare organisation med fokus på utveckling, och med en starkare lokal demokrati.
Jag hoppas att denna kloka sammanslagning leder till att alla Malmös stadsdelar blir mer involverade och interaktiva – för ett rättvisare och mer socioekonomiskt hållbart Malmö!
▪ Ljubomir T. Dević
Ljubomir T. Dević – f.d. Gruv-/ Sfi-lärare på Komvux i Malmö Södervärn.
TAGGAR
- Komvux
- lärare
- Ljubomir T Devic
- modersmål
- språkundervisning
- undervisning
KATEGORIER
- Krönika
- Utbildning
SKÄNK ETT BIDRAG!
DELA DEN HÄR ARTIKELN:
VKTelegramFacebookTwitterLinkedInPrintDela
_______________________________________________________
Artikeln är tidigare publicerad i alba.nu, [130820]