Det kalla krigets retorik är på väg tillbaka!

ANALYS —

Det kalla krigets retorik är på väg tillbaka in i våra liv och teverutor 25 år efter Tysklands och Berlins återförening, som ägde rum den 3 oktober 1990. Naturligtvis är det återigen väst som kallsinnigt lobbar för ett återinförande av det kalla krigets upprustning och anspänning. Men att återföreningen började i Moskva och att det är Ryssland vi ska tacka för att andra världskriget inte slutade i en total judeutrotning i Europa, är det ingen som vill ta vid sig.

Det är vida känt att Bilderberggruppen och Wallenbergfamiljen påverkar i allt större utsträckning Sveriges inrikes- och utrikespolitik. Bland annat i den så kallade Saudiaffären har Wallenbergfamiljens medlemmar “utövat påtryckningar mot Moderaterna”. (“Wallenberg tryckte på om Saudiaffär”, SVT-Text, Söndag 17 augusti 2014)

Det är inte första gången som Wallenbergfamiljen agerar genom historiens gång. Exempelvis Raoul Wallenberg blev rikskänd för att han räddade många judar undan döden i Ungern. Han greps emellertid av ryssarna i det forna Sovjetunionen och släpptes aldrig. Han blev sålunda en slags nationell symbol för att han lyckades rädda judar undan koncentrationslägren samt att han dog en martyrdöd i sovjetisk fångenskap.

Varför den svensk-judiske diplomaten greps har aldrig kunnat klarläggas, men Rysslandskännaren Bengt Jangfeldt har skrivit en bok om ämnet i fråga med titeln Raoul Wallenberg: En biografi (Wahlström & Widstrand, 2012). När Wallenberg greps av ryssarna i Budapest 1945 var han i färd med att föra ut 15 kilo guld och smycken, värda en förmögenhet, liksom stora summor pengar. Ryssarna trodde förmodligen att det handlade om naziguld och naziförmögenheter som han ville undanhålla från Röda armén. Det påstås att guldet tillhörde judiska familjer som Wallenberg försökte “rädda”, som Jangfeldt och John Dickinson hävdar.

Det är typiskt att de hårda antiryska tongångarna från USA och EU sammanfaller med Europas högtidlighållande av hundraårsminnet av första världskrigets utbrott. EU och USA letar således febrilt efter historiska syndabockar som ska ansvara för första världskrigets fasor och följder, och då riktas blickarna naturligtvis mot det forna Tsarryssland och kungadömet Serbien.

Ryssland arbetar för att återinlemma de forna sovjetrepublikerna i en lös ekonomisk union, så kallad “eurasiatisk union”. Det är Rysslands vägval och legitima rätt att göra, precis som EU gjorde för att skydda sin egen ekonomi och politiska intressesfär.

Rysslands folkvalde president Vladimir Putin har varit rak och tydlig redan från början, då han avgav sin deklaration 2005. Sovjetunionens sammanbrott var “det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof”. Detta finförtydligade han således i sitt utrikespolitiska koncept 2013, som slår fast att Ryssland ska bevara sin “höga status som en av de inflytelserika polerna i världen”.

I mars 2014 skred Putin till handlingen. Han genomförde en blixtannektering av det forna ryska Krim. Putin ger sitt öppna stöd till den proryska befolkningen i östra Ukraina. Denna ukrainska minoritet, som en gång i tiden tillhörde Kievryssland, kallar Sydsvenskans ansvarige utgivare Per T Ohlson för “ett raglande slödder som försetts med avancerade luftvärnsmissiler”.

Per T Ohlson skriver i Sydsvenskans inledare “I rysskylans tid” (Sydsvenskan, Söndag 10 augusti 2014) att Ryssland önskar “destabilisera hela Ukraina för att förhindra landets närmande till väst. Det aggressiva agerandet har fått USA och EU att införa sanktioner, tämligen timida i EU:s fall.”

Ryssland kontrade med ett ettårigt importförbud för livsmedel för en rad västländer – däribland Sverige och Danmark. Det är väl klart att Ryssland måste se över sina ekonomisk-politiska intressen i världen, precis som USA och Nato gjorde när de förde politisk aggression mot Libyen, Irak, Afghanistan, FR Jugoslavien och därmed lade grunden till terrorismens och den humanitära katastrofens okontrollerbara följder.

Per T Ohlson skriver vidare att Ryssland under åren 2011–2012 ökade “sina militärutgifter, i reala termer, med 16 procent av BNP. USA och Västeuropa, ekonomiskt försvagade, har dragit ned sina försvarsbudgetar.” Men realiteten är den, som Ohlson medvetet eller omedvetet försöker undanhålla, att Rysslands BNP i stället växt till sig i rasande fart. “Ryssland har nått femteplatsen i Världsbankens lista över världens största ekonomier. Enligt banken var landets BNP 2012 3,38 biljoner dollar.” (“Ryssland bland världsledare i BNP”, Rysslands röst, Måndag 15 juli 2013)

Per T Ohlson brer på mer: “Liksom under kalla kriget har motsättningarna ideologisk grund. Men nu handlar det inte om en kommunistisk utmaning, utan om en reaktionärt rödbrun. Samtidigt som Ryssland utvecklas i despotisk riktning väller där fram en dyig röra av nationalism, revanschism och intolerans (…) Det tar sig inte bara uttryck i allmän rättslöshet och förföljelse av “landsförrädare”, utan också i hetsen mot hbtq-personer.”

Men Per T Ohlsons antiryska insinuationer saknar grund. Motsättningarna mellan Ryssland och väst bottnar tvärt om i USA:s och EU:s aspirationer på ryska territorier. USA:s före detta president George W Bush visade detta tydligt, när han i ett möte med Putin i Ryssland för ett par år sedan föreslog att ryssarna skulle skänka eller sälja lite mer land till Amerika med den förevändningen att de ändå hade mer än tillräckligt att bre ut sig på. Vilken fräckhet! Det är slut med utförsäljningen av ryska landområden. Alaska (Aljaska) är således ryskt och ska tillbaka till moder Ryssland förr eller senare!

Per T Ohlson kallar politiker som vågar gå mot strömmen “tvivelaktiga”, exempelvis Ungerns starke man Viktor Orbán, eftersom de lyfter fram “Ryssland och Kina som ideal”. Han menar också att Ryssland odlar kontakter med flera av Västeuropas högerextremistiska galjonsfigurer, exempelvis Marine Le Pen, “för att underminera sammanhållningen i EU”. Vad har han för belägg för detta påstående?

Är också Finland suspekt och “tvivelaktigt”, då det värnar om sina kontakter österut? “Kontakter med Ryssland är ett tyngdpunktområde för Företagarna i Finlands internationella verksamhet.” (“Affärer med ryska företag”, Yrittäjät)

Sverige och dess grannländer påverkas inte nämnvärt av Ukrainakrisen. Det som däremot kan påverka långtgående Sveriges ekonomi negativt är sanktionerna mot Ryssland, men där har Sverige sig självt att skylla som accepterat dessa utan att först rådgöra med sin befolkning.

Till följd av Natos ökade militära aktiviteter i Östersjön har Skandinaviens länder de facto hamnat i fokus. Som en följd av detta övade ryskt flyg, under april månad 2013, bombattacker mot mål i Sverige med gränskränkningar som naturlig följd.

Per T Ohlson menar också att Sveriges utrikesminister Fredrik Reinfeldt (M) är naiv när han lyfter fram samarbetet i EU och Nato som ett avvärjande skydd “mot militära hot mot något av Europas länder” och liknar honom med Per Albin Hansson när han gör missvisande “historiska felbedömningar”.

Nej, Per T Ohlson! Det finns inget potentiellt hot från Ryssland – och har heller aldrig funnits. Detta är rena tramset och inbitna konspirationsteorier fabricerade från antiryska kretsar och då framför allt Bilderberggruppen. Ett fullvärdigt Natomedlemskap för Sverige erbjuder inga som helst långtgående garantier och förmåner och därför är det bättre att det förhåller sig neutralt – allt för det svenska folkets och den svenska säkerhetspolitikens bästa.

Sverige som tagit på sig rollen och ansvaret som ett “alliansfritt” land ska inte bedriva hemligstämplade signalspaningsuppdrag åt andra makter och framför allt inte lobba för ett kostsamt Natointräde. En förståndig regering öppnar alla vänskapens dörrar och bjuder in till rundabordssamtal. Och då öppnar sig automatiskt grindarna även för Sverige att odla kulturpolitiska band och formella partnerskap med Nato och andra utländska militärorganisationer.

Naturligtvis behöver Sverige ett proportionerligt militärt försvar, men det är en utopi att tro att det också måste kunna försvaras mot Ryssland. Det kalla krigets vindar är inte “ryska” som blåser över Europa, utan tvärt om de antiryska som gjuter helvetisk olja över elden.

Det är inte Vladimir Putin som har “framkallat den allvarligaste säkerhetskrisen i Europa”, som en del förståsigpåare vill ha det till, utan tvärt om.

Så länge vi har imbecilla politiker och ledarskribenter som förvrider sanningen, undanhåller och undanröjer information, konstrar med orden och meningarna kommer vårt avlånga land att förr eller senare köras i avgrundens botten. Vi kan räkna med att anspänningarna mot Ryssland intensifieras allt mer så länge som uppköpta ryska antagonister och russofober får styra och ställa i världen!

drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *