ANALYS —
Lärarna och pedagogerna sitter inlåsta som fåglar bakom burar och bedriver ändlösa rättningsarbeten, många individuella utvecklingssamtal med elever och deltagare samt möten och informationsträffar – allt oftare under stämpelklockans övervakning.
Lärarna tillbringar allt mer tid i skolan samtidigt som allt fler arbetsuppgifter prackas på dem under arbetstid. Det administrativa arbetet måste minska och lönerna höjas för att eleverna och lärarna ska garanteras en hållbar skola. Men små löneförhöjningar räcker inte på det långa loppet. Löneöversyner sker nu runtom i landets kommuner. Fackförbunden måste ta tillfället i akt och göra något åt problemen. Men oftast får man höra i förhandlingarna om att det inte finns några pengar övers. De svenska lärarlönerna ligger i bottenklass, till exempel med de slovenska. Det vi eftersträvar är emellertid ett lönelyft på 10 000 kronor, så att vi kommer i samma goda löneutveckling som de danska och finska.
För att ta itu med skolans problem måste lärarna respekteras och rådfrågas mer. De arbetar dagligen med sina elever och deltagare och vet således bäst vad som krävs för att nå en positiv skolutveckling. Som det är idag frågas de inte om någonting, varken om förändringar av olika arbetssätt eller införande av nya läroplaner. Skolverket kritiserar kommunerna för att de inte följer upp eleverna bättre, framför allt de som avbryter sina studier men också funktionshindrade som hinner gå ut skolan innan de får tillgång till kompensatoriska hjälpmedel. Detta är ett direkt resultat av kommunernas passivitet och stora avsaknad av samarbete med lärarna.
En skola med stämpelklocka är en skola i tillbakagång. Semesteravtalet i sin nuvarande form är diskriminerande, integritetshämmande och framför allt betungande för många lärare. Semestertjänsterna lämpar sig bättre för industrin och fabrikerna, men absolut inte i den svenska skolan där det behövs mer tid för reflektion och psykisk och fysisk återhämtning.
Idag hastar lärare med saker och ting och tar med sig jobbet hem, allt för att hinna med och få ett flyt. I praktiken självförgör de sig i den onda spiralens återvändsgränd. Har man väl börjat ge efter kan man inte stoppa trenden. Nej, våga satsa på de svenska lärarnas framtid! Ferietjänsterna, som roffats från lärarna, måste tillfalla dem igen. Utan ferieavtalet med tillhörande egen förtroendetid, lovdagar och sommarlov hämmas lärarnas engagemang, motivation och inspiration.
Lärarna och pedagogerna har väl förankrade kunskaper och kompetenser. Vad de behöver är emellertid mer hörsamhet, ett ”större” andningsrum samt bättre arbetsvillkor. Allt fler studenter hoppar av lärarutbildningarna runtom i landet, för att lärarlönerna ligger under genomsnittet i Europa. Är det ett sådant utbildningsklimat vi vill ha i Sverige, eller?
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
