Jag föddes den 4 augusti 1970 i Västra Skrävlinge i Malmö. Vår familj bodde ett tag på Persborg och sedan flyttade vi till Sjöblads väg. När jag var sex och ett halvt år flyttade vi till kranskommunen Burlöv och byn Arlöv.
Som liten brukade jag ofta leka med mina svenska kamrater även om språket brast, fastän dessa inte alltid var snälla och ärliga mot mig. Det kändes som om jag var den ende “blatten” i klassen, för jag kunde ofta känna mig annorlunda, missförstådd och utanför. Men när jag tänker efter nu i efterhand fanns det faktiskt fler svenskar av utländsk härkomst i klassen och inte bara jag, men de var dock inte i så stor omfattning och utpräglat utländska.
Jag umgicks för det mesta med två vänner och klasskamrater – en svensk-afrikansk och en dansk-judisk – men också med en glad tjeck och en stackars landsman från Belgrad, som ofta blev mobbad på mellanstadiet.
Mina föräldrar pratade inte ett ord svenska hemma, vilket var ett stort problem och hämmade min språkutveckling i svenska. Jag fick klara mig själv med alla jobbiga läxor på egen hand. Fast viss hjälp med matteläxorna fick jag nog ändå, om jag tänker efter ordentligt.
Det tog mig femton år för att få ett flyt och perfekt uttal i svenska språket. Vägen dit har således inte på långa vägar varit lätt. Jag gick i två år hos en speciallärare i svenska på lågstadiet på Humlemadskolan. Jag gick också hos en duktig talpedagog på S:t Petri skola i Malmö – och det efter eget önskemål.
Idag talar och skriver jag sju språk: svenska, serbiska, ryska, franska, engelska, latin och grekiska, och har inga som helst sociokulturella problem med mina vänner. Jag förstår dem och de mig. Det är förvisso alltid svårt i början, men allting går att lära sig – språket, kulturen, traditionerna, sederna och bruken, om man så bara vill. Är man intresserad av det mesta i livet lär man sig fort. Är man inte intresserad lär man sig aldrig någonting!
Omgivningen har en stor påverkan på ens personliga utveckling. Att jag har blivit den jag är idag kan jag till stor del tacka mina insiktsfulla föräldrar för som var enträgna med att jag skulle gå och utbilda mig i skolan. Utbildning var nyckeln till framgång i det nya landet, utan den skulle det inte bli någonting utav oss barn. Men också att jag från barnsben skulle lära mig att reflektera över mitt lärande och alldagliga händelser blev allt tydligare.
Min mor Dana sa ofta att: “Mina barn, ni har språket med er men håller tyst och jag som trevar mig fram med sporadiska ord på svenska måste prata för alla. Jag hörsammade mor och från den dagen tog jag till orda. Jag insåg tidigt att jag föddes som vuxen och sågs som en vuxen redan från starten. Och det är bara vi som kan bygga vår framtid. Den blir som vi gör den till. Jag glömmer aldrig min mors kloka ord härvid: “Vi föds själva och dör själva!”
Min envishet och motsträvighet är min inre styrka och den har jag fått från båda föräldrarna. Mitt sunda förnuft och praktiska livskunskap har jag förvärvat från båda föräldrarna. Min insiktsfullhet likaså. På min fars [Tomislav] sida i rakt nedstigande led har det funnits många fromma präster och prästfruar, hertigar och dragoner, men också siare och spåmän, som bidragit till det sakrala och ockulta. Men när halshuggningseran av alla serbiska drobnjaker i början av 1700-talet tog vid förändrades tillvaron för många. Mina förfäder tog till vapen och alla de reste sina svärd “för det ärorika korset och den gyllene friheten” – något i stil med sankt Göran och draken.
Jag läser ofta barnsagor för mina älskade barn och motivet i dessa är just drakar av olika slag. Redan från barnsben vill jag lära dem från vilka stolta hertigar och dragoner vår familj härstammar, men också att respektera och visa aktning för andra kulturer, seder och bruk – alltefter Bibelns gudfruktiga ord: “Du ska älska din medmänniska som dig själv.” (Matteus 22:36-39) och “Som du vill att andra ska vara mot dig, så ska du vara mot dem.” (Matt. 7:12)
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
