Den här ack så pinsamma situationen utspelade sig i skånska Arlöv någon gång i mitten på 1990-talet.
Det var en omfattande ombyggnad av lägenheterna på Vintergatan/Bokgatan. Det saknades uppsatta dörrar och skyltar. Och de många ingångar som fanns in till lägenheterna var övertäckta med stora plasthöljen för att skydda mot damm.
Jag skulle till Serbiska föreningens lokaler på andra våningen, men upptäckte inte att jag gick åt fel håll i byggnaden. Jag gick rakt in i ett duschrum. Prasslande vatten hördes från en duschkran.
Plötsligt ljöd ett skriande skrik och ett dån genom hela byggnaden:
– Aaaaaaaaaaaa!!!!
Den unga, spritt nakna kvinnan som stod i duschen skrek till av rädsla. Och även jag utbrast i skrik, till hennes höga toner.
Jag blev så rädd att jag nästan kissade på mig.
Kvinnan slutade skrika efter ett kort tag. Hon iakttog mig med stora runda ögon, men sa ingenting. Hon var knäpp tyst. Hon var som fasttejpad om munnen. Och mina ögon tittade på henne. Hon blev allt mer lugn och förstod nu att jag var lika rädd som hon och att jag hade gått vilse, det vill säga kommit in genom fel dörröppning.
Jag ursäktade mig tusen gånger om och förklarade att det inte var min mening att hoppa in i duschen med henne, utan att jag i stället var på väg till föreningen för att titta på nyheterna på satellit-tv.
Jag ursäktade mig en sista gång och lovade att jag skulle titta efter lite bättre nästa gång jag gick in dit.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
