“Närmare femtio gravlyktor är sönderslagna och på de två ljusbärarna i minneslunden har glaset krossats. Natten till torsdagen utsattes kyrkogården i Arlöv för en omfattande vandalisering.” (“Arlövs kyrkogård vandaliserad”, Sydsvenskan/ Omkretsen, 14 maj 2008)
Natten till torsdagen den 8/5-2008, det vill säga två dagar efter sankt Görans dag, kom min döde far i drömmarna och varskodde mig. Jag minns hur han vred på huvudet, suckade och var arg. Han satt på vakt på en stol utanför huset, innanför vår husgrind. Polisen gjorde en järnring och riktade sina vapen in mot byggnaden. I drömmarnas värld stod jag lite avskild bakom fönstrets persienner och beskådade alla poliserna utanför.
Det konstiga med den här drömmen är att den kom tillbaka i repris med kort intervall. Det var exakt samma dröm som uppenbarade sig två gånger för mig: bilden av min far sittandes på stolen utanför och poliserna omkring.
När jag vaknade nästa dag visste jag med ens att någonting inte stod rätt till med min bortgångne far. Han brukar inte uppenbara sig för mig utan anledning. Det finns alltid ett skäl till varför. Och det fanns det den här natten när han kom till mig.
Jag berättade drömmen för min fru, som även hon blev orolig. Jag sa att det nog var bäst att jag åkte in till kyrkogården för att ta reda på vad som försiggick. Någonting var i görningen, eller så hade det redan skett – det var inget snack om saken.
Jag åkte till Arlövs kyrkogård. Jag var orolig hela tiden, även när jag kom dit. Det var tunga steg jag tog. Men innan jag ens hann till gravplatsen stannade jag till vid grinden till kyrkogården. Där stod med stora bokstäver att kyrkogården hade skändats och utsatts för en omfattande vandalisering under natten. Mina drömmar hade sannerligen besannats. Jag rös i hela kroppen och var som förstenad under några sekunder.
Det låg glassplitter överallt i min omgivning. Och visst stämde det att många gravlyktor var sönderslagna, jag skulle vilja hävda uppemot sjuttio, även den som stod intill min fars grav. Till och med fotot på min avlidne far var nött och repat.
Men familjebanden och blodet är starkare än alla stormar på haven. Ingen orkanvind i världen kan få oss avskilda, mig och min far. Banden håller oss således förenade genom alla svårigheter både i livet och bortom livet – i himmelriket, den outforskade världen. Min döde far står upprätt i alla lägen, även efter en sådan omänsklig gravskändning. Det ska gudarna veta!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
