A N A L Y S
“Med hot om våld så har Ryssland tvingat fram en gränsändring. Det är historia. Europa är sig inte likt längre. Så här har vi inte löst konflikter på många decennier.” (“Ett förebud om vad som komma skall”, Mats Larsson, Expressen, den 18 mars 2014)
Jag vet inte i vilket århundrade Expressens krönikör Mats Larsson lever, men hans synsätt på moder Ryssland och Krimkonflikten är väldigt stereotypiskt och förlegat – något i stil med Carl Bildts (M).
Förstår Mats Larsson att Krim är lika viktigt och heligt för ryssarna som Kosovo för serberna? Det finns ett gammalt serbiskt ordspråk som säger: “Det som är fråntaget med våld är förbannat!” Och det är just detta vi beskådar i både Ukraina och Kosovo. Det kommer att gjutas än mer blod ända tills den dag en rättfärdig lösning nås.
Jag vet inte heller hur mycket Mats Larsson är påläst i serbisk och rysk historia. På territoriet Kosovo och Metohija finns fler medeltida kyrkor och kloster än i någon annan del av Serbien; fler än 1500 monument är evidensförda, som räknas till det serbiska kulturarvet. Det blev så småningom det andliga centret för serberna – och har allt sedan dess betraktats som “Serbiens vagga”. Denna vagga skänkte dock den jugoslaviske kommunistledaren Josip Broz Tito (1892-1980) till kosovoalbanerna 1974, genom att göra området autonomt. Kosovo var i praktiken redan då förlorat.
1954 gav den försupne sovjetiske kommunistledaren Nikita Chrusjtjov (1894-1971) Krim i gåva till Ukraina utan att först fråga det ryska folket. Allt sedan dess kom krimryssarna att bli en minoritet i sitt eget land, vilket också serberna kom att bli i Kosovo. Det är detta som kallas för: Divide et imperum! Genom att söndra och stycka upp ryska och serbiska landområden blir det per automatik lättare att härska över dem och den angränsande världen.
Men ryssarna och serberna “tar bara tillbaka det som tillhör dem” (enligt bröderna Tarabićs sianden om dagens och kommande skeenden). De är de rättmätiga arvtagarna till det forna ädla storsarmatiska riket, som sträckte sig likt en örns vingar allt från Uralbergen, Skandinavien och Central- och Sydeuropa till Nordafrika och de brittiska öarna. Därav den tvåhövdade panslaviska örnen som symbol.
Ryssland har sålunda alltid varit en del av Europa, och inte av “ett annat”! Skam åt bilderburgarna som velat något annat – de är så illvilligt fräcka att de borde skämmas! De roffar åt sig andras historia och förvrider sanningen 180 grader, allt för att gemene svensk ska tro något annat.
Katarina II av Ryssland, även kallad Katarina den Stora (1762-1796), var en superintelligent kvinna, språkligt belevad och mäkta intresserad av både rysk-tysk och anglosaxisk historia. Katarina den Stora har således gjort stora och osjälviska insatser och uppoffringar för den ryska identiteten och kulturen, mer än någon annan samtida rysk ledare. Exempelvis skrev Katarina II i sina många memoarer och brev om “de broderliga skottarna som skattskrevs i Ryssland”, därav uttrycket ‘ot soti’ (från en hundradel), och som senare utvandrade långt fjärran från moderlandet till sin nya boning i Nova Škotija (Nya Skottland).
Imorgon blir det således dags för Skottland att frigöra sig från det engelska herraväldets ok. Skottarna kommer att blicka österut igen, mot moder Ryssland, så som de tidigare gjort. Det är därför som marken skakar under bilderburgarnas fötter så fort de vänder sig mot öst. Det kommer den att göra lite till, ända tills den dagen då den stora kratern öppnar sig för gott.
“Visst går det att förstå den ryska viljan att få tillbaka det Krim som förlorades genom ett nyckfullt beslut 1954 av Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov. Men Putins sätt att lösa problemet har kastat in Europa i den värsta och farligaste utrikespolitiska krisen sedan det kalla krigets slut 1991.” (“Ett förebud om vad som komma skall”, Mats Larsson, Expressen, den 18 mars 2014)
Jag försöker förstå Mats Larssons retorikföring. Vad menas med “Putins sätt att lösa”? Hur löste man Kosovokrisen, om jag får fråga? Jo, Natos bombplan bombade i 78 dagar utan uppehåll oskyldiga barn och gamla, skolor, sjukhus, bussar och tåg – ja till och med den serbiska statstelevisionens hus och den kinesiska ambassadens byggnad i Belgrad. Resultat: över 3 000 människor dödades, varav ett otal av dessa var tv-reportrar och ambassadpersonal. Förenta staterna och Nato har efteråt öppet erkänt användandet av klusterbomber och vapen med utarmat uran i kriget mars-juni 1999 mot den Federala republiken Jugoslavien.
Svenska media höll inne med informationen om bomblemlästade civila. Men när svenska journalister “dödas i tjänsten” lyfts de upp till piedestalen som om de vore hjältar. Det är ingen som orkar bry sig längre, så länge det inte drabbar en själv. Vilken dubbelmoral och cynism!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
