TEMA: Ryssland under Putin
För 15 år sedan, närmare precist den 24 mars 1999, blev Förbundsrepubliken Jugoslavien brutalt attackerat av de 19 medlemsländerna i Nato. Det var en aggression i strid med alla normer i internationell rätt, som föregicks av 78 dagars obevekliga bombningar, samt bestialisk tortyr av offerstaten som varken hade ekonomisk eller militär kapacitet för att försvara sig på ett adekvat sätt.
Och det hela började med UÇK:s attacker mot serbiska poliser, brevbärare och andra tjänstemän i Kosovo och Metohija. När den serbiska polisen svarade med automateld uppstod ett väpnat uppror, varefter även den jugoslaviska armén blandade sig i konflikten.
I dessa dagar är det många politiker i Väst som försvarar erkännandet av Kosovo med tesen att “det repressiva Serbiens styrkor använde våld mot den lokala albanska befolkningen”, och att Kosovo därför “hade rätt att förklara sig självständigt”. Vem som först använde våld i Kosovo, spelade mindre roll för Väst, och inte heller är det viktigt nu. Denna tes nämns i samband med händelserna på Krim. (“Simputija”, Miroslav Lazanski, Politika.rs, 22.03.2014.)
“I Väst säger man att ryssarna på Krim inte genomlevde en väpnad attack”, skriver den ansedde serbiske militärkolumnisten och författaren Miroslav Lazanski i tidningen Politika, och fortsätter: “Vi skulle kanske först ha inväntat en attack, blodsspillan och en motattack, och därefter förhållit oss till detta? Eller när man i dessa dagar i Europaparlamentet frågar sig med indignation om det är möjligt att idag föreställa sig ett krig på grund av gränser i Europa.”
Enligt Lazanski är det fullt möjligt: “Och det beror på att ni för 15 år sedan inte ställde frågan om det är möjligt att bomba ett europeiskt land i 78 dagar utan samtycke av FN:s säkerhetsråd – och det i strid mot alla normer i internationell rätt. Att under 78 dagar bomba den europeiska staden Belgrad, jämna byggnader med marken, broar och fabriker, sikta mot civila och tv-huset, är varför större delen av allmänheten i Serbien gärna välkomnar att Krim återigen blir en del av Ryssland.” (“Simputija”, Miroslav Lazanski, Politika.rs, 22.03.2014.)
“Med vilka ord skulle ni vilja beskriva er relation till Putin?”, skulle en enkätfråga sålunda kunna lyda i Serbien. Jag är ganska säker på att presidenten i Ryssland skulle vinna väljarstöd på grund av “symputier”, som präglar vår allmänhets inställning till Putin”, menar Lazanski. (“Simputija”, Miroslav Lazanski, Politika.rs, 22.03.2014.)
Putin låter visa omvärlden hur det är när saker och ting löses med våld. Efter händelserna på Krim har förtroendet för Vladimir Vladimirovitjs personlighet utvecklats till populärkultur i samtidens Ryssland. Han återlämnade Krim till Ryssland, men även nationell stolthet och stabilitet. För ryssarna är han “herr kapabel”. Eftersom Putin inte längre är en politiker, är han idag symbol för Ryssland – en slags myt. Det är som att fråga britterna om de önskar Elizabeth II till drottning.
“Naturligtvis har Vladimir Putin odlat bilden av en man som löser saker. Han löste Tjetjenienfrågan så fort han kom in i Kreml, och nu har han löst problemet med Krim, som efter 60 år åter kom under moderlandets vingar. Men han löser också människors vanliga alldagliga problem. Vladimir Putin är med andra ord skaparen av den starka ryska staten; och en stark stat är en välsignelse, inte bara för den ryska marknaden, utan även för den serbiska”, poängterar Lazanski. (“Simputija”, Miroslav Lazanski, Politika.rs, 22.03.2014.)
Ukraina aspirerade på ett Nato-inträde redan 2004, under den orangea revolutionen. Och då genomfördes en statskupp i Kiev, eftersom valresultatet ogiltigförklarades. Utländska sponsorer till statskuppen är desamma som de nuvarande sponsorer till Maidanupproret. Allt som hände då och nu har inte hänt på rättsliga grunder, utan det är i termer av ren maktrelation. Som då som nu var det en våldsverksamhet för att få till ett regimskifte. Moskva har upprepade gånger varnat för att Ukrainas inträde i Nato skulle vara en “röd linje”.
För om Nato hamnade 400 km fågelvägen från Moskva, skulle det kompletta ryska nukleära svarssystemet förlora sin betydelse, eftersom Kreml i en sådan situation inte skulle ha tid att reagera. Varför var Kennedy redo för ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen på grund av sovjetiska missiler på Kuba? Eftersom missiler så nära USA inte skulle tillåta mer än två minuter för ett beslutsavgörande.
“När Washington och Bryssel stödjer de politiska krafter i Ukraina som önskar dess inträde i Nato, då leker de med elden; eftersom man kan fråga sig vad det är Washington och Bryssel letar efter i Ukraina. Demokrati? Varför söker de den inte i Saudiarabien? Att göra allt för att amerikanska vasaller ska stanna kvar vid makten i Rysslands förstuga, och till och med i de forna Sovjetrepublikerna, är en handling av imperialistisk arrogans. För Washington borde relationerna med Moskva vara viktigare än vem som ska regera i Kiev”, skriver Lazanski.
Miroslav Lazanski avslutar med konklusionen: “Om USA fortsätter att insistera på att minska Rysslands roll i världen till regional maktstatus, då är vi i början av en ny fas av det kalla kriget, eftersom Ryssland under Putin uppenbarligen inte kommer att acceptera den rollen – då det är en supermakt. Nu finns det en del i Väst som erbjuder en lösning i form av ett militärt neutralt Ukraina. Jättebra, men varför var det ingen som tänkte på det för två månader sedan?” (“Simputija”, Miroslav Lazanski, Politika.rs, 22.03.2014.)
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
