TEMA: Författarporträtt
Författaren Björn Ranelid skriver ett brev till Expressen: “Ni smilar, höjer, smickrar och lovordar de namn som är menlösa och totalt ointressanta för det svenska folket, medan ni skymfar, beljuger och ignorerar mig som lever och verkar runtom i Sverige i skrift, i radio, television och i levande möten år efter år (…)”. Han avslutar sitt brev till Expressen så här: “Hur än ni tiger och ignorerar så segrar jag i sanning. Det är underbart.” (Expressen, Torsdag 18 september 2014)
Jag förstår fullt ut den svenske författaren och estradören Björn Ranelids frustration. Det är beklämmande att han inte kan få den berättigade uppskattning som han faktiskt förtjänar. Hur än fantastisk han är på scen eller i bokens värld hamnar han alltid på plats två. Det är klart att han reagerar starkt på detta, det skulle alla normala människor göra utan minsta lilla tvekan.
Pressen stämplar Björn Ranelid som “narcissistisk”. Men det får han väl vara hur mycket han vill. Det har vi inget med att göra – det är hans privatsak, precis som med allt annat i livet. Detta är om något mobbning av den värsta sorten, när man klassificerar folk efter deras utseende och läggning. Åtminstone i skolans värld hade detta varit en klockren stämpling och mobbning samt föremål för en tillbuds- och incidentrapport.
Varför mobbar den svenska medievärlden Björn Ranelid? Detta är en berättigad fråga att ställa, med tanke på att han varken är den förste eller siste som råkat ut för negativ särbehandling och mobbning i svenska medier. Exempelvis operasångerskan Birgit Nilsson och Burlövs förra kommunalråd Kerstin Fredriksson (S), även de skåningar, fick utstå en hel del spydigheter och avundsjuka kommentarer från allmänhetens sida. De kände sig, precis som Ranelid idag, “mobbade”. (“Sköterskorna mobbade mig”, Aftonbladet, 30 juni 1999; “Kerstin Fredriksson värd en hedersutmärkelse!”, Blaskan #7/8 2009)
Det tycks som om man inte får vara förmer än andra. Man ska vara lätt och lagom, tacka och buga och inte sticka upp med andra ord. Men Ranelid är en skolad och belevad man och unik på alla sätt. Denna unikt ambitiösa särart får inte likställas med medelmåttorna.
Men detta förfarande försiggår ute på många platser i dagens Sverige, såsom exempelvis i skolorna. Lärare som arbetat i 40 år är helt plötsligt formellt obehöriga, medan nyutexaminerade oerfarna lärare får hoppa in i skolans värld som förstelärare. Gediget kompetenta lärare med lång erfarenhet och utbildning blir inte ens tillfrågade eller kallade på intervju vid tillsättning av förstelärartjänsterna. Dessa måste således rucka på sig för att andra mindre erfarna och formellt obehöriga ska få synas mer i vardagen. Detta bådar inte gott för Sveriges utbildningsvärld!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
