Reaktion på artikeln: ”TV är ett vapen mot Ryssland”, Heidi Avellan, Sydsvenska Dagbladet, 23 januari 2015.
Sydsvenskans reporter Heidi Avellan skriver att: ”Rysslands propaganda måste bemötas. Radio Free Europe sänder åter, men fler behöver nå de ryskspråkiga – både hjärta och hjärna.”
Heidis och andra likasinnade journalisters chauvinistiska antiryska retorik utan minsta lilla självkritik och självutvärdering måste naturligtvis också bemötas på rätt sätt.
Heidi verkar tro sig ha alla svaren inne för hur man ska bemöta Putins Ryssland. Hon menar att om man tar till propagandaapparaten Radio Free Europe med stöd från USA och popmusik kan man nå ”hela vägen till människors hjärtan” i Ryssland. Och för att sedan på så sätt bidra indirekt till Putins fall. Nej, Heidi! Massmedias uppgift är inte att hetsa eller underbygga stämningar på osaklig grund.
Jag håller med Heidi när hon skriver: ”Krigets första offer är sanningen och vinnaren skriver historien.” Det är precis så det är, men så är även fallet med bombningarna av Förbundsrepubliken Jugoslavien 1999, där Natos attackflygplan gick in och lade ut sina bombmattor med utarmat uranium – i hela 78 dagar. Det var knappt någon som ville höja rösten i Sverige, och allra minst brydde sig journalister på Sydsvenska Dagbladet om att vara engagerade och sakliga i sina rapporteringar från Balkan.
I flera franska städer samlades folk för att visa sitt stöd och sin sorg efter terrordådet i Paris mot tidningen Charlie Hebdos medarbetare. Snabbt spred sig budskapet: ”Je suis Charlie!” (Jag är Charlie) och massmedia var förstås inte sen att haka på. Varför gick inte massmedia och folkmassorna ut på samma engagerande sätt med liknande budskap: ”Je suis RTS!” – ”Je suis l’Ambassade de Chine à Belgrade!” Detta är de dubbla standardernas politik som inte får ske.
Jan Hagberg, Karin Wegestål och Bengt Silfverstrand från svenska Jugoslavienkommittén var bland de modigaste svenskarna att sätta ned foten när man motsatte sig Natos krigsföring och bombningar av Serbiens ansedda TV-hus RTS och Kinas ambassad i Belgrad, skolor, sjukhus, civila bostadsområden och infrastruktur under Kosovokrisen. Föga visade medierna i väst solidaritet gentemot de serbiska offren.
Heidi skruvar upp än mer tonen: “Ryssland annekterade Krim utan att rodna, östra Ukraina verkar gå samma väg, gaskranen används som vapen också mot väst.” Men var är Heidis geografi- och historiekunskaper? Vet hon inte om att Krim räknas som Rysslands vagga och att den alltid varit en del av rysk intressesfär?
”Vem beskriver verkligheten för ryssarna i dessa nära grannländer?”, frågar sig Heidi. Jag frågar mig snarare vem som beskriver verkligheten för svenskarna i deras omnejd.
Heidi försäger sig när hon skriver att: ”Radio Free Europe/ Radio Liberty är tillbaka och tar upp kampen mot Moskva”. Om en radiostations ändamål blott är ämnat för att ta upp kampen mot Moskva är det inte längre en radiostation utan en agentbyrå och propagandabastilj, där all ondska och illvilligheter mot Ryssland och Serbien produceras på löpande band.
Visst, det är viktigt med yttrandefrihet och demokrati, men när det går till ytterligheter är det på gränsen till det förbjudna.
Heidi skriver vidare: ”Den ryska regimen förstår värdet av att kontrollera ordet. Pressfriheten i Ryssland kringskärs sedan länge, kritiska röster tystas (…) ryska konspirationsteorier och regimens desinformation som hotar bli gällande sanning bland de ryskspråkiga.”
Men jag skulle snarare vilja säga att även Sydsvenska Dagbladet förstår värdet av att kontrollera, censurera eller bojkotta det obekväma ordet. Pressfriheten i Sverige är sålunda långt ifrån optimal som man kanske skulle kunna tro utomlands.
Heidi oroar sig för hur ”EU ska tackla den ryska propagandan”. Heidi behöver inte oroa sig. EU hittar säkert någon lösning fram till 2019. Sedan stänger Putin gaskranen för européerna för gott.
Heidi dundrar på vidare: ”Att klippa vingarna på propagandan kring Putins rike är inte gjort på en eftermiddag. Detta måste vara en fråga för hela Europa (…).”
Det som krävs är att Heidi och likasinnade varvar ned tonmässigt för att inte skapa missämja grannar emellan, och framför allt inte piska upp de antiryska stämningarna i landet. När man väl satt fyr på den chauvinistiska retorikens eldar är det svårt att släcka desamma för flera generationer framåt.
Heidi avslutar arrogant och patetiskt med orden: ”Målet är ju att nå vanliga människor som på goda grunder är misstänksamma mot makten. Charma dem med underhållning och övertyga med sanning.” Heidi alluderar till den ryska befolkningen och menar härvid att man genom kontinuerligt förlöjligande och ironiserande av ryska kulturella värdegrunder och den Rysk-ortodoxa kyrkan, med Tingeling och Pussy Riot som inslag, ska få bukt med Putin och hans rike. Där tar hon bet – Ryssland är inte Serbien!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
