ANALYS —
Dagens svenska konstnärer försöker med olika knep och tricks exploatera på fattiga människors bekostnad, vare sig det handlar om inlandet eller utlandet. En sann konstnär gör emellertid sin konst utan att profitera, åka snålskjuts eller ställa sig på alla fyra. Det finns sålunda kulturpengar att ansöka om från olika stipendier och fonder liksom från Kommunen och Statens kulturråd. Varför ska man engagera hela samhället för egna syften och egen vinnings skull?
Malmökonstnären Maria Eriksson har startat ett projekt “som ger utsatta människor möjlighet att tjäna pengar genom att sälja konstkort” och hoppas på så sätt att tiggare ska nappa på det “istället för att tigga”. “Det är bättre att sälja saker än att tigga”, menar hon och tillägger: “Jag tror att det är nedbrytande för en människa att tigga eftersom det nog kan leda till att man mer och mer blir som ett offer. (…) När jag ser alla dessa människor som tigger så gör det ont i magen.” (“Konsten ska göra hjärtat lättare”, Lokaltidningen.se/ Malmö, Årgång 8, Onsdag 11 mars 2015, Vecka 11)
Det gör så himla ont i magen på mig också, när jag ser hur empatilösa individer inte drar sig en sekund för att manipulera, exploatera och dra nytta av fattiga människors svagheter, känslor och underställning i det svenska samhället. Inte bara det att EU-migranter och tiggare ofta befinner sig i en underställning utan också att de är i beroendeställning.
Hur man än betraktar det hela, ur flera olika aspekter, hamnar konstnären i fråga i en jävig situation, det vill säga att hon förr eller senare får någon form av makt över de utsatta tiggarna, antingen för att de är i beroendeställning, fysiskt svagare eller inte kan skydda sig eller uttrycka sin vilja för att de, till exempel, lider av utanförskap, är sjuka (med åkommor såsom ångest, depression, alkoholism) eller har något sorts handikapp eller funktionsnedsättning.
Det bästa i det här fallet vore sålunda om konstnären hade sålt sina konstverk på egen hand och sedan gått till tiggarna eller till en kyrka i omnejden, exempelvis Serbisk-ortodoxa kyrkan i Malmö (med tanke på att många av tiggarna är ortodoxt troende) – och skänkt en rejäl slant. Denna allmosegåva skulle under alla omständigheter komma bättre till hands än som nu – låta tiggarna flacka runt och marknadsföra konstnärens konstkort utan några som helst svenskkunskaper och lokal kännedom.
Till råga på allt krävs tillstånd för att bedriva bettleri och försäljning på allmän plats. Och vad säger då att tiggarna skulle tas på största allvar? Folk och polispatruller skulle snarare vara dem hack i hälarna dag in och ut samt utsätta dem för trakasserier och reguljära kontroller. Nej, hjärtat skulle nog inte bli lättare av detta scenario och tillstånd – utan snarare tvärt om!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
______________________________________________
Serbisk-ortodoxa kyrkan i Malmö “St Kyrillos och Methodius” har följande webbadress:
http://www.crkva.se/start_sidan.htm