Jag var på Netto i Arlöv och skulle panta två flaskor och en burk.
När jag kom till pantmaskinen precis vid entréingången stod där två män och pantade ivrigt. Det hördes på långa vägar att de var från Balkan, dialektalt sett förmodligen från Bosnien. Den ene stod lite nervöst och höll i de svarta sopsäckarna med burkarna i. Den andre tvärs över befallde honom, likt en förman, vad han skulle göra: “Nemoj tako, nego ovako! Nemoj se ti žuriti, samo polako!” Med detta ville kompisen på ren svenska säga: Gör inte så, utan gör så här! (…) Ha inte bråttom, utan sakta bara!
Jag stod och betraktade de här två stackare, men yttrade inte ett enda ord – fast jag förstod och insåg allt. De såg tydligt att jag endast hade två-tre saker att panta, men brydde sig inte för den skull ett jäkla dugg. Det viktigaste för dem var att de skulle få ut sitt kvitto från pantmaskinen. Att någon stod och också ville panta var en av många dolda förbipasserande kaninskitar i deras ögon.
Sedan, när de äntligen blev klara, tog jag två steg till pantmaskinen och la i burken och flaskorna. Det hela tog blott en bråkdels sekund och så var jag färdig och gå till kassan för att utkassera mina pantpengar. Det ironiska här är att landsmännen, som hade så himla bråttom med att kvittera ut pengarna i kassan, gick vilse som i en labyrint bland alla livsmedelsgångar. Tills de hittade rätt ut igen hann jag före med att ställa mig framför dem i kassakön.
Frugan, som betraktade hela händelseförloppet från nära håll, visade gladeligen upp tummen. Men vetefan hur de snopna männen bakom mig tog det hela. Jag tror att de svalt kilovis med torra kinesiska nudlar, för inte ett ord på serbiska sipprade ut längre från deras munnar.
En stor tystnad rådde. Våra äldre skulle säga: “Den som springer efter pengar, springer inte med kärleken i sinnet!”
Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
