Day: 22 October 2016

“Nemoj se ti žuriti, samo polako!”

Jag var på Netto i Arlöv och skulle panta två flaskor och en burk.

När jag kom till pantmaskinen precis vid entréingången stod där två män och pantade ivrigt. Det hördes på långa vägar att de var från Balkan, dialektalt sett förmodligen från Bosnien. Den ene stod lite nervöst och höll i de svarta sopsäckarna med burkarna i. Den andre tvärs över befallde honom, likt en förman, vad han skulle göra: “Nemoj tako, nego ovako! Nemoj se ti žuriti, samo polako!” Med detta ville kompisen på ren svenska säga: Gör inte så, utan gör så här! (…) Ha inte bråttom, utan sakta bara!

Jag stod och betraktade de här två stackare, men yttrade inte ett enda ord – fast jag förstod och insåg allt. De såg tydligt att jag endast hade två-tre saker att panta, men brydde sig inte för den skull ett jäkla dugg. Det viktigaste för dem var att de skulle få ut sitt kvitto från pantmaskinen. Att någon stod och också ville panta var en av många dolda förbipasserande kaninskitar i deras ögon.

Sedan, när de äntligen blev klara, tog jag två steg till pantmaskinen och la i burken och flaskorna. Det hela tog blott en bråkdels sekund och så var jag färdig och gå till kassan för att utkassera mina pantpengar. Det ironiska här är att landsmännen, som hade så himla bråttom med att kvittera ut pengarna i kassan, gick vilse som i en labyrint bland alla livsmedelsgångar. Tills de hittade rätt ut igen hann jag före med att ställa mig framför dem i kassakön.

Frugan, som betraktade hela händelseförloppet från nära håll, visade gladeligen upp tummen. Men vetefan hur de snopna männen bakom mig tog det hela. Jag tror att de svalt kilovis med torra kinesiska nudlar, för inte ett ord på serbiska sipprade ut längre från deras munnar.

En stor tystnad rådde. Våra äldre skulle säga: “Den som springer efter pengar, springer inte med kärleken i sinnet!”

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

F.d. folkpartist på W-nivå

Goran Rahbi var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna i ett år under 1980-talet. Sedan sadlade han om och blev i stället medlem i Folkpartiet 1993. Han har arbetat som nämndeman i tingsrätten och länsrätten samt även varit ledamot i Husie stadsdelsfullmäktige. Han startade också Liberala invandrarföreningen i Malmö 2005. Det är sålunda många bedrifter och resultat värda att nämna som Rahbi gjort, men som tyvärr inte lämnat några större nämnvärda fotavtryck i det svenska samhället. Med den anledningen kom den här texten till.

Goran kom till min klass på grundläggande W-nivå, motsvarande åk 6 i grundskolan, under början av augusti månad 2016. Han briljerade och raljerade på alla sätt och vis och klasskamraterna avundades allt mer hans muntliga språkfärdighet. Hur kunde han prata så väl? var det många som frågade sig – inkluderat mig själv. Goran berättade att han bott 35 år i Sverige, om sina meriter och kompetenser han förvärvat här och alla bedrifter han gjort, inte minst för Folkpartiet. Men han kände samtidigt en frustration över att han inte tagits på största allvar i egenskap av politiker. Massmedierna har varit drivande i hetskampanjen att smutskasta honom och hans politiska arbete i Malmö.

Medan Rahbi berättar känslofyllt om sitt livs historia och den successivt växande frustrationen över svenskt samhällsliv och lokal politik, märker jag hos mina elever en stigande empati för den nyförvärvade klasskamraten men på samma gång en nedstämdhet och misstro till framtiden. När Goran inte kunde bygga sin borg i det nya landet efter 35 år, hur ska då de andra i klassen göra det efter att de spenderat många år och tid i skolans värld? löd tongångarna som ett eko i klassrummet.

Gorans plats är inte bland nyanlända flyktingar och anslutningsfall på komvux, utan en rättmätigare plats borde i stället vara i riksdagen eller i regionfullmäktige. Han har stampat på en och samma lövkvist i flera års tid, medan hans partikollegor ironiskt nog avancerat med stora steg och blivit politiskt och medialt erkända, både i pressen och på Wikipedias sidor. Om man söker på “Goran Rahbi” på nätet får man blott 134 sökträffar med nedslående faktainformation, medan en av hans kvinnliga svenska kollegor, som jag valt att kalla Q, av liknande rang hamnar på 866 träffar.

Lyckligtvis satt inte Rahbi så värst länge hos mig på W-nivå utan kunde efter ett par veckors arbete med skrivandet och grammatiken avancera uppåt med fullgott betyg. Men frågan kvarstår: Hur kommer det sig att en kompetent, erfaren och renommerad politiker med utländsk bakgrund skickas till komvux och på så låg nybörjarnivå, i stället för arbetsförmedlingen, efter 35 år i Sverige? *

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA


_____________________________________________

* Goran Rahbi har gett sitt fulla samtycke till att medverka i texten ovan!