Så här vinklar SVT-Text nyheter från Balkan! — Foto: Bokhuset Dević.
ANALYS —
Demonstranter kastade sten på Montenegros ambassad i Priština i Kosovo-Metohija. Ingen skadades, dock krossades flera glasfönster på byggnaden, meddelar nyhetssajten Priština | Telegraf. (“Kamenovana ambasada Crne Gore u Prištini”, RTS, subota 24. jan, 2015.) Det här är ingenting som kom upp på SVT-Texts nyhetsslinga. Varför?
RTK2:s TV-team blev dessutom verbalt och fysiskt attackerat vid nyhetsrapporteringen från demonstrationen i centrala Priština, där tusentals albaner protesterade mot minister Aleksandar Jablanovićs uttalanden och Kosovoregeringens beslut att dra tillbaka sitt beslut om att döpa om det serbiska gruvbolaget “Trepča” till ett offentligt bolag.
SVT-Text undanröjer information om att albaner i Priština skulle ha attackerat serbiska journalister. Varför döljer man denna nyhet?
“De kastade plakat och stenar på oss. De försökte rycka kameran ifrån oss när de hörde att vi talade serbiska, säger reportern Aleksandra Jovanović. (Priština | Telegraf, “Albanci u Prištini napali srpske novinare!”, (Telegraf.rs / Izvor: rtklive.com))
Inte heller får man veta anledningen till varför minister Aleksandar Jablanović skulle ha kallat “en del etniska albaner barbarer” (SVT-Text, Lörd 24 jan 2015). Sanningen är den att uttrycket “barbarer” inte nämnts någonstans i hans uttalande. Det ministern däremot säger, om man bemödar sig att vässa ören, är att “vildar i Đakovica kastat stenar på serber som kommit från förskingringen under den serbiska julaftonen för att besöka sina döda anhöriga samt tända ett ljus i kyrkan för deras själar.”
Ingenting av detta framkom i SVT-Texts rapportering. Detta är sålunda relevant information som inte borde ha utelämnats för text-tv-läsarna. Om det nu handlar om språkförbistring på SVT, vore det förnuftigt att anställa folk som behärskar serbiska språket. Genom att erbjuda tolkservice åt de inkompetenta journalisterna på Sveriges Television hade vi med mångt om mycket sluppit fadäser och grodor.
Vad är det för vits att rapportera om nyheter och skeenden, om man ändå inte får veta dem i sin helhet? Hur är det egentligen med den journalistiska andan och solidariteten gentemot andra journalister ute i världen? Var är nu världsbudskapet “Je suis Charlie!”; eller än bättre i det här fallet: “Je suis RTK2!”?
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
