TEMA: Ukraina och moder Ryssland
I Ukraina bor cirka nio miljoner ryssar av en total befolkning på 47 miljoner. 77 procent av befolkningen utgörs av ukrainare, 17,3 procent av ryssar och därtill övriga folkgrupper såsom vitryssar, moldaver, bulgarer, krimtatarer, ungrare, rumäner, polacker och judar. (Srna)
Kiev är huvudstad och största staden i Ukraina. Den grundades och anlades vid floden Dnepr på 400-talet. På grund av det stora antalet kyrkor och kloster samt betydelsen för den ortodoxa världen, har staden allt sedan medeltiden fått smeknamnet “Jerusalem av nord” (numera oftare: “Jerusalem av öst”). På grund av sin historiska roll som huvudstad i Kievriket, är Kiev känd som “ryska städers moder”. (Wikipedia)
Majoriteten av den ryskspråkiga befolkningen finns på Krimhalvön samt i de östra delarna av Ukraina. De har starka lojalitetsband till moder Ryssland och önskar lyda under dess kulturpolitiska och religiösa jurisdiktion.
Med åren har den ekumenisk-politiska splittringen mellan det västra katolsk-orienterade och östra rysk-ortodoxa Ukraina blivit allt djupare. Ukrainas ryska befolkning, till storleken nästan lika stor som Sveriges, vill sålunda tillhöra moder Ryssland och den rysk-ortodoxa kyrkan. Det västra Ukraina har dock en stor katolsk befolkning som söker stöd hos Vatikanen, EU och Nato.
Situationen påminner väldigt mycket om Balkankonflikten under 1990-talet, där väst gjorde sitt yttersta för att infiltrera och destabilisera Balkan. Titos Jugoslavien var det fjärde militärt starkaste landet i Europa och en av de potentiella framtida marknadsekonomierna i världen, vilket var en törn i ögat på många västpolitiker. Samma sak gäller för Ukrainas framtid. EU och Nato arbetar dolt för att splittra landet i två delar, s.k. politisk-ekonomiska intressesfärer, eftersom ett starkt och enigt Ukraina skulle vara ett alltför stort hot mot väst.
De oroande händelser som vi bevittnar i Ukraina spelar en avgörande roll i den ryska civilisationens öde, den ryska världen och hela den ortodoxa ekumeniken. Ukraina, som består av Lillryssland (centrala och norra delarna), Nyryssland (södra och östra delarna) och Galytsko Volynsk regionen (västra delen) är för Ryssland som Kosovo-Metohija för Serbien: det är hjärtat och en andlig symbol, vaggan för den kulturella och historiska existensen.
Så länge Serbien inte har tillgång till Adriatiska havet är det “ofarligt”, på samma sätt har basen på Krim en strategisk betydelse för Ryssland och dess närvaro i Medelhavet. Europa sprider sig sakteligen österut (ty. Drang nach Osten) och drar med sig länder in i Nato. Ryssland och Serbien ses som fiender i väst, som vid ett lämpligt tillfälle kan erövra eller neutralisera dessa territorier.
Låt oss lära av begångna fel i historien och inte göra samma ödesdigra misstag! Det vilar en förbannelse över Ukraina. Ett Ukraina utan Ryssland är ett land i andlig-moralisk självförgöring.
Människor på Balkan åberopar Kremna-profetian och bröderna Tarabićs sianden om utvecklingen i Ryssland, men även i östra Ukraina talar man öppet om att den gamle vise fader Zosima (Sokur) “förbannade presidenten Janukovitj för sveket mot den ryska tron”. Som bevis för detta påstående anförs Zosimas profetiska ord i hans legat (2002):
“Jag, syndige shiarhimandrit Zosima, grundare av två kloster… lämnar min sista vilja: Håll er strängt till den rysk-ortodoxa kyrkan och den upplyste patriarken av Moskva och hela Ryssland. Vid ett eventuellt ukrainskt avståndstagande från Moskva, vad det än må vara av autokefal art – olagligt eller “lagligt” – borde man automatiskt klippa av banden med metropoliten av Kiev. Inga hot och förbannelser skall erkännas, eftersom de inte är kanoniska, och inte heller av lagen. Man bör stå stadigt med dogmerna och kanonerna till den rysk-ortodoxa kyrkan (…) Jag tror starkt på detta och med det går jag till evigt liv…” (fakti.org)
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
