Det finns ingenting som irriterar mer än när lea människor står i kassan och har bråttom hem.
Jag stod på Konsum i Malmö en helt vanlig fredag och skulle handla mat samt lämna in tipskupongerna. Det var sålunda en hel del keno- och lottolappar som skulle förnyas och andra ses igenom.
Den stackars äldre expediten i kassan blev minst sagt ställd och visste varken in eller ut hur hon skulle handla. Jag såg hur hon successivt blossade upp i ansiktet, likt en termometervisare som rörde sig mot stekande 30 grader i solen. Hon kände sig således obekväm i sin roll som servicemänniska, men även jag kände mig utpekad.
Helt plötsligt hade jag en lång drös av otåligt folk bakom mig. Det hördes tysta, smått spydiga kommentarer och tillgjorda fnissanden i bakgrunden. Men det pinsammaste av allt var att jag hade ätit mig proppfull med vitlök, så stanken av den i kombination med den stora köbildningen gjorde inte stämningen bättre.
Expediten tog på sig glasögonen och gick igenom tipskupongerna en efter en, om och om igen. Till sin undsättning kom hennes yngre kollega. Till slut fick jag dem tillbaka. En liten lättnadens suck pustade ut i bakgrunden.
Jag gick därefter längre fram i kassakön och började packa ner mina inköp.
Till min stora bestörtning märkte jag att det tydligen bara var jag som hade storhandlat i affären. Alla de som stod bakom mig köpte enstaka varor, som de likväl hade kunnat göra i ett kioskstånd.
En pensionär med rullator stoppade ner EN skvallertidning i sin tygväska, och en annan EN liter mjölk. En medelålders kvinna tryckte ner ETT paket cigarretter i sin jackficka och några ungdomar var sin lakritspinne i munnen och EN flaska läsk under armen. Till råga på allt var det flera utav dem som hade en nästintill outhärdlig svettodör.
Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA