Jag var på en mystisk resa i Los Angeles, El Monte, under juli månad 2011. Det var den vågligaste och spontanaste resan jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Jag offrade alla mina besparingar och hela familjen bara för att göra den här långa och oförutsägbara resan till ett dunkelt och outforskat område. Det var således inte ett lätt beslut för mig att ta, för jag visste inte hur värden skulle ställa sig till mitt besök. Naturligtvis hade jag informerat honom i god tid om mitt antågande, men det var inte ett helhjärtat bemötande jag fick i luren när jag ringde upp honom dagarna innan för att berätta att jag skulle åka till Kalifornien.
Jag hade många förhoppningar om att även möta min mors släktingar i Los Angeles. De bor bara ett kvarter ifrån i förorten Rosemead. Men de visade inte något som helst intresse. De varken ringde eller besökte mig under tiden jag var där, fastän jag hade meddelat dem skriftligen om min Amerikavisit.
-Du kommer väldigt olämpligt! Jag har dragit ut tänderna och det har blödit rikligt från dem i flera dagars tid. Jag tar en hel del medicin och känner mig groggy av dem. Det är verkligen opassande att du kommer just nu. Och sedan det här hemska varma vädret som är så outhärdligt. Jag måste ha fläkten igång hela tiden och det är inte alls billigt.
-Hur har Du egentligen tänkt Dig? Hur många dagar ska Du stanna?
-I 25 dagar.
-I 25 dagar!, utbrast Veljko. Jag förstår verkligen inte hur Du har tänkt Dig. Var ska Du sova? Här är smutsigt och jag har ingen som kan städa.
Jag erbjöd Veljko att hjälpa honom med att avsluta olika bokprojekt.
-Hur ska vi göra det, när vi inte har tillgång till en dator?
Men Veljko lyste upp som en glödlampa. Han verkade tycka om mitt förslag, så han fixade en dator redan nästa dag. Hans brorson George hade lånat ut den till oss för att vi skulle kunna skrida till verket.
Nu överöste Veljko mig med många av hans textmanus. Han ville så gärna ha ut ett album med alla hans 101 oljemålningar. Vid sidan om målningarna skulle det gå parallellt en text på engelska. Jag arbetade dag och natt för att uppfylla Veljkos dröm – att få ut albumet i tid.
Det var långa och intensiva dagar jag tillbringade framför datorn. Och den hemska fläkten fläktade på i hela rummet. Mina ben var uppsvullna, som cementerade. Men Veljko bjöd mig på serbiskt örtbrännvin, såkallat Pelinkovac. Det värmde i hela kroppen. Han bjöd mig också på äkta serbiskt kaffe från Montenegro. Det var en skön kontrast till den hemska fläkten.
Men Veljko nöjde sig inte med bara albumet. Han ville också få ut en diktsamling i tid. Jag arbetade nu parallellt både med albumet och diktsamlingen. Han var inte så nöjd med texterna som föregående lektorer arbetat med. Det poppade upp många stavfel och ibland helt felaktiga översättningar. Det märktes hur irriterad Veljko blev efterhand som tiden fortlöpte. Och bilderna som bild- och layoutansvarige hade ansvarat för var alldeles för mörka och bleka.
Veljko utbrast av frustration:
-Vilken oduglig armé jag har. Med alla de här “krigarna” kommer jag inte långt. Arma mig, människa! Gud, varför har Du förbannat mig så?
Dagarna gick på löpande band och helt plötsligt var det dags för mig att lämna El Monte, Los Angeles och Veljko. De två-tre sista dagarna var känslosamma och det syntes att Veljko var ledsen över att jag skulle lämna honom. Ingen annan tidigare hade ställt upp och servat honom som jag och ingen bättre lektor skulle han finna. Han ursäktade sig om han hade varit för sträng eller om han hade uttalat obekväma ord. Han har alltid varit sådan till sättet, och nu i hans åttionde år var det för sent att ändra på saker och ting. Jag förklarade att även min döde far hade varit lika kort till stubinen, men att jag med åren vant mig vid detta.
Jag fick en bok i present av Veljko. Eftersom jag sysslar med släktforskning ville han skänka mig boken om broderskapet Tomićs ursprung. Det är en gammal häftad bok, som för mig är guld värd. Ingen bättre gåva hade jag kunnat få av denne man. Men Veljkos tacksamhet hade inga gränser. Innan han gick och la sig kvällen innan hemresan sa han att jag kunde ta med böcker hem till Sverige. Och det var inga vilka böcker som helst – utan Veljkos egna romaner som han författat med största sensitivitet och intellektuell skärpa!
Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA