TEMA: Nedskärningar inom sjukvården
”En 33-årig man fick vänta i 20 timmar på Ystads lasarett på en hjärnröntgen som sedan avslöjade en cysta i hjärnan.
– Det är fruktansvärt och varken får eller ska hända, säger Christer Wahlfrid, chefläkare på Ystads lasarett.” (”Dog efter sen hjärnröntgen”, Sydsvenskan.se, Torsdag 10 november 2011)
Svenska medborgare som söker akut vård hos landets sjukhusinrättningar för olika svåra åkommor (såsom gallstens- och migränanfall, hjärtproblem, prostataförstoring, överfungerande sköldkörtel, cancer) blir ofta inte förstådda och bemötta på rätt sätt eller vägledda till vidare adekvat professionell hjälp. Många sjukhuspatienter blir därtill kartlagda och kallade allt för sent. Varför ska väntan till akutmottagningar och röntgenundersökningar ta ut på tiden? Och ska slumpen, eller språket, avgöra om man får remiss till en specialistläkare eller röntgen?
De näst intill utbrända läkarna, distriktssköterskorna och undersköterskorna, med utan minsta lilla gnista av arbetsglädje och vänlighet i tonen, gör många gånger halvmesyrer till arbete. Patienterna lämnas ofta i sticket och får åka hem utan konkreta svar eller provtagningar. De livsviktiga besluten om röntgenundersökning och magnetscanning (MRI) dröjer i all oändlighet. Sjukdomsbilden hinner således byta form tills man hamnat hos rätt läkare – det vill säga, man kan dö!
Sjukhusen anställer ordningsvakter och installerar dyr bevakningsutrustning. Detta bara visar än mer i praktiken hur utbrett missnöjet är bland patienter och vårdtagare. En anmälan till Socialstyrelsen (tidigare även till HSAN), men även i vissa fall enligt Lex Maria respektive Lex Sarah, kan göras. Men det är emellertid få som vågar sticka ut och anmäla; speciellt bland de unga och nybyggarna råder stor okunnighet om deras rätt till utnyttjande av anmälningsrättigheten.
Men den ohållbara utvecklingen inom sjukvården har nått smärtgränsen – för länge sedan. Redan 2006 skrev och påtalade jag exempelvis om hur illa cancerpatienterna behandlades i den svenska sjukvården och att den kan skilja sig från stad till stad, region till region, län till län. Det är inte mycket som har förändrats sedan dess. Det räcker inte med att säga att det är fruktansvärt och att saker och ting inte får hända för att dagen därpå lägga locket på. De sjukhusansvariga tiger om bristerna ute på sjukhusen. Att tiga är således ett brott!
”Det är rent obegripligt hur nedskärningar av vården kan få fortgå, år efter år, trots att Socialstyrelsen redovisar att landet har för få vårdplatser i förhållande till behoven. Överbeläggningar på de flesta sjukhus leder till större risk för patienterna och dessutom en ohållbar arbetsmiljö för personalen.” (”Sjukvården i fokus”, ST.nu, Torsdag 15 september 2011)
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
