Skolvärlden befinner sig i ett förändringstillstånd!

Skolvärlden befinner sig i ett förändringstillstånd. Den är en stor och komplex arbetsplats som kräver tvärvetenskapligt och ämnesöverskridande arbete, kommunikation och dialog.

Skollagen är en av de mest omfattande lagarna i Sverige och har av förståeliga skäl inte moderniserats sedan 1985 (SFS 1985:1100). Sedan kom f.d. utbildningsminister Jan Björklund med sitt vallöfte från valet 2006 om införande av yrkeslegitimation för lärare och förskollärare, vilket senare också infördes från den 1 juli 2012. För att få fast anställning som lärare eller förskollärare i Sverige idag krävs sålunda en lärarlegitimation/ förskollärarlegitimation. Denna legitimation visade sig emellertid senare vara ett ohållbart projekt, vilken än mer sått split mellan lärare.

Bo Ahrenfelts bok Förändring som tillstånd (Lund: Studentlitteratur, 2001) är något av en tråkig doktorsavhandling, men dock en bok jag varmt rekommenderar i alla skolsammanhang. Den är applicerbar till det verkliga livet och förklarar alla de problem och situationer som vi konfronteras med dagligen på arbetsplatsen.

Samarbete och kommunikation är en nödvändighet ute på våra skolor. Vi lärare och ledare måste dock vara tydligare i våra handlingar. Men vi har fått ett tuffare arbetsklimat, där allt mer uppdrag lastas på oss. Vi är mer eller mindre ”utbrända” många av oss. Svårigheterna finns i att vi mestadels inte är några bra lyssnare. Men så fort det handlar om oss själva och våra egna problem, då är vi enträgna om att bli hörda och bönhörda. Vi drar således inte alltid åt samma håll. Men i ett läge är vi faktiskt lika – ALLA vill lära ut, men INGEN vill lära sig. Jag följer den gyllene regeln: ”Var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig!” Och jag brukar komma långt med det.

Det investeras alltför lite i modernisering och digitalisering av våra klassrum och arbetsrum, vilket avsevärt skulle underlätta det dagliga arbetet i undervisningen och planeringen. Men det gäller att ledningen inte är konflikträdd och kan ta itu med konkreta problem.

”Och förändringar försätter oss ständigt i helt nya situationer. Chefen behöver inte vara inkompetent men hans rädsla för att vara det driver honom att stoppa utvecklingen.” (Ahrenfelt, s. 250) Men det är svårt och tar tid att få igenom förändringar, speciellt om det handlar om nya idéer eller ny teknik. På en del Komvux-skolor i landet tjafsas det om webbplattformen ”It´s learning” och dess fördelar och nackdelar. Många vill inte använda den här tekniken och menar att vanlig e-post korrespondens räcker mer än väl.

”Förändringsledning innebär att kontinuerligt ifrågasätta sitt eget tänkande, sina egna regler, sin egen verklighetsbeskrivning och sitt eget problemlösande (…) Vi måste, med andra ord, påverka och förändra tankemönster hos både chefer och medarbetare för att kunna använda oss av det öppna systemets styrka och stora överlevnadskraft. Det är en stor och utmanande uppgift. Kunskapsmassan inom detta område ligger utanför teknik, national- och företagsekonomi. Vi hittar den däremot inom den humanistiska skolans väggar, inom psykiatri, psykoterapi, humanistisk psykologi, sociologi och pedagogik.” (Ahrenfelt, s. 140)

Vi lärare bör inte stirra oss blinda på skolledningen utan istället verka för att bli bättre på att bidra med saker och ting, för att få en hållbar förändring i Sfi-arbetslaget samt bredare. ”Problembollen” rullar i och med denna formulering vidare till våra arbetslag. Och kanske är det så att vi är så pass vuxna, att vi själva måste komma till en positiv förändring. Vi måste stå på oss, bli starkare individer och mera kreativa. Och då stärks vår ledning automatiskt, när vi har ett gemytligare klimat i arbetslagen. Jag får medhåll här av Bo Ahrenfelt: ”När man går från ett slutet till ett öppet system blir samordning och integrering viktiga verktyg i organisationen (…) För att bevara systemet intakt krävs att den inre strukturen är stark vilket i sin tur betyder att de inre processerna är starka, kreativa och problemlösande. Alla delar, både ledning som arbetslag och individ, måste ständigt stärkas.” (Ahrenfelt, s. 110-111)

Jag skulle även vilja ta upp lärarnas individualism i samband med en annan läsvärd bok som heter Skolförbättring i praktiken (Lund: Studentlitteratur, 2003) av Ulf Blossing. Man brukar säga att ”lärarna är ett släkte för sig”. Vi ska inte generalisera, men många äldre lärare har svårt för nya förändringar på skolan. De har arbetat på ett visst sätt under 30-40 år och det har fungerat bra. Det är ingen som har kontrollerat dem tidigare, de har haft fria tyglar. På både gott och ont. De nya lärarna som kommer efter dem är inte felfria de heller. På många skolor har man fått en hel del nyutexaminerade lärare. De tycks vilja ha allting serverat på ett silverfat redan från första dagen. Jag minns när jag började jobba som lärare 1989. Jag startade med endast en kopp. Det var bara att hoppa in och leva sig in i lärarrollen. Det var ingen tanke om jag kunde undervisa eller inte, om jag skulle göra bort mig eller om jag passade till yrket. Det var inte heller någon som frågade mig om jag var behörig, jag var en del av gänget.

Jag brukar säga att allting har sina ljusa sidor. Även om vår utbildningsminister Jan Björklund överdriver en hel del, så ger jag honom faktiskt rätt i vissa lägen. Exempelvis har många folkskollärare arbetat bakom lykta dörrar och skött ”sitt eget”. Nu helt plötsligt har draperierna dragits ned och vi får en inblick i deras arbete. Vi ser att många har varit allt för godtyckliga vad gäller bland annat rättning av nationella prov och examination i Sfi-undervisningen. Många av dem har ringa, eller inga alls, kunskaper i begreppen ADHD och dyslexi. Allt för många elever och deltagare har passerat Komvux utan grundläggande kunskaper i svenska språket och stöd av kompensatoriska hjälpmedel.

Det har således uppstått en sorts tävling och avundsjuka bland lärarna, nu ska helt plötsligt alla ut och fortbilda sig. Vi lever i en sorts ”fortbildningsbubbla”, men alla bubblor spricker så även den här! Visst, fortbildning och utveckling behövs annars stagnerar skolan i sin utveckling. Om ledningarna vore mer engagerande i förändringsfrågorna, mindre frånvarande och kunde få med sig all pedagogisk personal, skulle våra inrättningar må mycket bättre i det långa loppet.

Lärare och pedagoger måste således bli mycket bättre på att samarbeta och ha en större insyn i varandras arbeten. Utan kollektivt arbete, samarbete och tydliga mål finns ingen progression — varken bland eleverna och deltagarna eller lärarna och ledarna.

”När förhållanden är ogenomskådbara blir de komplicerade, svåra och motsägelsefulla. Alla har inte förmånen att ha tillgång till en arbetsorganisation som präglas av en professionell kultur, däremot kan alla börja bygga professionella relationer till varandra och skapa nätverk. Här kan samtal formas som skådar igenom — och här kan lärande samtal komma till stånd.” (Blossing, s. 151) ”Så behöver exempelvis visionära ledare ges utrymme i arbetets inledning för att ladda personalen med engagemang. Pådrivande ledare behövs när man ska övergå från att samtala med varandra om det nya till att göra det nya tillsammans.” (Blossing, s. 81-82) ”Av de olika skolkulturerna är det den samarbetande kulturen som verkar mest främjande på skolans självförnyande förmåga.” (Blossing, s. 70)

Ljubomir T. Dević, Sfi-lärare,
Komvux Malmö Södervärn

Cancerpatienter dör i onödan!?

Det talas alltför lite i media kring bristerna i den svenska sjukvården och äldrevården. Samtidigt görs allt fler Lex Maria och Lex Sarah-anmälningar runt om i landet!

Våra cancerpatienter dör på löpande band för att de inte får rätt diagnos och behandling i tid. Det tas alldeles för många onödiga prover innan de läggs in på sjukhus. Det kan ta upp till sex månader för svenska landstingsläkare att fastställa levercancer, vilket man dock skulle kunna ta reda på långt tidigare genom privat ultraljudsundersökning i stället för konventionell datortomografi, som både är kostsammare och svårare att få bokning till.

Visst, det är invecklat att diagnostisera olika typer av tumörer. Men det är ändå skrattretande, att det ska ta så lång tid. Ska det till lekmän, om jag kan räknas till dem, för att reagera på detta sjukhusförfarande? Medan våra cancerläkare och läkarspecialister utarbetar sig, går många arbetslösa doktorer och gör ingenting. Varför denna stora ineffektivitet inom den svenska sjukvården?

Våra pensionärer som har varit med om att bygga upp Sverige förnedras till den grad, att de inte längre har tillit och kraft att gå till läkarna. Denna evinnerliga väntan för att komma till operationsbordet är onödig. Många patienter dör på våra sjukhus runt om i landet, medan våra Bror-Duktig-politiker svamlar och lovar allt mellan himmel och jord i valtider.

Snart hinner väl u-länderna ikapp oss även med sjukhustekniken!?

Nej, fram för mer tydlighet och konkreta resonemang i media, som berör hela den svenska befolkningen!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Har cancerklinikerna tappat glöden?

Vi utsätts för farlig strålning och lightprodukter dagligen. Vi måste fråga oss om cancern nu är på frammarsch i Sverige!?

Länder i utveckling börjar gå om Sverige vad gäller sjukvårdsstandarden. Mycket pengar har gått till spillo det här valåret. Det är många cancerpatienter som hade kunnat få bättre vård för dessa! Bilden är mörk för sjukhuspatienterna och det är fel, att de hamnat där de är idag.

Det börjar alltmer visa sig, att det begås åtskilliga Lex Maria och Lex Sarah-förfaranden runtom i Sverige. Vad sysslar våra läkare med? För någon behandling erbjuder de ju inte. Med tanke på vilka moderna metoder och läkemedel det finns att ta till idag, som kan förlänga livet för cancerpatienterna, så är onkologernas tillmötesgåenden alltför amatörmässiga och hastverksliknande! Eller är det månde pengabrist, som fått cancerklinikerna att tappa glöden?

1/3 av cancerklinikerna i Sverige har mer än 10 veckors väntetid från upptäckt till behandling. Cancerpatienter kallas till onkologerna för ett otal kompletterande datortomografiundersökningar. Cytostatikabehandlingarna kommer i rätt sent skede. Flera patienter kedjeröker och är mycket nedgångna både psykiskt och fysiskt. Många drabbas av blodproppar efter intag av starka värktabletter, som är en onödig komplikation. Att man bara vågar låta dem gå utan hjälp och vägledning, vilka ofta har vaga kunskaper om sina tumörsjukdomar!

De cancerdrabbade och deras anhöriga får dåligt gehör hos läkarna och borde få mer rättigheter! Ett exempel är leverprovtagningar som görs på löpande band, och som kan sprida tumörer än mera.

Hur kan läkare påstå att vissa svulster är obotliga och dra sig för att erbjuda hjälp? De är inga gudar att förutsäga sjukdomsförlopp utan att ens ha provat med behandling! Många patienter tycks många gånger bara få terapisamtal och meningslösa datortomografiundersökningar. Ska man behöva gå hos parallella sjukhusinrättningar för att få kompletterande information om sin sjukdom?

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Varför en staty till Zlatans ära?

””Nu är det pay-back time!”. Så skriver en Malmöbo i ett mejl till gatukontoret. Det han menar är att det är dags för staden att resa en staty till fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovićs ära i Malmö. Hyllningen bör utföras i brons och gärna i Rosengård eller på Möllevångstorget, önskar mejlskrivaren.” (Sydsvenskan, Fredag 2 oktober 2009)

Det är inte ett kontroversiellt förslag. Det är klart att Zlatan ska stå som staty i vår stad. Man behöver inte missunna andras framgångar och lycka utan tvärtom glädjas och hylla. Man behöver inte heller ha ett längre perspektiv på att sätta upp statyer. Varför ska allting vara likriktat och varför ska alla fotbollsspelare i vårt land ha samma spelstil?

Alla kan inte vara likadana på plan. Det är inte husbyggen och bygglov vi diskuterar – utan fotboll. Zlatan kör sin självsäkra imponerande stil, och det spelsättet har gjort honom till en fotbollsklassiker i stil med Pelé och Maradona.

Det är utomordentligt trevligt att vi får en brytning i vardagstristessen med en Zlatan-staty i brons, eller varför inte i guld. Zlatans namn säger allt, med det menas helt enkelt: en guldklimp!

Vad som talar för att det blir en staty till Zlatan Ibrahimovićs ära i Malmö är att:

-Zlatan är en internationellt erkänd världsstjärna och en samhällsikon.

-Real Madrids målvakt Iker Cassilas fick en staty i sin hemstad Navalacruz bara några år efter att ha startat sin kometkarriär som a-proffs i Real Madrid. Varför skulle inte Zlatan kunna få en staty, som är jämngammal med Cassilas!?

-Byggkostnaden för Swedbank Stadion uppgick till 695 miljoner kr. Detta är väl ett sanslöst slöseri med pengar om något? Zlatans staty skulle bara kosta en bråkdel av den här summan!

-Det går inte att jämföra politiker och tjänstemän med idrottsmän. En politiker går i pension vid 65-års åldern med feta avgångsvederlag och fallskärmar för miljoner, en fotbollsspelare blir utsliten och kasserad redan vid 30-35.

Det är många som undrar varför Zlatan inte gjort lika bra ifrån sig i det svenska fotbollslandslaget. Men det är ju inte så konstigt! Han får inte lika stor lön, uppmärksamhet och uppskattning här som utomlands – såsom exempelvis i italienska Internazionale, Milan och spanska Barca.

I Barcelona har han spelarna Xavi och Messi bakom sig bland övriga duktiga spelare, som håller absolut världsklass. Det finns idag emellertid ingen i det svenska landslaget som når upp till samma höjder. Men vem vet, det kanske kommer nya friska förändringsvindar om ett par decennier!?

Det svenska landslaget har således stagnerat, precis som flera andra svenska klubbar och företag såsom Volvo, Ericsson och Vattenfall. Ett nytänkande är en förutsättning för all hållbar utveckling, även om det skulle innebära utländskt inflytande. En isolationistisk politik skadar mer än vad den gör nytta.

Ta till exempel Spyker Cars och Saab Automobile som hade det mycket bättre bland holländska och ryska delägare, även om samarbetet gav stora miljonförluster. Moder Sverige lämnade sitt lilla barn bland vassen i sjön allt för att blidka andra. Saab glömmer aldrig detta svek!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Bronsskulptur av Zlatan i Malmö!?

”Swedbank Stadion är en fotbollsstadion. En modern, bekväm, spektakulär arena för fantastiska fotbollsupplevelser. Men också mycket mer än så. En komplett konferensanläggning. Ett arkitektoniskt landmärke. En plats för möten mellan idrott, kultur och näringsliv. Och dessutom en historia om hur en till synes ouppnåelig dröm ändå blev verklighet, tack vare många människors envisa arbete.” (Källa: Swedbank Stadion)

Den nya arenan stod färdig för allsvensk fotboll 2009-04-13. Byggkostnad: 695 miljoner SEK. 2009-09-21 hedrades, som grädde på tårtan, några av Malmös största idrottsmän och idrottskvinnor genom tiderna. Då invigdes de första minnesplattorna på Idrottens Walk of Fame på Stadiontorget.

Men till vilken nytta och för vem är Malmös nya mötesplatser? Pengarna hade kunnat användas istället till att upprusta skolan. Och var finns Zlatan Ibrahimović i bilden?

Zlatan är nästintill helgonförklarad i Holland, Italien, Spanien, Serbien bland övriga fotbollsnationer i Europa samt bredare. Han är en ikon, en hjälte som, i all anspråkslöshet, har uppfyllt mångas drömmar – däribland svenskarnas.

Zlatan med flera aktörer står bakom en ny fotbollsplan, som ska uppföras i stadsdelen Bergsjön i nordöstra Göteborg, liknande den som han för två år sedan tillsammans med ett känt sportmärke uppförde i stadsdelen Rosengård i Malmö. Men det är varken stadsdelarna eller kommunerna som står för kostnaderna utan externa aktörer. Zlatan själv la pengar på fotbollsplanen i Malmö! Han har således åstadkommit mycket för vårt Malmö och Sveriges anseende utåt. Nu är det ”pay-back time”! Det är dags att resa en staty till hans ära, förslagsvis i Rosengård eller på Möllevångstorget.

2009-09-07 blev Astrid Lindgrens sagofigurer Emil och Ida från Lönneberga statyer i Rosengård. Bostadsbolaget MKB anlitade ”konstnären Björn Carnemalm, tidigare engagerad i Rosengårdsprojektet Zlatans leende, för att utforma konstverket. Resultatet har blivit två barn i naturlig storlek och en 15 meter hög flaggstång, allt gjutet i brons.” (”Emil staty i Rosengård”, HD, 2009-09-07) Här hade en bronsskulptur av Zlatan Ibrahimović förgyllt tillvaron än mer!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

———————————————————————————————

SWEDISH PEOPLE: TO SUPPORT MY IDEA AND CONCEPT OF A STATUE OF ZLATAN IBRAHIMOVIĆ