Category: Inkompetens och likriktning

Inkompetens och likriktning… i Sverige!

Svensk likriktning. Foto: Bokhuset Dević, 2020.

Flera svenska pedagoger, professorer, forskare och näringslivsrepresentanter lobbar för ett införande av ett gemensamt utbildningssystem av europeisk modell.

På exempelvis Lunds universitet hoppas man att så kallad kvalitetssäkring med inspiration från Europa ska bistå utvecklingsländer som Indien att utbilda kunskapsarbetare ”som matchar både den egna industrins och den globala marknadens behov”. Tillsammans med europeiska fränder önskar man således skapa en sorts ”indisk Bolognaprocess”. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr 3/ 2010)

Bolognaprocessen, som är ett samarbete mellan 46 europeiska länder om högre utbildning, sätter studenternas lärande i fokus samt kopplar examinationen till tydliga lärandemål. Samarbetet främjar utbildningskvalitet, anställningsbarhet, rörlighet och Europas konkurrenskraft som utbildningsområde. Men en toppstyrd näringslivsanpassning samt en allt för stor samordnings- och kompatibilitetsprocess mellan världens högskolor och universitet skapar en snäv, monokulturell och immobil skolvärld!

Den indiske professorn Achuth Sankar S. Nair, föreståndare för bioinformatikcentret vid universitetet i Kerala, anser att det finns en risk att forma sig efter näringslivets krav. ”Om alla blir lika finns ju ingen anledning att röra på sig! Utveckling handlar inte bara om prylar och teknik. En film eller en dikt kan göra större skillnad för ett samhälle och sätta igång förändring”, säger han. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr 3/ 2010)

”Anställningsbarhet i vid mening är ett viktigt mål också för Bolognaprocessen”, menar Jan-Olov Höög, som är professor i medicinsk kemi vid Karolinska Institutet. ”Utan kvalificerad arbetskraft kan vi inte behålla vår kunskapsindustri”, tillägger han. (”Indiskt lapptäcke”, LUM, Nr 3/ 2010)

Samtidigt, ironiskt nog, går överkvalificerade högskoleutbildade och drar nitlotter varje gång de söker jobb. På landets högskole- och universitetsinrättningar innehar politiker och ämbetsmän flera mäktiga styrelseuppdrag och erhåller doktorshattar på löpande band. Hemliga direktiv och nepotiska beslutsfattare från högre instanser sållar bort folk, det vill säga utnämner sina egna. Samma förfarande sker vid våra ambassader, konsulat och Regeringskansliet. Hur länge till ska den här orättvisan och skymfen mot svenska folket få fortbestå?

Moder Sverige är fullt med dolda talanger och stora drömmar, men de finns där ute i kylan och får inte komma till uttryck. I stället väljer vårt avlånga land att investera i likriktningens medelmåttor. Alla måste vara lika och inte olika, varken bättre eller sämre än andra.

De parasitiska minister- och tjänstemannabarnen lärs upp från barnsben att det är moraliskt rätt att ta för sig i livet och inte tänka på sina medmänniskor, att synda, ljuga, vilseleda och manipulera. Att det inte alls är egoistiskt att inneha fler än tre uppdrag samtidigt, att inkassera fantastiska löner på samma gång som man fråntar arbetslösa människors arbets- och försörjningsmöjligheter. Att leva på skyhöga avgångsvederlag i livets slutskede är en smarrig bonuspoäng för många vd:ar och direktörer.

Svenska fotbollsförbundet bland övriga idrottsförbund satsar hellre på gamla uttjänta spelare och förbundskaptener än på unga oetablerade talanger. Och när guldklimpen Zlatan föreslås bli förbundskapten, ja då är debatten kring behörigheten väl uppe igen. De överkvalificerade sitter således på reservbänken och medelmåttorna lever loppan på planen – så även tycks förfarandet vara ute i arbetslivet och resten av samhället!

I en hälsokostaffär blir man hänvisad till internet för att få utförligare information och i en ventilationsfirma till en håltagningsfirma om man önskar ta upp hål till nya ventilationsluckor på sin fasad. Man får inte gå på a-kassa när man studerar, även om man inte upptar csn-bidrag. Men det måste väl i förnuftets namn ligga i samhällets intresse att vidareutbilda och höja kompetensen bland de arbetslösa? Hur ska man annars överhuvudtaget få ett arbete?

Listan är lång för den som vill skriva av sig om det inkompetenta och likriktade Sverige, som tror sig veta bättre än alla andra. Nej, fram med kvasten och låt oss sopa bort odågorna, de besserwissrar som upptar våra arbetsplatser och inte gör något som helst konkret för landets väl. Skål!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Malmö stad ockrar!


Kostnaderna för avgiftsbelagd gatuparkering och felparkering i Malmö höjdes från och med den första mars 2010. Syftet är att öka utnyttjandet av parkeringshusen samt att minska antalet felparkeringar i Malmö. Den högsta parkeringsavgiften är fastställd till 20 kronor per timme och den högsta felparkeringsavgiften blir 1 000 kronor. (
http://www.malmo.se/)

Men Malmö stads hantering av trafik- och parkeringsproblemet är dumdristigt och amatörmässigt. Det är dags att våra skattepengar främjar en långsiktigt hållbar utveckling! Nyttjandet av parkeringshusen minskar allt mer med tanke på den stora plundring, vandalisering och glaskross bilfordonen utsätts för dagligen. Det näst intill ödetomma parkeringshuset vid Adlerfelts väg är ett lysande praktexempel på detta.

Felparkeringarna i Malmö ökar drastiskt och skälen till dessa är otaliga. Det finns knappt någon gata där man fritt kan parkera sin bil. På samma gång har vi stora varuhuskedjor som breder ut sig på längden och tvären. Det är oacceptabelt att man måste köra runt i flera minuter, 1-2 km varje dag, för att hitta en ledig parkeringsruta. Många malmöbor är dessutom stressade på väg till jobbet och ser sig således inte för i trafiken. De både kvaddar och får sina bilar kvaddade på grund av huvudlös trafikplanering. För att inte tala om de besvärande väghindren, som fördärvar både kropp och kaross.

Miljöförvaltningen i Malmö genomför luftmätningar regelbundet: ”Syftet är att dokumentera luftkvaliteten i området och ge underlag för att bedöma effekterna av luftföroreningarna. Resultaten ska sedan användas i det fortsatta luftvårdsarbetet.” (http://www.malmo.se/) Att bygga fler öppna och gratis parkeringsplatser, i stället för trånga och dyra parkeringshus, över hela Malmö stad vore ett smidigare sätt att få ner både stressen, miljöföroreningarna och därmed också trafik- och parkeringsproblemet.

Inkompetenta tjänstemän upptar andras platser, förtrycker sina nästa, tar ränta, ockrar och roffar åt sig. Men oss har de glömt! (Jfr. m.: Hesekiel 22:13)

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Posten måste ta sitt moraliska och etiska ansvar!


Posten klarade inte av att leverera det rekommenderade brevet till rätt adress. (Foto: Bokhuset Dević)

Jag sitter i skrivande stund och väntar fortfarande svar från handläggarna på Postens reklamationsavdelning. De har uteblivit med att höra av sig, fastän det uttryckligen står i reklamationsbekräftelsen att de ska göra det senast inom en månad.

Posten är bland de mest oseriösa och inkompetenta statliga bolagen som finns på den svenska marknaden. Folk klagar med jämna mellanrum på Posten, men det är för döva öron. Man kan faktiskt fråga sig varför Staten inte ingriper i stället för att ställa sig passiv i frågan. Om anställda inom Posten nu inte mäktar med sitt arbete, då får de gå åt sidan och bereda plats för andra mer kompetenta människor.

Posten måste således ta sitt moraliska och etiska ansvar samt kompensera drabbade kunder. Det räcker inte med en telefonuppringning och presentkortsutdelning till de mest kritiska kunderna. Posten måste bli rejält ersättningsskyldig vid uteblivna svar vid reklamation och i synnerhet vid ej gjorda leveranser av rekommenderade försändelser.

Mitt brev till prins Charles kom inte fram fastän det var korrekt adresserat och skickat som rekommenderad försändelse. Mitt hopp om ett framtida samarbete med prinsen rann ut i sanden – på grund av andras oförmåga. Jag misstänker att brevet hade hamnat på villovägar, även om jag hade skickat det till kung Carl Gustaf och drottning Silvia.

Sverige har blivit ett likriktningens land, där man måste följa strömmen för att inte gå i motvind. Att skriva till kungligheter, kyrkans representanter och andra digniteter varken lämpar eller lönar sig – för man blir ändå inte tagen på största allvar av Posten och andra likasinnade.

Det är lite av ironins skimmer, för det känns lite som 1 april varje dag man går till Postens ombud och önskar använda deras undermåliga tjänster. Men det är nog dags för ett byte!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

_________________________________________
Läs mer om samma tema/
“Posten visste inte vem prins Charles är”, Sydsvenskan.se, Torsdag 27 februari 2014.