ur Pravo na reč/ Rätt att orda, nr 16, januari 2004
Museet Vandalorum ska ligga i korsningen av E4 och väg 27 i Värnamo i Småland. Idén till museet kommer från Sven Lundh tillsammans med Pontus Hultén och Anna-Lena Wibom. Anläggningens arkitekt, italienaren Renzo Piano, säger: “Korsningens fyra vägar leder till Köpenhamn i söder, Oslo i väster, Stockholm i norr och Istanbul i öster”. Intet ord om vägen till Balkan. Om det här projektet ska lyckas, måste alla få bli engagerade!
Jag finner att Pontus Hulténs och Marie-Louise von Plessens publikation “Den sanna historien om vandalerna” bidrar till en pånyttfödelse av vandalerna. Den här boken borde alla läsa. Den är ett mästerverk. Men som överallt behöver också Pontus Hultén och Co samverka mer internationellt, för att få en mer nyanserad helhetsbild av vandalernas språk och kultur.
Var låg då Vendland, och vilka var venderna (vandalerna)? Vart har de svenska venderna och den vendiska kulturen tagit vägen? Vi vet att venderna (även kallade sorber eller lusizer), som är ett gammalt slaviskt folk och förfäder till serberna, stod i livlig beröring med de skandinaviska folken.
En del historieforskare menar att kimbrerna och teutonerna var kelter. Kelterna i sin tur torde ha starka släktband med venderna. Kimbrerna, teutonerna och vandalerna torde alla vara slaviska stammar. Bland annat Krim har fått sitt namn efter kimbrerna. Orden tysk, tydske, Deutsch, Dutch hör ihop med teutoner och (V)andalusien med vandaler.
Serberna beskylls av sina grannar för att vara särdeles “primitiva” (epitet som passar in på vandalerna). Att serberna (läs “vandalerna”) framstått negativt i historien, beror till stor del på att de besegrat större makter och folkslag, som efteråt gjort allt vad de kunnat att förringa denna bedrift.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand. i franska, engelska och ryska ordförande i Kulturskaparklubben Bokhuset Dević
2015-07-19/ EXKLUSIVT BESÖK I SERBIEN — Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besökte Sankt Savas tempel och utställningen “Fyra århundraden med huset Romanov – minnenas uppvaknande” i Belgrad.
Serbiens president Tomislav Nikolić och den serbisk-ortodoxa kyrkans patriark Irinej öppnade utställningen “Fyra århundraden med huset Romanov – minnenas uppvaknande” i minneskryptan under Sankt Savas tempel i Belgrad.
Utställningen öppnades på “Martyrskapets dag till firande av den helige tsar Nikolaj II Romanov och hans familjs och följeslagares lidande”, som uppmärksammades i Serbien för första gången 2015. Vid det tillfället höll patriark Irinej hierarkisk liturgi på morgonen i Sankt Savas tempel.
Besökare i Sankt Savas tempel hade en exklusiv möjlighet att se personliga originalfotografier av den ryska tsarfamiljen Romanov. En del av tsarfotografens samling avslöjade den ryska familjens speciella band med de serbiska och montenegrinska kungafamiljerna.
Utställningen “Fyra århundraden med huset Romanov – minnenas uppvaknande” öppnades i minneskryptan under Sankt Savas tempel med anledning av den kyrkliga högtiden som är tillägnad den siste ryske tsarens tragiskt dödade familj.
Det behövdes två år att med hjälp av stiftelsen “Karl Bulla”, tsarfotografen från Nikolaj II Aleksandrovitj Romanovs regenttid, iordningställa en utställning av dennes verk, som är exklusiva för både Serbien och Ryssland. Det är tal om 500 originalfotografier som är en historisk överblick av händelser i Ryssland under 400 år av den renommerade familjens regeringstid. Det finns också reproduktioner av målningar skapade innan fotografiets uppkomst. Utställningen kommer att vara särskilt intressant för fotograferna själva, säger Sankt Sava-templets protoneimar, dr Vojislav Milovanović, tillika utställningens initiativtagare, till ryska Sputnik. (“Poslednji ruski car među Srbima”, IN4S, 17/07/2015)
“Fototekniken vid den tiden i Ryssland var femtio år eller mer före fotografin i resten av världen. Dessa är exceptionella fotografier, inte bara klassiska, utan också, som vi skulle säga idag, “livs”-fotografier, från Nikolaj II Romanovs familjs liv. Rysk teknologi vid den tiden var exceptionell. Det är intressant att färgfotografin också utvecklades på den tiden. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns det färgfotografi i Ryssland, som dök upp i Europa först långt senare. Det är en speciell teknik som inte har något att göra med den nuvarande”, påpekar dr Vojislav Milovanović. (“Poslednji ruski car među Srbima”, IN4S, 17/07/2015)
Under Romanovs styre förbands det serbiska folket med Ryssland genom många band, särskilt under befrielse- och självständighetskriget, alltså det stora kriget, då Nikolaj II stod upp för Serbien, vid en tidpunkt då det hotades av förstörelse. Utställningen är tänkt som en påminnelse och en uppsättning av visuella anteckningar som indikerar det faktum att Romanovtidens styre lämnade ett djupt spår i historien och inte bara på det ryska imperiet utan också på resten av världen.
Historikerna säger att tsar Nikolaj hade en särdeles tillgivenhet för Serbien och det serbiska folket. Under hans regeringstid bodde ett otal serber vid hovet, bland övriga Jelena Karađorđević som var dotter till Serbiens kung Petar Karađorđević och gift med en av Romanoverna. Montenegros kung Nikitas två döttrar Stana och Milica var även de ingifta i Romanovfamiljen.
“Utställningen ger en rad intressanta ting som jag väljer att kalla pikanta. Förhållandet mellan Serbien och Ryssland från den tiden, som också är relaterat, är särskilt intressant. Många som inte visste vad det ryska imperiet var och vem den ryske tsaren var, kommer att kunna lära sig en hel del. De fick möjlighet att beskåda de serbiska och montenegrinska delegationerna under tsarens bröllop. Vi kommer också att presentera ett foto på en Pirotmatta som anlände till Ryssland från Pirot som en bröllopspresent”, säger protoneimaren. (“Poslednji ruski car među Srbima”, IN4S, 17/07/2015)
Tsardynastin Romanov styrde Ryssland i hela 300 år, från 1613 fram till oktoberrevolutionen den 7-8 november 1917. Kring midnatt den 16 juli 1918 blev tsarfamiljens sista dag då 17 familjemedlemmar av huset Romanov kallblodigt blev avrättade av bolsjevikerna, och det utan någon som helst rättegång.
År 2000 helgonförklarade den rysk-ortodoxa kyrkan tsar Nikolaj II och familjemedlemmarna av huset Romanov som kallblodigt avrättades av bolsjevikerna, den 17 juli 1918 i Ekaterinburg. Helg- och åminnelsedagen har således ett spikat datum, som är den 17 juli då invigningen av utställningen kom att föregås av den heliga hierarkiska liturgin – som hölls i kyrkan av den serbiske patriarken Irinej.
Kronprins Aleksandar Karađorđević var också med vid invigningen av utställningen, som menade att “vi är skyldiga tsar Nikolaj evig tacksamhet för dennes hjälp under första världskriget.” (“Otvorena izložba ‘Četiri veka doma Romanovih'”, B92 – Beta.rs, 17.07.2015.)
Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besökte utställningen “Fyra århundraden med huset Romanov – minnenas uppvaknande” två dagar senare, den 19 juli. Med i följet fanns också Dragomir Acović, författare till utställningen, chefsarkitekt för interiören av Sankt Savas minnestempel och tillika medlem av kungahuset Karađorđevićs rådgivande organ, liksom templets byggmästare Vojislav Milovanović.
Utställningen “Fyra århundraden med huset Romanov – minnenas uppvaknande” var en åminnelse av huset Romanovs långa regenttid då Ryssland utvecklades till en mäktig stat byggandes många institutioner som avsevärt påverkade Europas historia och dåtidens värld.
Utställningen byggde på ett stort antal fotografier och reproduktioner, vars betydande del av utställningen kommer från stiftelsen “Carl Bulla”. Carl Oswald Bulla eller Karl Karlovich Bulla var en tysk-rysk fotograf, ofta kallad “den ryska fotoreporteringens fader” (Wikipedia), liksom det ryska hovets officielle fotograf och en av de första stora fotograferna genom tiderna.
Arkitekten Acović påminner om att det ryska imperiet var större än Sovjetunionen och att det 1866, före försäljningen av Alaska, täckte 22 miljoner 800 tusen kvadratkilometer – det var nästan 225 gånger större än dagens Serbien. Den hade också en juridiskt definierad tydlig inflytandezon, som omfattade bland annat Moldavien, Valakiet, Mongoliet, Manchuriet, samt ön Kauai på Hawaii, Fort Ross i Kalifornien, Alaska, Kotor och Joniska öarna. Den ryske tsarens kompletta titel, i vilken listas alla länder han styrde över, var av imponerande längd.”
Utställningen “Fyra århundraden med huset Romanov – minnenas uppvaknande” arrangerades av Föreningen för uppförande av Sankt Savas tempel och var öppen för besökare till den 30 juli 2015.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
КУЋА КЊИГА ДЕВИЋ/ BOKHUSET DEVIĆ ПРАВО НА РЕЧ/ RÄTT ATT ORDA
På prins Aleksandar Karađorđevićs födelsedagsfest, på Vita palatset i Belgrad, som följde efter domstolens rehabilitering av densamme, deltog representanter från flera kungliga familjer. Svenska massmedier uteblev dock även den här gången med rapporteringen kring detta unika tillfälle.
Fyra kungafamiljer, varav två är krönta huvuden, berikade det tre dagar långa firandet av prins Aleksandar Karađorđevićs 70-årsdag.
Bland de närvarande på födelsedagsfesten fanns kung Carl XVI Gustaf med drottning Silvia, prins Albert av Monaco, drottning Sofia av Spanien, prins Nikola Petrović-Njegoš av Montenegro och prins Bin Zaid från Jordanien.
Bland gästerna fanns regeringstjänstemän, affärsmän, företrädare för religiösa samfund, diplomater, idrottsmän, kultur- och socialarbetare. De flesta av gästerna var för första gången i Serbien, enligt serbiska RTS (17 juli 2015) – något som svenska massmedier missade, eller snarare undanröjde, att rapportera.
Prins Aleksandar föddes samma datum som den ryska kungafamiljen Romanov och četnikhärföraren Draža Mihailović arkebuserades. Prins Aleksandar blev i och med den serbiska domstolens bifall rehabiliterad — för 70 år sedan skulle det ha varit ett brott.
Denna prestigefyllda sociokulturella händelse skapar en möjlighet för serbiska politiker och affärsmän att träffa europeiska aristokrater, vars länder är inflytelserika i Europeiska unionen. Detta var sålunda ett unikt tillfälle som svenska medier valde att utelämna av någon anledning. Må detta vanskliga beslut ligga på deras samvete!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
КУЋА КЊИГА ДЕВИЋ/ BOKHUSET DEVIĆ ПРАВО НА РЕЧ/ RÄTT ATT ORDA
Serbiens ESC-bidrag för 2015 skapar eufori i världen, men inte i Sverige!?
ANALYS —
Serbiens mäktiga ESC-bidrag för 2015 toppar vadslagningsstationerna runt om i världen. Låten har på ett triumfartat sätt satt hela Europa och Australien i nostalgiska rytmer och således redan vunnit många människors hjärtan över hela världen. Men i Sverige tycks låten av någon anledning inte ha skapat lika stor upprymdhet.
Det är lite ironiskt med tanke på att när sångartisten Loreen vann Melodifestivalen 2012 med låten “Euphoria” skapades en nästintill exalterad känslostämning i Serbiens städer och byar. Serberna var som förbytta, de gick runt och viftade med den svenska flaggan, alla ville låta som Loreen och klä sig som hon.
Till trumpetfestivalen i Guča och Exit Adventure-musikmanifestationen i Novi Sad i Serbien kommer allt fler skandinaver för att leva loss. Där vajar svenska flaggor år efter år. Serbiska medier rapporterar flitigt från dessa kulturevenemang, men de svenska förtiger allt i en stor melankolisk tystnad. De bara väljer sådana nyheter som passar deras syften, och samtidigt förtiger de allt som skulle kunna öka eller väcka allmänhetens intresse.
Men om svenska folket vill räkna med framtida respekt och vördnad från andra, måste man kunna bjuda på sig själv och behandla sin omgivning på ett sådant sätt som man själv skulle vilja bli bemött på. Precis som i kärleken, handlar det om att både ge och ta. För som det är nu, snor man ohämmat de bästa godbitarna från serbiska seder och bruk och etiketterar dem med prefixet “svenska”. Så gör man inom handelsindustrin, matkulturen, film, musik, konst och vetenskap.
Sydsvenskar kommer i busslaster till norra Serbien för att lära sig om den serbiska vindruvsodlingens konster, allt för att därefter anamma och patentera tekniken på hemmaplan. Men inte ett uppföljande välvilligt ord yppas om serbiska kvalitetsviner på Systembolaget eller någon annanstans i det svenska samhället. En tidningsnotis här och där nöjer man sig med å det längsta.
I stället för serbiska viner blir paradoxalt nog kroatiska allt populärare i vårt avlånga land – och det på grund av en inhemsk aggressiv marknadsföring. Serbiska rånkex blir göteborgska, salta pinnar och jordnötsbågar ompaketeras till svenska, serbiskt mineralvatten ombuteljeras till svenskt, och så vidare. Det är inte bara brottsligt utan också kortsiktigt tänk och ett dråpligt slag i ansiktet som inte bådar för ömsesidig respekt. Med andra ord är det ett monstruöst helgerån av värsta sorten!
Den serbiska själen kan dock ingen ta ifrån en. Bojana Stamenov har, vare sig vi önskar det eller inte, kommit för att se sig om och vinna årets schlagertävling i Österrikes, tillika Europas, metropol Wien. Heja Bojana, ge järnet – skål med serbiskt rödvin till segern! drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Den organiserade brottsligheten i Sverige idag består av ”etablerade sammanslutningar under begreppet “gäng” och andra sammanslutningar med organisation och struktur som kan kategoriseras som just svensk maffia”. (Wikipedia)
Svenska forskare varnar för en ny våg av ryska maffiagrupper som vill etablera sig i Sverige. Walter Kegö som är en av författarna till rapporten Russian Speaking Organized Crime Groups in the EU hävdar att det rör sig om riktigt grovt kriminella med en stark ställning i den undre världen. (Walter Kegö and Alexandru Molcean. Russian Speaking Organized Crime Groups in the EU, STOCKHOLM PAPER, March 2011)
”Jämfört med i många andra EU-länder är de ryskspråkiga kriminella grupperingarna små i Sverige. Men enligt rapporten från Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik kan det förändras. Walter Kegö varnar för att Sverige kan vara på väg att bli ett viktigare mål. (…) – De är väldigt intelligenta och duktiga på att utnyttja naiviteten i Sverige, de utnyttjar systemen och ser till att få del av samhällets resurser. De möjligheterna har man inte i många andra länder.” (”Forskare varnar för “rysk maffia””, DN.se, 2011-04-13)
Maffian från forna Sovjetunionen (Ryssland, Vitryssland, m.fl. länder) och Balkan (Serbien, Montenegro, Albanien, bland övriga) framställs som skräckexempel på framtida hot mot Sverige. Men detta är skev information precis som den om förestående turistinvandring från Serbien med omnejd.
Den ”ryska maffian” är underlägsen andra maffialiknande konstellationer i både inhemska och internationella sammanhang. Kegö lyfter fram ett klassiskt antiryskt scenario, som hämtat från kalla krigets dagar. Den ryska björnen utmålas som smått fumlig och bortkommen i jakt efter den svenska honungen. För det första finns det inte så mycket honung att hämta i Sverige och även om det nu skulle finnas, så är den många gånger konstgjord och preparerad med tillsatser för smakens och konsistensens skull. Det är naturligtvis en liknelse, där honungen symboliserar den svenska välfärden. Och så även med välfärden är inte allt guld som glimmar!
Den haltande sjukvården och skolan är nära kollapsstadiet. Arbetslösheten är fingerad, den verkliga siffran är långt större än den som skönmålas i medierna. Svenskarna har blivit friskare och mer arbetsföra, enligt Statistiska Centralbyråns statistik. Men i själva verket tvingas sjuka och orkeslösa att arbeta eller gå på långvarigt socialbidrag. Försäkringskassan har sina egna läkare som friskförklarar de flesta individer – däribland cancerpatienter, handikappade och rullstolsbundna. Allt fler barn och ungdomar mår psykiskt dåligt. Balkonghoppare och åderskärare har blivit ett sorts mode och en trend i Sverige.
Det finns ett gammalt ordspråk som klingar väl här: ”Ett äktenskap är som honung, längst upp på ytan finns all sötma, men under den ligger allt det beska.” Med detta vill sägas att i stället för att försköna, glorifiera, skylla ifrån sig och hitta syndabockar vore det bättre om vårt avlånga land blickade innanför sina egna gränser och hjälpte alla fattiga, hemlösa, hjälplösa, orkeslösa, arbetslösa, rättslösa, lösdrivare, våldsdrabbade, krigsdrabbade och barnfamiljer i nöd.
Vad tjänar Sverige på att komma i konflikt med sin granne i öst? Frågan är av vikt, för häri ligger roten till all problematik. För att bygga ut och modernisera den svenska krigsmakten, däribland Jas Gripen-planet, behövs både partipolitiskt och svenska allmänhetens stöd. Därför gör man billiga tricks med kalla krigets retorik allt för att rusta upp landet militärt innan tiden sinar iväg.
Sverige tjänar således ingenting på att trilskas, envisas, trotsas och eggas. Gustav Vasas son Johan III vecklade in sig i ett meningslöst krig med Ryssland som inte ledde någonstans. Inte heller kommer Walter Kegös och Alexandru Molceans kontroversiella rapport att få något större juridiskt och utrikespolitiskt stöd!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
London räds ”Balkanvågen”. Frågan är om också Sverige gör det.
London planerar att återintroducera visumkrav för både bulgarer och rumäner som en säkerhetsåtgärd. I England råder en upptrissad rädsla för att en stor inströmning av östeuropéer ska komma nästa år i samband med att man lyfter restriktionerna för deras anställningar, rapporterar bulgariska nyhetsbyrån Standard. (RTS, ponedeljak, 8. oktobra 2012.)
Det styrande konservativa partiet i Storbritannien arbetar för denna radikala åtgärd. Partikamrater till premiärminister David Cameron funderar på hur man bäst kan förebygga en ”massiv inströmning” av arbetstagare från Östeuropa, enligt nyhetsbyrån Standard.
På samma gång går Sverige och Migrationsverket ut och skriver upp siffrorna för asylsökande nästa år. Anledningen till detta krafttag uppges vara ökningen av asylsökande från västra Balkan.
”Av de tio största ursprungsländer för asylsökande i Sverige i år är Serbien på fjärde, Bosnien på sjätte och Albanien på åttonde plats (…) Enligt verket tillhör de serbiska sökande ofta minoritetsgrupper som har ett tufft liv men som enligt reglerna inte har rätt till svensk asyl.” (”Många från Balkan luras söka asyl”, Sydsvenska Dagbladet, Måndag 8 oktober 2012)
2013 ”kan antalet asylsökande komma att gå upp till omkring 50 000, den högsta nivån sedan Bosnienkriget för 20 år sedan”. (”Asylsökande kan bli 50 000 nästa år”, Sydsvenska Dagbladet, Måndag 8 oktober 2012)
Antalet asylsökande till Sverige har ökat kraftigt under 2012. Men detta beror inte främst på Balkan utan snarare på inbördeskriget i Syrien, som många människor flyr ifrån. ”Många är också från Afghanistan och Somalia, men framför allt är det Syrien som ökar”, säger Caroline Henjered, som är verksamhetschef på Migrationsverket. (”Antalet asylsökande fortsätter att öka kraftigt”, Sveriges Radio, Nyheter/ Ekot, Lördag 6 oktober 2012)
Verkligheten är den att situationen förvärrats drastiskt i Mellanöstern. Turkiet och Syrien har hamnat i gränsstrider. Den upptrappade konflikten mellan Israel och Iran gjuter olja på vågorna. Migrationsverket har således fått insideruppgifter om ett nära förestående krig och tar därför tillfället i akt att i media informera om kommande uppskrivningar av asylärenden – från Balkan. I och med detta uteblir fokus på Mellanösternproblematiken.
Den svenska allmänheten prackas på med skev information om förestående turistinvandring från Serbien med omnejd, när det snarare handlar om flyktingar från Mellanöstern. Det är taktiskt rävspel och förljugen politik på högsta nivå. Sveriges regering är informerad sedan tidigare av utländska underrättelsetjänster om närstående attacker på syriska och iranska infrastrukturer. De räknar således med hundratusentals flyktingar som ett resultat av det kommande kriget i Mellanöstern. Och Sverige, så blåögt som det är, ska bereda plats för alla dessa människor.
I grund och botten rör det sig om pengar. Sverige får miljarder från FN och EU för att hålla igång flyktingslussarna. Det är bra att Sverige och Migrationsverket intresserar sig för flyktingfrågor och mänskliga rättigheter, men det vore bättre att se sig om i sitt eget hus först innan man går ut och nästlar in sig i än större fadäsaktiga utrikespolitiska hastverksprojekt.
Det som bekymrar är den allt mer utbredda oärligheten i massmedierna. Svenskarna får en manipulativ och snedvriden bild utav romers och andra Balkanbors så kallade inströmning till Sverige. I realiteten rör det sig om inbiten fundamentalism i Mellanöstern, som de facto resulterar i ökade asylärenden i både Sverige och Storbritannien!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
Det finns en hel del serbiska bussföretag runt om i Skandinavien som kör sina landsmän och andra resenärer till det soliga Serbien.
Bussresan från Sverige till den serbiska huvudstaden Belgrad borde gå rätt smidigt, tycker man. Det finns inte så många gränsposteringar kvar ute i Europa idag, bland annat gränsen mellan Tyskland och Österrike står helt vidöppen. Emellanåt går de österrikiska gränspoliserna in i de svensk-serbiska bussarna och kontrollerar passen. Några större problem stöter man inte på förrän vid österrikisk-ungerska eller slovakisk-ungerska gränsövergångarna. Det är vid ungerska gränsövergångar till Serbien som alla trakasserier börjar – det är här som allt omöjligt blir möjligt och allt möjligt blir omöjligt.
Bussresenärer från bland annat Sverige tvingas betala svart 5-10 euro per person vid inresa och lika mycket vid utresa för att passera ungerska gränsen ”utan problem”. Om man inte betalar tillräckligt tar det drygt två timmar för de ungerska tulltjänstemännen att gå igenom alla passen på en buss vid inresa, och lika lång tid tar det vid utresa från Ungern vid ungersk-serbiska gränsen.
Vad är det för tiggarfasoner? Det är olidligt för alla medresande men framför allt för alla de pensionärer och barn som åker med, vilka också hör till de frekventa bussresenärerna. Vilken förnedring och likgiltighet från de ungerska tullarna gentemot sina serbiska grannar! Ungrarna borde ha bättre saker för sig än att fördriva tiden på detta sätt. Det är beklämmande att ett land som Ungern, Nato- och EU-medlem kan bete sig så skamligt mot bussresenärer!
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand., medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
