“Det är inte förrän dessa dagar som västmediernas strålkastare börjat vändas mot diktaturstyret i Montenegro. Varför denna mediala fördröjning?”

”Milo Djukanovic har stått i centrum för makten i den forna jugoslaviska republiken sedan början av 1990-talet. Hans center-vänsterkoalition vann valen 2012, och han är nu inne på sin tredje mandatperiod som premiärminister.” (”Tusentals kräver presidents avgång”, Sydsvenska Dagbladet och TT, Söndag 25 oktober 2015)

Så här rapporterar Sydsvenska Dagbladet om de allt mer eskalerande protesterna i Montenegros huvudstad Podgorica. Oroligheterna har försiggått i flera veckors tid, men detta har inte lyckats fånga de svenska mediernas intresse. Det är inte förrän dessa dagar som västmediernas strålkastare börjat vändas mot diktaturstyret i Montenegro. Varför denna mediala fördröjning?

Som aktiv nyhetsläsare vill man gärna ta del av bakgrundshistoriken till olika nyhetsrapporteringar ur olika aspekter. I det här fallet har den minst sagt uteblivit med stängda dörrar. Varför?

Đukanović blev premiärminister i Montenegro i 29-års åldern. I år blev han 53 år och sitter fortfarande på samma position. Han har således varit vid makten i hela 24 år. Det är förvisso mer än Petar Petrović-Njegošs regentperiod, men fortfarande mindre än den Helige Petar av Cetinje och furste Nikola (som var vid makten i 57 år). Varför tiger medierna i Väst om dessa viktiga fakta? Eller är det månde okunskap som de besitter?

Sedan 1991 satt Đukanović i två mandatperioder som Montenegros president, med undantag av ett och ett halvt år då han var utanför regeringen. Och medan han inte innehade en officiell ställning var det ändå vida känt vem som var “herre på täppan”. Hans första sysslomål var premiärministerposten. Momir Bulatović, president av Montenegro 1990–1998, fick in honom i politiken, som dessförinnan var hans assistent vid Fakultetet för ekonomi i Podgorica.

“I Europa har också Lukasjenko i Vitryssland varit vid makten i 21 år, men han är persona non grata i EU. Đukanović å andra sidan är en önskvärd partner för Bryssel. Han talar inte ett enda ord på engelska och inte heller är han händig med datorer, men med alla stora aktörer har han haft lätt för att hitta ett gemensamt språk.” (“VLADAR Milo na tronu 24 godine”, Blic.rs, 22.10.2015.) Hur kommer det sig att det är så?

Ja, det är inte jag som ska komma med svaren på ovannämnda frågor – utan svenska medier och deras hantlangare, som dessutom får betalt för det, som de facto avsiktligen utelämnar synnerligen relevant information till allmänheten som så många gånger tidigare!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *