SKANDALÖST: Sydsvenska Dagbladet gjorde en kartografisk tabbe!

“Makedonien befinner sig i sin värsta kris sedan det korta inbördeskriget 2001. En kris som antingen kan innebära ännu en revolution i Östeuropa, eller också en etnisk konflikt. Eller ingetdera. Ett litet land utan kust, inklämt mellan Kosovo, Bulgarien, Grekland och Albanien. Ett land, menar många av dess unga invånare, utan framtid. (…)” (“Makedonien vid skiljevägen”, Andreas Norman, Sydsvenska Dagbladet, Söndag 17 maj 2015)

Sydsvenska Dagbladet lägger sig platt för de muslimsk-fundamentalistiska krafterna och rösterna ute i världen. Så även är fallet i Makedonien, Bosnien och Kosovo vars allt mer extrema och radikaliserade minoritetsrepresentanter, under wahhabitiskt inflytande och saudisk sponsring, strävar efter ett upprättande av ett Storalbanien på bekostnad av grannländers, och då i synnerhet serbiska, territorier.

Svenska så kallade Balkan- och Östeuropakännare tycks ligga lågt på sparlågeenergi nu, jämfört med tidigare års konflikter i Serbien, Ryssland med omnejd då man lade in sina högväxlar och sin propagandaarsenal på att bastunera ut antislavisk desinformation.

Genom att utelämna kännedom om bakgrunden till konflikten i Makedonien och framför allt Serbiens nyckelroll på Balkan blir rapporteringen därifrån också ytterst missvisande och dilettantisk, då landet historiskt sett alltid varit en del av det Serbiska riket. Den schismatiska, autokefala makedoniska kyrkans hållning är även den en bidragande faktor till de eskalerande oroligheterna i Makedonien, som brutit sig loss från den Serbisk-ortodoxa kyrkans överhöghet samtidigt som den understött den makedoniska regeringens inskränkningar i grundlagen, begränsningar av de medborgerliga rättigheterna samt övriga samfunds trosutövningar i landet. Om detta tillstånd har svenska medier, och framför allt Sydsvenska Dagbladet, utelämnat helt och hållet i sina rapporteringar.

I stället går Sydsvenska Dagbladets reportrar, med Andreas Norman i spetsen, och raljerar, kaotiserar och konspirerar utan att förankra skeenden i Makedonien till kulturhistorisk bakgrund, etnogeografisk beskrivning, socioekonomisk situation, språkpolitiska förhållanden, dess möjligheter och begränsningar.

Tanken med reportaget var väl att det skulle spegla den rådande situationen i landet ur olika aspekter, men detta har inte skribenten lyckats med på långa vägar på grund av olika faktorer.

För det första undanröjer Norman väsentlig information, bland annat genom att utelämna kartografiska uppgifter om Makedoniens norra, och viktigaste, granne – d.v.s. Serbien. Att utelämna Serbien från Europakartan är sålunda ett utopiskt och revisionistiskt tänk och någonting som Maria Leissner, Folkpartiets partiledare mellan åren 1995 och 1997, försökte lansera genom att likna det med “ett svart hål”.

För det andra konspirerar Norman på högvarv med lösryckta indicier och insinuationer från den makedoniska vardagen. Han citerar således inte en enda militärexpert på plats. Miroslav Lazanski, som är Balkans mest erfarne och anlitade Balkanexpert och militäranalytiker hade kunnat vara ett ypperligt stöd till Normans reportage om Makedonien. Norman politiserar och utpekar “den korrupta regimen i Makedonien” som odemokratisk och orsaken till oroshärdarna i Kumanovo med omnejd med indirekta anspelningar på en diktaturregim av tidigare skådat slag. Detta sammanträffar väl med Förbundsrepubliken Jugoslaviens, tillika Serbiens, f.d. president Slobodan Miloševićs era, där västmedier, däribland SDS med flera andra inhemska medier, gjorde sitt yttersta för att svartmåla, ironisera och satanisera för att till slut få honom avsatt och bortförd till Haagtribunalen.

Som trogen SDS-läsare har man höga förväntningar på dess texters språkliga och innehållsliga kvaliteter, och så med författaren Andreas Normans så kallade reportage från Makedonien. Man förväntar sig ett journalistiskt djupdyk, en väl avvägd, balanserad och analytiskt resonerande artikel om de bakomliggande orsakerna, men likaså följderna, till Makedoniens mångåriga politiska oreda efter utbrytandet från Serbien.

Man blir oftast oerhört besviken och less, då Sydsvenska Dagbladets ledarskribenter, reportrar och journalister hårdvinklar, undanhåller och röjer information från allmänheten. Många gånger ger de sig allt för lättvindigt in i långa utlägg och tvivelaktiga spekulationer kring frågor som de inte är tillräckligt insatta i. De ska på kort tid skriva ihop något hopkok, så det kan lätt hänt bli misstolkningar utan någon egentlig förankring till fakta av olika slag. Språkförbistringen är sålunda en viktig faktor till svenska journalisters oförmåga att möta journalistikens allt större krav på exakthet, opartiskhet och god journalistisk sed. Det stora ointresset bland många journalister och nyhetsfolk att gå till botten med Östeuropa- och Balkanfrågor är en annan bidragande faktor.

Jag vet inte hur många språk Norman talar, men något av de serbokroatiska språken torde han väl känna till för att hans reportage från Balkan ska bli trovärdiga och kvalitetssäkrade. Att ge sig ut i vida världen som frilansande reporter är kanske en önskedröm för många, men att för den skull ge sig i kast med hastverksliknande extraknäcksarbeten är varken försvarbart eller hållbart i längden. Journalistik är när man brinner för det skrivna ordets existens och är beredd att offra sin själ och sitt liv för det och inte, som nu, att prestera billiga marknadsföringspoäng. Om Norman hade brunnit för Balkan hade hans reportage genomsyrats av denna passion, men i stället blev det ett enda stort och skandalöst pladask!

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *