TEMA: Fördumningsmedia
SVT och SR har för länge sedan agerat ut sin professionella roll som nyhetsförmedlare. Som svensk skattebetalare kan man sålunda fråga sig varför man är tvungen att betala skyhöga avgifter för de facto toppstyrda skräpprogram.
Barnprogrammen är utstuderat fördummande, kultur- och minoritetsprogrammen enspåriga och stereotypiska, natur- och dokumentärprogrammen politiserade, matlagningsprogrammen sockrade, väderprognoserna oftast felprognostiserade, text-tv nyheterna klichéartade, nyheterna skeva, och så vidare.
De en gång belevade, belästa, korrekta och sakliga svenska journalisterna och reportrarna har blivit sociopolitiskt kommersialiserade och trogna representanter för svensk skvallerkärringstv och radio. Tydligen har de inget viktigare för sig än att ideligen stå/ sitta vid mikrofonen och räkna upp i decimaltal hur många arma ryssar som dör av spriten årligen, hur många ryska flaggor som vajar på Krimhalvön och hur mycket Ryssland upprustar sin flotta och armé veckoatligen och månatligen. Vart är den svenska massmediala utvecklingen på väg?
Hänsynslösa mediedrevanhängare och krigspropagandister är inte journalister! Svenska medier är ett typiskt exempel på den typ av relativism och likriktning som finns. Och inte bara media, utan också den politiska makten och rättsväsendet, och varje por av vårt avlånga samhälle är till stor del stereotypiskt relativiserande. De har sålunda satt i system att minska betydelsen av angelägna saker och ting genom att framhålla något annat (mindre viktigt) som viktigare.
Konkreta exempel är:
– tennisspelaren Novak Đokovićs bragder förringas till fördel för andra förlustspelare;
– vinter-OS i Sotji kom i skymundan i den svenska tv-rutan till fördel för andra vinterarrangemang;
– de fem minoritetsspråken fördelas inte proportionerligt i svensk tv – utan blott ett dominerar över de andra;
– undernärda krigsoffer i hundratusental i Afrika och Mellanöstern relativiseras till fördel för jordskredsoffer i tiotal i USA;
– svensk tv och radio lägger månatligt fokus på de amerikanska presidentvalen, som blivit en återkommande såpopera i svensk tv, framför andra minst lika viktiga presidentval i världen (exempelvis Rysslands, som sveps förbi i all hast).
Svenska journalister och reportrar har för länge sedan upphört att vara undersökande och sakliga. En läkarexamen är inte bara ett diplom, utan också en Hippokrates ed. En journalists arbete är således inte bara att synas i media med självömkande självbild, utan att slaviskt följa den journalistiska koden – i varje läge och till varje pris.
drac Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA
