Ömsesidig saklighet i media – till varje pris!?

Även om det oftast finns fog att kritisera tjänstemän och politiker för felaktigt gjorda beslut och uttalanden eller massmedia för skev och partisk nyhetsrapportering, bör man försöka vara saklig och hålla sig till sak istället för person. Det är kutym.

Det är heller ingen som har påstått någonting annat. Och detta är inte problemet i sig, utan förbistring uppstår när en sida använder sig av menliga sätt och osaklighet för att svartmåla sin motpart, som i sin tur blir refuserad eller inte får komma till tals på ett jämbördigt sätt. Och om vederparten nu får ordet blir han/ hon ofta censurerad, avbruten, dubbelt ifrågasatt, raljerad, ironiserad och cyniskt betraktad – allt för att undervärdera och misskreditera en.

För att konkretisera det hela: När Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) får obekväma frågor från reportrar och journalister, snäser han till och frågar vilka källor de använt sig av. Om det är ryska källor, väljer han att avstå från att kommentera. Och precis så gjorde han under Balkankriget, då han gång på gång ifrågasatte serbiska källor.

Bildts resonerande och argumentation är många gånger ogenomtänkt, entonigt och ytterst arrogant i den massmediala och politiska debatten. Han binder riset åt sin egen rygg när han ena gången inbitet försvarar baltstaternas, Kroatiens, Georgiens och Kosovos lösrivningar och nästa gång blankt ifrågasätter Abchaziens, Sydossetiens, Krims och Transdnjestriens självbestämmanderätt. Och för att inte nämna Ukrainas demokratiskt folkvalde president Janukovitj, som han kallar för “en Quisling”.

Men det finns andra situationer där Bildt agerat oklokt, kortsiktigt och i jäv, t.ex. när han köpte sommarhuset i Kroatien mitt under Balkankriget eller hans samröre med oljebolaget Lundin Petroleum. Vilken tilltro önskar han ge oss med sina kontroversiella förehavanden? På samma gång kräver Bildt av sina medtalare och opponenter att vara korrekta och sakliga i sina sätt att vara. Vilken fisförnämlighet!

Man kan undra vem som har monopol på sanningen och begreppen korrekthet och saklighet. Vem ger rätten till att överhuvudtaget definiera och avgöra vad som är sakligt och inte i media? Om man åberopar bibeln och andra profetietexter ses det som tabu och väldigt osvenskt, och än mer att citera serbisk och rysk press – som direkt klassificeras som propaganda. Om man däremot skulle referera till Pussy Riot eller HBT-rörelsen, skulle man per automatik vara beprövad samt vän av demokrati och mänskliga rättigheter.

Ett praktexempel som tydligt visar varför Ryssland och Serbien måste vara vaksamma och stå upprätta, allt för att kontra massmedialt agg och revisionistisk antirysk/ antiserbisk propaganda, är exemplet nedan:

“Serbien ‘raderades’ från Europakartan i en PR-video för de provisoriska myndigheterna i Kiev. I videon på YouTube förklarar den ukrainske premiärministern Jacenjuk varför landet bör gå med i EU, medans man på en karta ser hur alla stater i ex-Jugoslavien blivit raderade och införlivade med Kroatien, skriver den Zagrebbaserade internettabloiden Index.hr.” (RTS, 2014-03-23)

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

_________________________________________

———————— Segment från videoklipp. (Foto: YouTube) ————————

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *