Sankt Savas dag

Den 27 januari varje år uppmärksammas minnet av Sankt Savas dag – Савиндан/ Savindan, den dag då serberna firar livet och arvet av grundaren av den serbiska grenen av den ortodoxa kyrkan, samt grundaren av den serbiska nationen.

Från Sankt Sava kom ett berömt citat som är lika lämpligt idag som det var när det kläcktes, om ödet för serberna: “Först var vi förvirrade. Öst trodde att vi var väst medan väst ansåg oss vara öst. Några av oss missförstod vår plats i sammandrabbningen av strömmarna så de skrek att vi tillhör ingen sida och andra att vi enbart hör till ena eller andra sidan. Men jag säger er Ireneus att vi är dömda av ödet att vara öst i väst och väst i öst, att erkänna bara himmelska Jerusalem bortom oss, och här på jorden – ingen.” — S:t Sava till Irenaeus, 1200-talet

Den Helige ärkebiskop Sava (serb. Свети Сава/ Sveti Sava) (1175 – 14 januari 1235), ursprungligen prins Rastko Nemanjić (serb. Растко Немањић) (son till den serbiske härskaren och grundaren av den serbiska medeltida staten Stefan Nemanja och bror till Stefan Prvovenčani, den förstkrönte kungen), är den förste ärkebiskopen av Serbien (1219-1233), det viktigaste helgonet i den serbisk-ortodoxa kyrkan samt en viktig kulturpolitisk arbetare på den tiden.

Rastko föddes cirka 1175 i Gradina (nära dagens Podgorica, Montenegro). I sin ungdom (ca. 1192) flydde han från sitt hem för att gå med i den ortodoxa klosterkolonin på berget Athos (grek. Agion Oros; på halvön Halkidiki) och erhöll namnet Sava. Han reste först till ett ryskt kloster och flyttade sedan till det grekiska klostret Vatopedi. Hans far följde med honom, i slutet av 1197, efter att ha blivit munk med namnet Simeon. År 1198 flyttade de tillsammans till det övergivna klostret Hilandar (grek. Chilandari) och återställde det, som alltsedan det ögonblicket blev centrum för det serbiska kristna klosterlivet. Hilandar är ett av de tjugo klostren på Athos som än idag fyller en viktig funktion.

Sankt Savas pappa avlade klosterlöften under namnet Simeon och dog i Hilandar den 13 februari 1199. Han blev helgonförklarad som Sankt Simeon.

Efter sin fars död ägnade sig Sava åt det asketiska livet och drog sig således tillbaka till en asketplats nära Karyes som han byggt själv under 1199. Han skrev också Karyes Typikon som gäller för både Hilandar och hans asketplats. Typikonen är inskriven på en marmorskiva i en munkcell och står fortfarande där. Sava stannade på Athos fram till slutet av 1207.

År 1208 återvände S:t Sava till Serbien för att ena sina bröder, eftersom deras rivalitet tidvis förde staten till randen av inbördeskrig. S:t Sava upprättade sin bas i Studenica-klostret och började organisera den serbisk-ortodoxa kyrkan. Till sin hjälp hade han med sig flera munkar för att utföra sin pastorala och missionära plikt bland folket. S:t Sava lyckades slutligen befria den serbiska kyrkan från det grekisk-ortodoxa ärkebiskopsstiftets jurisdiktion i Ohrid. År 1219 blev S:t Sava invigd som den förste ärkebiskopen av den nya serbiska kyrkan av patriarken Manuel I av Konstantinopel, som då levde i exil i Nicaea.

Sankt Sava anses vara grundaren av den oberoende serbisk-ortodoxa kyrkan och serbiska ortodoxa kristna firar honom som skyddshelgon för utbildning och medicin. Han firas den 27 januari enligt den julianska kalendern och den 14 januari enligt den gregorianska. Sedan 1830-talet har Sankt Sava blivit skyddshelgon för ett otal serbiska skolor och skolbarn. På hans dag deltar studenter i hymn- och recitationsläsningar i kyrkan.

S:t Sava dog i Trnovo (Turnovo), som var huvudstad i det andra bulgariska riket mellan 1185 och 1422, under Ivan Asen II:s regeringstid. Enligt hans livsföringsberättelser blev han sjuk efter den gudomliga liturgin vid Epifanias högtid (de tre vise männens dag eller de tre kungarnas dag), den 12 januari 1235. Sava besökte Trnovo på väg tillbaka från det heliga landet, där han grundade ett sjukhärbärge för syriska pilgrimer i Jerusalem samt anordnade välkomstmottagningar i de etablerade klostren för serbiska munkar. Han dog i lunginflammation under natten mellan lördag och söndag, den 14 januari 1235. Han begravdes ursprungligen i De fyrtio martyrernas kyrka i Trnovo, men hans heliga reliker låg kortvarigt där, till den 6 maj 1237, då de överfördes till Mileševa-klostret i södra Serbien. 360 år senare, år 1595, grävde de ottomanska turkarna upp hans kvarlevor och tog dem till Vračarplatån i Belgrad där de brändes på en påle.

Sankt Savas tempel i Belgrad, vars konstruktion planerades redan 1894, påbörjades 1984 och slutfördes delvis under hösten 2013, är det största aktiva ortodoxa templet i världen idag. Det byggdes på den plats där S:t Savas reliker tros ha bränts. I själva verket, vad som idag är Vračarplatån brukade ligga utanför stadsmurarna och inte inom räckhåll. Tidigare låg där en annan Vračarkulle, där Tašmajdan är belägen idag. Platsen användes av de ottomanska turkarna för avrättningar och har mer sannolikt varit skådearena för benbränningen. Dessutom håller traditionen platsen för bränningen som “Čupina Umka”, den högsta punkten i Tašmajdan.

Ljubomir T. Dević, fil. kand.,
medlem i Skånes Författarsällskap och ASLA

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *